Magasinet

Biorecension: Beck - Levande begravd

Recension Beck är tillbaka i högform, eller? Detta är nu den 26:e Beckfilmen som har spelats in sedan Peter Haber och Mikael Persbrandt tog över som Martin Beck och hans vapendragare Gunvald Larsson, och förnyelsen, ja den lyser med sin frånvaro.

Är det ens någon idé att ge en kort synopsis över vad som händer i filmen? Det är samma gamla visa som i de 25 tidigare filmerna. Någon ”sjuk jävel” slänger levande människor i kistor, och det är förutsägbart som bara den. Den enda stora egentliga skillnad mellan Levande Begravd och tidigare filmer är att budgeten verkar vara något större, och vad har dessa pengar spenderats på? Jo, nämligen flygbilder över Stockholms stad samt skogar, och man har valt att lägga på mörk ominös musik, något som präglar i stort sett varje scen, nästan så att det blir komiskt. Och när det inte är musik som stör, så är det konstiga psykedeliska ljudeffekter så fort någon gör något. Det verkar som att någon har haft kul vid mixerbordet. Hur som helst framstår det som ett larvigt sätt att försöka rädda denna katastrof vars namn är Beck: Levande Begravd.



Det verkar som att man helt har struntat i att skapa ett manus med sprängkraft, något som filmen är i stort behov av. Det kändes som storleken och tempot skulle dras upp i och med att denna Beckfilm kom på bio. Jag såg hoppfullt fram emot att en furiös kommissarie Martin Beck skulle utlysa minst ett rikslarm, samt att insatsstyrkan skulle sättas in, allt detta innan mina popcorn hade ätits upp – men icke. Tempot är fruktansvärt långsamt, och det skruvas inte upp förrän de sista 20 minuterna, men då är det försent för att rädda det hela.



Mitt intresse för Gunvald Larsson har svalnat. Ja han är uppkäftig och grälsjuk, vi förstår. Gunvald har spelat ut sin roll, de bästa replikerna har han redan sagt. Beck själv är bara trött och stressad som vanligt, det känns som att en ny hjärtinfarkt är på gång. "Grannen" (Ingvar Hirdwall) är precis som han brukar vara, smårolig och sugen på sprit. Resterande i ensemblen gör inga större intryck.

Något jag finner tämligen irriterande är att svenska ”deckare” har en tendens att inte knyta ihop de ”personliga trådarna”. Det visade sig tillexempel att Gunvald Larsson hade en son i förra filmen. Det spåret väljer man att inte följa, inte heller romansen mellan Gunvald och Becks dotter Inger. Det är därför Beckfilmerna blir tråkiga. Lösa mord i all ära, men var är karaktärsutvecklingen?



Det börjar bli oerhört tröttsamt med Beckfilmerna nu, som sagt ovan så är det samma visa varje gång. Gör en sista Beck för all del, men låt sedan Beck gå i pension (både karaktären och filmserien) ge också Gunvald en jänta som kan lugna ner honom. För just nu leder det ingenstans.

2

2 kommentarer

  1. Avatar
    Hm. Den här Beckfilmen var ju ganska bra. Förtjänar en stark trea lätt.
  2. Avatar

Skriv kommentar

Din kommentar måste godkännas innan den visas på sidan!