Magasinet

Krönika: Ibland har kärleken bara en vinnare

Krönika Hon hette Sandra och var den snyggaste tjejen i hela kommunen. Hennes gnistrande leende fick det att fuktas i FUBU-brallorna på alla stans tonårspojkar, och säkerligen också i en och annan gammal kritstrecksrandig finbyxa. Sandra var kort och gott perfekt. Trodde jag.

Jag hade stått framför badrumsspegeln alldeles för länge. Så länge att mitt ansikte hade reducerats till en enda stor blurrig klump. Jag kunde inte längre urskilja mina drag och det var väl antagligen därför mitt frisyromdöme brustit så totalt. Allt hade varit helt i sin ordning om året varit 1923 och jag en engelsk aristokratson på väg till min mors begravning. Men nu var jag tolv år gammal, skulle på mellanstadiedisco och hade alltså vattenkammat en jävla mittbena.

E-types ”Campione” pumpade ur högtalarna. Vi killar stod blygt uppradade längst väggen, med en Vira Blåtira i ena handen och en påse salta remmar i den andra, och stirrade storögt på tjejerna som skuttade omkring i dansgolvets rökmaskinsdimma. I centrum stod Sandra. Hon hade en blå Adidasmössa på sig och ryckte på kroppen så där spasmigt förförande som Madonna brukade göra.



Jag måste ha halsat den där Vira Blåtiran lite för snabbt för plötsligt bestämde jag mig för att fråga chans på Sandra. Givetvis inte själv - så himla mycket socker var det ju trots allt inte i läskeblasken. Nej, jag bad min kompis Stefan att kila bort till henne och fråga åt mig.

I samma ögonblick som Stefan kupade händerna kring Sandras öra slog det mig plötsligt och brutalt hur töntig jag såg ut i håret. Jag höjde min hand för att rufsa till frisyren, men det var för sent. Stefan hade redan pekat glatt åt mitt håll och min armrörelse blev till en fjollig liten vinkning i stället.

Sandras skratt överröstade E-Types eurobeats och penetrerade min taniga tonårskropp – och inte på det behagliga viset. Det var ett skratt fyllt av hån. Hon kunde lika gärna ha slitit glasflaskan ur handen på mig, krossat den mot väggen och sprättat upp min bröstkorg med skärvorna. Gråten forsade fram genom tårkanalerna när jag rusade ut ur lokalen. Jag sprang hela vägen hem, slängde mig i sängen och kravlade ihop i fosterställning under mina Man United-lakan. Sandra hade krossat mitt hjärta. Hon hade skändat min självkänsla och hennes hånfulla skratt ekade i skallen på mig.



Med tiden klingade ekot lyckligtvis ut. Jag gick vidare i livet, hittade så småningom en omtänksam flickvän och snaggade håret. Men så för bara någon vecka sedan slungades jag plötsligt tillbaka till den där kvällen på discot igen.

Jag var en sväng hemma i byn där jag växte upp och gick in på Lidl för att handla en bit choklad. När jag kom fram till kassan satt Sandra där. Jag kände först inte igen henne. Hon hade blivit fet och sliten och all den forna glansen var som bortblåst. Det var först när hon log och sa hej som jag såg att det var min gamla kärlek som satt där med svarta handledsskydd och påsar under ögonen. Men hennes leende gnistrade inte längre och inga byxor fuktades. Jag betalade för min choklad och traskade nöjt ut ur butiken med en triumferande refräng på repeat i huvudet:

"Campione, Campione ... olé olé olé."

OBS: Sandra och Stefan heter egentligen något annat.

6 kommentarer

  1. Avatar
    tack så mycket för denna text, har nu fått en liten idé om vad jag kan skriva om på vår krönika uppgift i skolan:)
  2. Avatar
    Det brukar var så, rollerna brukar ofta vara de omvända mellan barn och vuxenlivet.
  3. Avatar
    Vilket hopp jag fick om livet nu. :)
  4. Avatar
  5. åh, man blev på nått sätt glad av denna :)
  6. Haha tack för denna novellen:) Asbra:)

Skriv kommentar

Din kommentar måste godkännas innan den visas på sidan!