Magasinet

Finalistnovell: Jag finns här med dig - av Pauline Österlund

Övrigt Innan sommaren utlyste vi återigen en stor novelltävling tillsammans med Bonnier Carlsen, ett av Sveriges ledande bokförlag för barn- och ungdomsböcker. Den här gången var temat "Döden" och en av de fem finalisterna var 19-åriga Pauline Österlund med novellen "Jag finns här med dig".

Jag finns här med dig
av Pauline Österlund

Det gick snabbt. En smäll hade gjort att allting svartnat för ögonen på mig, och känslan av att svamla i mörker hade tagit över direkt därpå. Det var precis som om någonting försökte dra mig nedåt, och hur mycket jag än försökte streta emot var det omöjligt att hålla mig kvar på benen. Jag hade aldrig trott att det skulle komma så plötsligt. Känslan när bilen hade träffat mig hade kommit som en chock och jag hade inte hunnit reagera på hur det kändes innan jag plötsligt försvunnit från medvetandet.
När jag öppnade ögonen såg jag asfalt, och jag förstod att jag fortfarande låg ned. Jag rörde lätt på mig, och det förvånade mig att jag inte hade ont någonstans när jag rätade ut benen. Jag satte mig upp och kände lätt på mina armar för att kontrollera om de hade tagit någon skada. Jag log snett och kände mig löjlig att jag hade svimmat av den smäll som inte ens gjort någon skada på mig. Skinnet på mina bara armar såg snarare helare ut än de någonsin gjort, förutom att de hade en något gråare nyans när jag såg på dem, vilken förmodligen kommit från den smutsiga asfalten.
Jag lät blicken glida vidare omkring mig och såg ett flertal människor stå samlade runtomkring. Jag hade knappt lagt märkte till de upprörda rösterna, men när jag väl gjorde det verkade de bli allt starkare.

”Det är ingen fara”, mumlade jag men märkte hur svag min röst var. Den kändes mer som en lätt viskning. Jag reste mig upp på ostabila ben och jag kunde se de oroade blickarna. Snart insåg jag att ingen tittade på mig. En plötslig känsla av panik slog mig i magen när kom att tänka på att föraren till bilen som jag krockat med kanske hade skadat sig.
Jag snodde runt och sökte med blicken över människosamlingen och in i bilen. Framsidan av bilen hade kört in i trafikljuset vid övergångsstället och lamporna på trafikljuset såg nu tomma och livlösa ut.
Min blick fastnade på en man som stod lutad mot den röda bilen. Han drog ständigt händerna över ansiktet och stirrade stint framför sig. Jag gick med lätta steg mot honom och lade en hand på hans arm.
”Det gör inget”, sa jag. ”Jag mår bra!”
Han reagerade inte, faktum var att ingenting riktigt rörde sig i hans ansikte mer än en tår som sakta rann nedför hans kind. Jag kände ett styng av medkänsla för honom. Han var i djup chock, det syntes väl.
Jag vände mig om då ett hjärtskärande skrik hördes från en kille, och ljudet av hans snyftanden när han brast ut i gråt gjorde ont i hjärtat. Det var Edvin, min lillebror som varit med mig precis innan olyckan. Edvin stirrade med förskräckta ögon på en folkmassa som täckte för någonting på marken. En man reste sig upp och skakade sorgset på huvudet. Jag tittade ned på marken igen för att se en livlös fot sticka ut bland de andras och jag tog ett språng fram för att se vad som hade hänt. Hade en till råkat illa ut?
En känsla av kallt, rinnande vatten for genom mig. Jag studerade flickan på marken. De slutna ögonen, den smala näsan och de tunna läpparna, som alltid brukade skina röda, såg bleknade ut. Det mörkbruna håret som böljade sig omkring hennes ansikte såg nästintill svart ut mot den bleknade hyn. En lätt strimma blod hade kletat sig runt munnen och de bara armarna som stack ut ur hennes vita tröja såg skrapade ut. Jag iakttog henne noga, för att inse att hon inte andades längre. Kläderna påminde mig, hela hon påminde mig om någon…
Snabbt sträckte jag fram mina armar framför mig och studerade dem noga. Inga skrapsår. Jag kände på mina byxor och den vita tröjan jag bar… allt var helt. Det började krampa i mig och jag såg hur allting rasade framför mina ögon. Det var mig själv jag såg liggandes på marken. Det var mig som alla grät över. Till en kropp som låg kvar på marken utan minsta tecken på liv.
Då jag kände att ytterligare någonting drog i mig snurrade jag runt och stirrade in i ett par grå ögon och jag skakade på huvudet. Någonting fick mig att förstå att han kommit för att ta det sista.
Det var då det svartnade på riktigt. Det var då jag förstod det. Jag hade precis mist mitt liv.

