Magasinet

Vinnarnovell: Ingen skrattar åt en clown – av Agnes Sperlich

Övrigt Innan sommaren utlyste vi återigen en stor novelltävling tillsammans med Bonnier Carlsen, ett av Sveriges ledande bokförlag för barn- och ungdomsböcker. Den här gången var temat "Döden" och i vinstsäcken låg en biljett till Bokmässan samt skrivcoachning av författarna Linda Belanner och Fredrik Persson. Vann gjorde 18-åriga Anges Sperlich med novellen "Ingen skrattar åt en clown"!

Ingen skrattar åt en clown
av Agnes Sperlich

Ett år har gått. Ett år sedan du försvann. Ett helt år utan dig.
Och ingen saknar dig.
Jag minns den kvällen som om det vore igår eller möjligtvis för en timme sedan. Du var klädd som en clown den kvällen. Löjligt långa ben i randiga byxor, krage upp i halsen och med ett rött, brett flin i det bleka ansiktet. Men du såg allt annat än glad ut. På ängen stod du i nattens oändliga skuggor, under trädet som skickligt väjde sig för vinden. Din klarröda näsa lös som blod på ett vitt lakan och vi kunde alla se den från avstånd.
Du väntade alldeles ensam, på oss. Utan minsta aning om vad som väntade dig.
November. Himlen beredde sig på att öppna sina käftar och släppa iskristallerna mot marken utan nåd och utan ånger. Den första flingan landade på din vitmålade kind. Du höjde blicken mot skyn och rynkade omedvetet på bollnäsan. Den ovanligt sena vintern var nu äntligen här. Som vi väntat, så länge. Alla utom du. Du tyckte inte om vintern, det hade du aldrig gjort. Å andra sidan var du en sorglig varelse. Patetisk.
Vi tyckte aldrig om dig.

Vi höll oss undan länge, lät dig vänta på oss tills frustrationen och beslutsångesten infann sig i din löjeväckande långa, rangliga kropp. Såg hur du tvekade, tog några steg framåt, såg dig över axeln och sedan hur du tog lika många steg tillbaka. Du kunde inte bara gå. Så svag, så svag, var du. Du skulle vänta på oss så länge det krävdes. Om du så skulle begravas under snön, som nu drog sina svala fingertoppar över din rygg och mot din panna.
I din pinsamt lilla hand höll du repet vi bad dig ta med. Försiktigt mellan tummen och pekfingret, likt en orm eller en mask du helst av allt ville kasta iväg och kanske stampa på. Du visste inte varför, men repet gav dig en märklig känsla i kroppen. Som om det ville dig illa. Du förstod inte varför vi bad dig ta med det, än mindre vad vi skulle ha det till eller vad du hade med saken att göra. Det skrämde dig, konstigt nog. Att inte veta. Att sväva omkring i ovissheten som en förlorad själ. Vi såg alla att du var rädd.

Jag måste medge, dock, att du var tapper där du stod. För du stod ju där, trots allt, och väntade. Och du skulle fortsätta stå där tills vi kom. Om vi kom. Ja, för du hade redan börjat tvivla, det kunde vi också se. Du visste ju inte varför vi ville träffa dig och ärligt talat vore det mer troligt att vi inte kom än att vi faktiskt gjorde det.
Men du hade inte behövt oroa dig. Inte egentligen. För vi var ju redan där, du var bara för blind för att kunna se oss. Och vi hade gett dig ett löfte. Ett löfte vi mer än gärna tänkte hålla. Nej, det fanns ingen anledning till misstro eller oro.

Vi lät dig stå där i en halvtimme till, gav dig en sista chans att ge dig av, och vid det här laget var dina händer blå-lila av kyla och du hade tappat känseln i dem för längesedan liksom i tårna. Din clown-kostym dränktes i snö och snart skulle du snarare likna en borttappad snögubbe. Du skakade som en borr, hackade tänder så att du fick huvudvärk och dina ögon sved förfärligt samtidigt som de vägrade sluta rinna.
Vi kunde inte ha brytt oss mindre. Det var tydligt att du hade gjort ditt val.
På given signal reste vi oss upp, synliggjorde oss för världen, och för dig. Din blick drogs mot oss likt en förälskad magnet när vi gick med långsamma steg mot dig och ju närmre vi kom ju tydligare blev det att du kände dig både lättad och på något sätt också betydelsefull. Som om vår ankomst bekräftade att du betydde något, att du trots allt gjort rätt i att vänta, eftersom vi nu kom för din skull.

Marken förde oljud under våra fotsteg. Prasslade och krasade och knäppte. Löv smulades sönder, grenar knäcktes och stenar pressades ner i jorden under tyngden från våra skosulor. Vi gick alla fram till dig, lade vars en hand på din axel och lät dig känna dig omtyckt för en stund. Du log försiktigt till en början, sedan djärvare. Gick på vår lögn som den sorgligt naiva varelse du var. Hoppade frivilligt ner i djävulens vidöppna gap.
Så fick du syn på pallen vi tagit med oss. Rund och med märkligt långa och smala ben såg den nästan ut som du. Du såg på den med stora ögon, gav oss alla, en efter en, en försiktig frågande blick och försökte luska ut varför vi tagit den med oss. Precis som med repet gjorde den dig märkligt konfunderad, bringade en obehagligt påträngande oro i din eländiga kropp. Du visste inte varför eller hur du kunde veta det, men pallen ville dig inget gott. Och tänka sig, så rätt du hade.

