Magasinet

Det var ju inte så skönt

Recension Där stod jag, som vanligt med minst ett band framför mig på jobbet. Rutinerna var de vanliga och den ständigt närvarande, tryckande känslan av att det när som helst går att somna fanns där.

Ibland har jag kommit på mig med att blunda medan jag jobbat. Främst på förmiddagsskiften som inleds 05:45 visserligen, men även dagar som den här, när det är eftermiddagsskift och arbetsdagen börjar klockan 14. Men även om tröttheten inte var utlösande faktor den här gången så ska dagen ska snart visa sig bli olik alla tidigare dagar...

Ett så kallat band.
Ett så kallat band.
Uppdraget var enkelt, knän lätt böjda, banden på 135kg vardera stod lutade mot vågen. Jag lutade det första bandet mot mina knän, med en mjuk och fin mottagning stod bandet där, lugnt och stilla. Jag placerade en kartongskiva på baksidan på det nyflyttade bandet. Det fixas med lätthet och processen upprepas, med enda skillnaden att trycket mot knäna nu var, okej, inte om man är en haj på fyisk, men två band, totalt 270kg stod lutade mot mina intet ont anande knän.

När jag skulle vicka det tredje bandet händer något! En vindpust från korsdraget? Något distraherade mig när jag ska placera kartongskivan där den ska vara och det tredje bandet välte för snabbt mot mig, träffade de två redan klara banden och jag hinner inte agera. Innan jag vet ordet av har det tredje bandet slagit till de två tidigare och de tre banden hoppade från den stabila platsen på mitt knä, till strax under knät och rev på vägen ner för mitt ben upp både byxor och underben, till de slutligen lade sig lungt och beskedligt på mina skor, som lyckligtvis har stålhätta.

Min arbetskamrat kom springande och tog snabbt kranen för att lyfta bort banden från mig. Där stod jag och visste inte riktigt hur jag ska reagera. Jag kände efter lite, tiden gick sakta kändes det som. Den spontana kommentaren från mig medan jag samlade mig och han lyfte bort var: ”Det där var ju inte så skönt...”.

Sedan fick jag fylla i en rapport om Tillbud på arbetsplatsen. Något som dagen efter ändrades till olycka och arbetsskada (steget allvarligare på skalan).
Nu har jag bidragit lite till statistiken och även till en förändring på arbetsplatsen. Det ska nämligen åtgärdas så att det som hände mig inte händer någon annan. Grejen var att det hänt innan, då en kvinnlig arbetare fick 700kg på sina vader som rev upp ordentligt och slog av båda hennes hälsenor. Hon jobbade inte på ett tag... men nu händer det något. Bättre sent än aldrig!

Så det medförde ju i alla fall något bra, och jag kom undan förhållandevis bra. Det kunde blivit betydligt värre än det blev. Om banden inte legat mot mitt ben utan vickat mot med ett avstånd mellan, då kan mycket väl vikten räckt för att ha knäckt båda benen. Läskig tanke!

Men nu ska det här utvärderas ur några olika synpunkter. Det gick ju bra och inget ont som inte för något gott med sig heter det ju, så nog ska det gå att få ut ytterligare några droppar ur det här. Betygsättning!

Personlig reaktion – (5/5)
Jag är faktiskt lite stolt över min kommentar, även om jag nog var lite chockad för stunden. Jag kan inte komma på något bättre att säga ens i efterhand. Det måste bli full pott!

Skada/Sår – (3/5)
Blev lite mer piratstyle på mina arbetsbyxor efter det där, två upprivna hål på vänstra knät. Skrapsåren jag fick blev inte så farliga, det blödde lite men blev ingen riktigt djup historia. Såg ganska mesigt ut faktiskt, men det får jag väl personligen vara glad för.

Medarbetarnas reaktioner – (5/5)
Dagen det hände undrade alla lite vad som hänt och så, inget märkvärdigt egentligen. Men dagen därpå var uppståndelsen desto större när nyheten spridit sig. Det togs upp på fredagsmötet, alla visste att det hänt. Alla frågade och chefen fick lite extrajobb som måste se till att göra något åt det som hänt, så det inte händer igen.
Fick stå och porra med mitt ben för alla kändes det som. Bäst av allt var egentligen att den söta sommarjobbande tjejen i min ålder, som egentligen sitter på kontor kom ut och pratade en stund och undrade. Annars ses vi knappt alls. Kanske får klanta till det igen snart...

Skämtvänlighet – (3/5)
Några småsaker har kommit efter. Och det blir väl mer med tiden, små pikar här och där. Banden används bl a av Gilette för att göra rakblad, så kommentarer som ”Var det ett sånt band kunde du ju rakat benet!” och liknande förekommer.

Uppföljning – (4/5)
Det fick ju faktiskt seriösa följder eftersom förändringar nu tvingas fram. Förändringar som egentligen behövs på flera områden. Men jag tänker inte skada mig på alla sätt som går för att upplysa om dess existens. Det visar sig, det är inte omöjligt att någon under sommaren får armen avsliten, eller värre. Men det som hände nu löser sig ju. Men det går inte att ge full pott när nästa olycka bara står och väntar runt hörnet.

Sammanfattning – (20/25)
Får väl betraktas som en ganska lyckad skada! Den tog inte alltför hårt på mig, den har bidragit till en socialare stämning, i alla fall mellan mig och alla andra. Samtidigt bidrar det till att säkerhetsåtgärder görs på arbetsplatsen. Everbody wins!

Blir jag inte kvar efter sommaren, vilket jag hoppas, är jag åtminstone för alltid ihågkommen som ”han som välte banden över sitt ben”.

7 kommentarer

  1. Avatar
  2. Avatar
  3. Avatar
  4. Avatar
    Hört talas om BLOGG? -.-

    Intressant text för övrigt, fyfan för hon med 700 kg O___O
  5. " Banden används bl a av Gilette för att göra rakblad, så kommentarer som ”Var det ett sånt band kunde du ju rakat benet!” och liknande förekommer."
    HAHAHAHAHA
  6. borde jag skriva nått vettigt ?
  7. Avatar
    du blandar presens och imperfekt. det blir jobbigt att läsa.

Skriv kommentar

Din kommentar måste godkännas innan den visas på sidan!