Jag slog häftigt upp ögonen, och såg mig desperat omkring, som om jag förväntat mig att vara kvar på övergångsstället där olyckan skett. Istället var det som att jag befann mig i ett gråblått töcknen, och jag kunde inte riktigt sätta ett ord på själva känslan som diset gav mig. Samtidigt som det gjorde mig lugn gjorde det mig frustrerad. Det kändes som att jag inte riktigt kunde se det jag ville. Vad som även gjorde mig frustrerad var att jag varken kände kyla eller värme, och inte ens om jag låg på någonting mjukt eller hårt.
Jag reste mig upp och började gå mot någonting längre fram som liknade en vit mur som tornade upp sig. Det var förvånansvärt tyst och det verkade inte finnas något mer liv än jag när jag såg mig omkring. Det kändes konstigt ensamt och jag styrde stegen mot den vita muren. Jag följde den en bra bit för att hitta en öppning men suckade och satte mig snart ned igen då det tråkade ut mig.
Plötsligt när jag tittade upp märkte jag att jag stirrade rakt upp i ett par ljusblåa ögon som vägrade slita blicken från mig. Det smala ansiktet hade någonting bekant över sig, men jag visste inte vad.
Flickan som jag såg framför mig lade en hand för munnen som om hon försökte gömma att den stod på vid gavel. Hennes ögon var uppspärrade och jag lyfte utmanade på ögonbrynen.
”Så det var sant…” mumlade flickan. ”Det var din tur…”
Jag rynkade förbryllat på ögonbrynen. ”Min tur?” sa jag frågande. ”Vem är du?”
Flickan log snett åt mig fråga. ”Gullegumman då…” mumlade hon och skakade på huvudet.
Smeknamnet fick mig att haja till. Det fanns bara en person i den här världen som någonsin hade kallat mig det. ”Mormor..?” mumlade jag chockat och stirrade på den unga flickan som långsamt nickade.
”I en annan skepnad än den du kommer ihåg”, log hon. ”Jag valde den här skepnaden eftersom det är den jag gillade den bäst…”
Jag stirrade på henne och kände mig fortfarande lika oförstående som innan.
”Jag ska förklara för dig…” mumlade hon och gick långsamt fram och tillbaka.
”Är jag död nu? Är det här vad som kallas himlen?” frågade jag missbelåtet och stirrade mig omkring på det gråa töcknet som svepte omkring mig.
Mormor skakade på huvudet och med en svepande gest pekade hon mot muren. ”Där har vi det, där allt är vitt och ljust”, mumlade hon. Sedan blev hennes ögon med ens allvarliga. ”Men du är inte där än. Du kommer stanna i det gråa, innan du får sätta färg på det igen.”
”När?”
”Du kommer att få en chans till… En andra chans att leva.”

