Magasinet

Biorecension: El Bulli - Cooking In Progress

Recension El Bulli är världens mest kända restaurang. Här inne serveras inte mat, utan konstverk, smakupplevelser och gastronomisk magi. Som de renaste ortodoxer lever de och lär efter Jacques Maximins mantra ”Kreativitet är att inte kopiera” – fast inom matlagning istället för tro. För att kunna genomföra denna aforism stängs därför restaurangen ned i sex månader varje år då kockarna istället tillbringar sin tid med att utvinna helt nya smaker, hittills okända för någon gom. Det handlar om att upptäcka nya tillagningssätt för traditionella råvaror såväl som att våga använda sig av helt nya.

Som frontman står den trestjärninge kocken Ferran Adrià, som anses vara en av världens allra främsta kockar. Han styr sitt kök och sin personal med järnhand. När han är missnöjd låter han dem veta det med besked och när han är nöjd kan han på sin höjd rycka lite med mungipan. Inte mer. Men det räcker på något vis för de strävsamma kockarna som har gått in i sina roller under Adrià som om han vore deras far snarare än chef. De är som små hundar som ivrigt springer runt deras husses ben i hopp om att bli den mest omtyckta knähunden.



Filmen El Bulli skildrar väl hur restauranglivet ser ut. Pressen, de stora kraven på att framsälla replikor av ett omöjligt grundrecept och framförallt: Den sanna skaparglädjen. Att brinna inför det man gör. Maten är aldrig halvdan och skulle aldrig tillåtas vara av Adrià. Det handlar kort sagt om att vara bäst och mest unik med sina smaker. Silver är en färg. Guld en medalj. Och detta har restaurangen tagit till sig.

Men trots att kameran både fångar upp det hårda livet som stjärnkock, Adriàs skyhöga krav och den sensationella matlagningskonsten så blir det lite långdraget. Det är inte mycket konversation eller tal i dokumentären och istället förlitar sig regissören på den spännande symmetrin: idé – tillagning – avsmakning. Och visst. Det är spännande till en början att se hur de vakuumförpackar champinjoner för att framställa juice av dem eller hur de höjer matens smakmässiga värde genom att tillsätta is vid servering. Men det funkar inte i längden.


Trots att matlagning faktiskt är ett av mina största intressen känner till och med jag hur ögonlocken ibland stannar till lite för länge i en blinkning och hur jag kan komma på mig själv med att sitta och fundera på något helt orelaterat. Kort sagt: filmen fångar inte upp tittaren från början till slut, trots att kreationerna är helt makalösa. Eftersom filmen inte innehar några som helst intervjuer är det lätt att man ibland tappar tråden och därmed är lätt förvirrad de närmaste minuterna efter det, såvida man själv inte håller på med molekylär gastronomi till vardags. Och allvarligt talat: Hur många som ser denna dokumentär har en flytande kvävemaskin i skafferiet?

Dokumentären är misslyckad, tyvärr, men istället är det en fantastisk porträttering av mästerkocken Ferran Adrià! Han verkade till en början ganska passiv och negativt inställd till sina anställdas kreationer, men med tiden lär man sig se hur han skapar i huvudet, utan att tillföra fysiska reaktioner i sitt hopkok. Ett geni som tillreder mat, men i huvudet. Och kanske är det också ett tecken på att han verkligen följer tankekornet ”Kreativitet är att inte kopiera”, för hur många kan laga fantastisk mat, med pannbenet som kokkärl?



El Bulli inspirerar till kreativare matlagning men någon spännande dokumentär, det är den inte. För matlagningsfantaster som jag är den ett måste, men för de som vill tillbringa en stund med en intressant dokumentär rekommenderar jag helt klart att se något annat.

2

2 kommentarer

  1. Avatar
    Trevlig recension! :)

Skriv kommentar

Din kommentar måste godkännas innan den visas på sidan!