Din hand var iskall och blek, dina ögon röda och trötta. Du ville hem, vi förstod det. Du ville bort från den bitande kölden som skar igenom din tunna hud. Bort från vintern som svingat sina råa, frostiga armar om dig och som kysste dig på kinderna med iskalla läppar. Du ville hem till värmen och tryggheten och ingen klandrade dig.
Men du stod kvar. Nyfikenheten vägde plötsligt så mycket tyngre än smärtan i dina ömmande leder och lemmar. Du ville ju så gärna veta vad vi ville dig, varför vi tagit med oss pallen och bett dig ta med repet. Framförallt varför du var klädd som en clown. Hade du väntat så här länge, kunde du vänta lite till. Så du stod kvar.
Ett sista val, ett sista, avgörande misstag.

Ditt liv, ditt öde, vilade nu i våra händer. Du var vår pajas, en skrattretande figur, vars liv betydde lika mycket för oss som en näve sand. Du var vår clown och vi skulle ta hand om dig, det kunde du vara så säker på. Vi lovade dig det och vi tänkte hålla vårt löfte.

Ett år har gått, men jag minns det så väl. Hur du såg ut, hur ditt genomskinligt bleka ansikte skrynklade ihop sig av förvåning när vi berättade vad du skulle göra med repet, hur du med dina onormalt långa ben tog dig upp på pallen med repet i handen. Hur du med skakiga händer band fast repet i en gren och drog andra änden om din hals. Kanske skakade händerna för att du frös eller kanske på grund nervositeten som plötsligt slog dig på käften, jag är fortfarande inte säker. Jag minns hur du gav oss en sista lång blick, tittade ner från pallen där du stod, med ögon som vittnade om ängslan och försenad insikt. En obotlig ånger. Jag minns ditt ansikte, som likt ett uppfläkt köttsår skrek ut din fruktan till en värld som vägrade att lyssna. Ditt försök att dra dig ur misslyckades, det var redan för sent att ångra sig.
Och vi.. vi höll bara vårt löfte.

Det snöar nu, precis som för ett år sedan. Små spetsiga iskristaller som kastar sig ut i den svarta natten. Ringlar ner i en stilla vindpust, som ömt, så ömt, hjälper den ner mot marken. Men den landar inte på marken utan på någons vitmålade, kalla kind. Precis som den kvällen. Vi avvaktar, ser på figuren i randiga byxor och en blodröd näsa som rynkas vid upptäckten av årets första snö.
Ett år har gått. Ett år sedan du försvann. Ett helt år utan dig.
Ingen saknar dig, men ibland händer det att någon tänker på dig ändå. Någon som passerar trädet. Någon som ser resterna av repet du knöt fast där; såret i grenen från tyngden av din kropp som nu slås upp igen. Någon minns det vagt; en spalt i tidningen, en rapporterad hemsk olyckshändelse, men minnet av dig bleknar lika fort som det framträtt. En vag viskning, som dränks i sorlet av det förflutna.
Nej, ingen tyckte om dig.

–––––

Juryns motivering lyder:
Vi har valt en text som inte lämnar oss ifred. Den fortsätter finnas till när vi läst den och den iscensätter något som vi inte riktigt kan värja oss emot. Som novell bjuder den in oss i något obehagligt, något som vi egentligen kanske inte vill se eller befinna oss i. Fast väl där kan vi inte sluta läsa. Det är en annorlunda iscensättning på temat "döden", den har en tydlig stilistisk idé & den är konsekvent genomförd.

–––––

Agnes Sperlich.
Agnes Sperlich.
Först och främst stort grattis, Agnes! Hur väcktes egentligen idén till din novell?
– Mina idéer kommer ofta från musik som jag lyssnar på och just den här novellen föddes ur en väldigt speciell låt om en clown.

Att skriva om Döden kan ju lätt kännas mörkt och tungt. Var det svårt att ta sig an temat?
– Nej, egentligen inte. Döden är ett tema som ständigt återkommer i mina texter, mer eller mindre, så det kändes helt enkelt naturligt att skriva om det. För döden är ju en oundviklig del av livet och jag vill att det jag skriver ska kännas äkta och beröra. Det är viktigt för mig.

Vad har du för favoritförfattare?
– Vilken svår fråga! Finns så många bra författare som har berört mig på ett eller annat sätt. Men en författare som jag direkt tänker på är Veronica Roth.

Vad pysslar du med när du inte skriver?
– Jag har precis avslutat min gymnasieutbildning, estetisk linje med bild och form som inriktning, och nu gör jag ett tillfälligt uppehåll i mina studier. När jag inte skriver läser jag mycket och tillsammans med min vän driver jag bokbloggen Boooklovin.blogspot.com.

I vår skräcknovelltävling förra året var du en av de fem finalisterna, och den här gången knep du alltså förstaplatsen. Vad blir nästa steg i din skrivarkarriär?
– Min dröm är såklart att bli författare, att skriva är mitt liv. Just nu jobbar jag för fullt med att få färdigt min bok, som har varit mitt projekt det senaste året. Sen är det bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa!

6 kommentarer

  1. Avatar
    Åh, vilken fantastisk novell. Jättefint språk!
  2. Avatar
    Gud vad bra, Agnes!
  3. Avatar
  4. Håller med juryns motivering. Förstod nästan på direkten att det skulle sluta som det gjorde...
    Ruskigt bra skrivet i alla fall!

Skriv kommentar

Din kommentar måste godkännas innan den visas på sidan!