Jag lade huvudet på sned och kände med ens ett litet hopp fladdra till inom mig. ”Verkligen? Kan de fortfarande rädda mitt liv?”
Mormors ögon tittade olyckligt på mig när hon skakade på huvudet. ”Nej, det livet är borta vännen. Du kommer att vänta i 100 år innan det är din tur att leva igen.”
”100 år? Varför? Jag vill inte vänta så länge. Vad är det här?” frustrationen började ta över mig och jag stirrade stint på den unga flickan som stod framför mig.
”Har du någonsin hört talas om själar som inte får ro? De där andarna som kommer tillbaka ständigt för att de inte kommit till ro i sina gravar?”
Jag fnyste åt hennes frågor. Jag hade aldrig trott på spöken eller övernaturliga ting och tyckte det hon sa lät löjligt. Med ens tittade jag förbryllat på henne när jag började inse vad hon ville säga. ”Du menar väl inte att jag..?”
Hon nickade bara till svars. ”Det är just det som händer om du inte dör av en naturlig orsak. Du var inte klar med ditt liv…”
Jag nickade långsamt. Det var jag medveten om att jag inte var. Men varför skulle jag då vänta i 100 år för att få en ny chans till ett liv?
”Jag är där inne”, sa mormor och pekade in mot muren. ”Därför att jag dog av åldern. Jag dog av ett naturligt skäl, och inte som dig. Om 100 år kommer du istället att ta ett annat liv, såsom killen du såg gjorde idag. Han hade väntat i exakt 100 år på att få komma till liv igen, så han tog sin chans, och snappade åt sig den livslågan som du bar på precis innan du kom hit. Han kommer att återgå till sin gamla skepnad och leva klart.”
”Men om jag inte är ensam om det… Var är alla nu? Jag ser inte en... själ här omkring.” Plötsligt fick ordet själ en helt annan betydelse. Det var det enda som fanns kvar av mig nu.
”De är förmodligen nere på jorden, för att de inte klarar av ensamheten här uppe. Andarna söker gärna tröst nere på jorden för att iaktta och övervaka sina nära och kära.”
”Kommer jag att kunna hälsa på dem?” frågade jag sammanbitet. ”Kommer jag att kunna visa dem att jag finns där?”
Flickan nickade mot mig. ”Precis som jag gjort hela tiden…”
Jag tittade undrande på henne och hon log muntert. ”Jag har alltid funnits där gullegumman. När du är ledsen, är det jag som är värmen i bröstet du känner. Det är jag som gett dig styrkan att kliva upp de där jobbigaste mornarna. Det är jag som har varit den där lilla kraften som gett dig styrka i de flesta sammanhang. Jag finns i alla former.”
Någonting hände inom mig när hon uttalade orden. Jag kunde finnas kvar, även om människorna inte skulle vara medvetna om det så kunde jag vara där.
Mormor suckade. ”Jag måste tillbaka nu…” mumlade hon.
”Hur tar jag mig dit?” frågade jag ivrigt. Jag kunde inte låta henne gå utan att berätta för mig hur jag kunde ta mig tillbaka till min familj.
Mormor skrattade och skakade på huvudet. ”Du är vem du vill nu. Allt du behöver gör är att tänka vart du vill vara…”

Snart var hon borta och jag slöt ögonen. Sekunden efter befann jag mig på gatan igen. Ambulansen hade kommit och jag kunde se hur Edvin släpade stegen bredvid männen som bar på båren med det som en gång föreställt min kropp.
Jag var snart bredvid honom och strök lätt med handen över kinden och han hajade till för en stund. Jag visste att han inte kunde se mig, ändå lutade jag mig upp mot hans öra och viskade:
”Jag finns här med dig.”
Även om det i hans öra hade låtit som en vindpust, visste jag att han hade hört. Han skulle veta det, och jag skulle finnas där med honom i varje steg han tog.

–––––

b]Hur väcktes egentligen idén till din novell?
– Jag skulle kunna säga att novellen är ett liten utdrag av en teori som jag använder i ett annat skrivarprojekt som jag håller på med! Då menar jag teorin om den naturliga och onaturliga döden. Men själva iden kommer nog från att jag tycker det är viktigt att det finns någonting att tro på, att det faktiskt finns någonting efter det vi kallar döden. Huvudpersonen i novellen kan komma tillbaka liksom hennes mormor gjort flera gånger. Det kändes som en teori som kan få döden att kännas mindre ensam för den som dör, och även mindre ensam för de som är kvar i livet!

Vad har du för mål med skrivandet?
– Mitt mål med skrivandet, sen jag var 6 år, har alltid varit att en dag publicera det jag skriver och få sprida min skrivning. Det är någonting jag både jobbar för och gör som egen underhållning! Jag hoppas att den dagen kommer snart!

Det finns inga kommentarer... än.

Skriv kommentar

Din kommentar måste godkännas innan den visas på sidan!