Magasinet

Gästkrönika: Min vän Gabriel

Krönika Peter Barlach är författare och just nu aktuell med boken Fifteen Love. Exklusivt för Ungdomar.se har han skrivit en krönika om sin vilde vän Gabriel.

Jag är 15 år. Feg, svag, ledsen och utanför. Min mamma är död sedan tre år och jag tror att om jag inte tänker på henne, så försvinner sorgen och smärtan. Så blir jag kompis med Gabriel, som på många sätt är min motsats. Han är två år äldre än jag, har långt svart hår och är otroligt stark, modig och gränslös.

Jag undrar fortfarande varför han ville vara vän med en sådan som jag. Jag tror att det var vårt utanförskap som förde oss samman. Han mådde säkert minst lika dåligt som jag, men det pratade vi aldrig om.

Gabriel snodde sprit av sina föräldrar (medan de var hemma!), han sköt småfåglar och han älskade att tända eld på saker. Med honom drack jag för första gången, jag började röka och vi åkte in till stan (Stockholm) och drog runt, som jag aldrig hade vågat förut. Han flyttade alla mina gränser och jag var skräckslaget förtjust.


Jag kan tycka att det finns något hälsosamt med tonåringar som prövar olagligheter och testar gränser. Men det förutsätter att man av detta lär sig var gränserna går. Alltså, hur mycket man kan dricka innan man tappar kontrollen, att röka är farligt, att stjäla aldrig är okej etc.

Men Gabriel hade inga gränser. Så han kunde inte lära sig var de gick, för han såg dem inte. Gång på gång spårade saker och ting ur när man var med honom. Han hamnade ofta och lätt i bråk. Ibland var han oskyldig, men för det mesta var det Gabriels eget fel. Som när han kallade mamman i vår värdfamilj i Bournemouth för "jävla kärring", vilket hon visste vad det betydde och han var en hårsmån från att bli hemskickad. Eller när han skrek könsord åt sin pappa. Eller när han bombhotade sin skola för att slippa ett matteprov eller när han startade en skogsbrand.

När jag började gymnasiet fick jag andra kompisar, lugnade ner mig lite och vi gled ifrån varandra. Jag hörde att Gabriel började med droger och gjorde inbrott (hos andra än sina föräldrar...).


Sista gången jag såg honom var i en kö till en svartklubb mitt i Stockholm, mitt i natten, mitt i nittiotalet. Jag vände mig om och såg direkt att det var en full, påtänd, härjad variant av min Gabriel. Jag låtsades inte se honom och stod i några sekunder och funderade på om jag inte i alla fall skulle hälsa. När jag väl vände mig om igen för att säga hej var han borta. Min tolkning var att han sett mig och skämdes över sig och sitt livsöde och inte ville visa sig för mig.

Som 35-årig, barnlös, småkriminell, amfetaminmissbrukare klev Gabriel en ljum sommarnatt 2001 över en sista gräns. Räcket på Fjällgatan, som av många är ansedd som Stockholms vackraste plats, cirka 28 meter över Saltsjön. Gabriel landade i bussfilen på Stadsgården, så var en plågsam resa slut.

Själv skriver jag böcker om Gabriels och mina tonår. Jag är tacksam för att jag fick åka med honom en liten bit och att han tänjde på mina gränser. Jag undrar om jag gav honom någonting? Jag kunde uppenbarligen inte lära honom att sätta nödvändiga gränser. Det kunde ingen annan heller. Eller?

- Peter Barlach

1 kommentarer

  1. Verkar vara en intressant bok som jag gärna skulle vilja läsa. Har svårt att få tag i böcker dock. Hoppas denna bok filmatiseras.

Skriv kommentar

Din kommentar måste godkännas innan den visas på sidan!