Hur kan man förklara för andra att man fastnat i ett dödläge där människans tankar inte räcker till? Där man söker svar som man redan innan man börjar leta, vet att de inte existerar?
Jag kan inte sluta tänka på hur jag lever mitt liv. Mitt liv som jag trodde var meningsfullt, visar sig nu vara rent av meningslöst. Genom att fylla livet med materiella ting, pojkvän, jobb och en full kalender, ges en diffus känsla av lycka och välmående. Där den ena saken som avlöser den andra get en känsla av meningsfullhet, tills man inser att allt detta bara är hinder och ursäkter för att konfrontera det sanna jaget. Många flyr, hatar och försöker förändra det sanna jaget. Många har inte ens kontaktat det inre och därmed inte funderat över de existentiella frågorna som vem är jag? Vad tycker jag? Vad är viktigt för mig?
Jag vet inte. Jag har inte kommit fram till vad som är meningsfullt för mig och vem jag egentligen är. Jag vet bara att jag måste försöka hitta svaret för att kunna göra mig själv lycklig. Vem kommer annars göra det? Ingen annan än jag kan få mitt liv att kännas meningsfullt. Först efter att jag har hittat mig själv kan jag ta ansvar för andra. Sökandet efter jaget tror jag är en livskamp.
Hur går man vidare när man har fastnat? Jag har tittat i mig själv och hittat djup, som gjort allt annat tomt. Hur fyller man sig själv? Hur gör man livet meningsfullt? Det kanske är lika bra att inte söka alls, att inte undersöka och därmed leva som i en tro av lycka. Där man fördjupas i ytliga själsproblem för att inte kontakta jaget och därmed leva i en illusion. Många går igenom livet och väljer att inte se, andra har sett men väljer att titta bort. Vad är mitt sätt? Hur ska jag göra? Vad är min mening?