Ja, jag tycker det är lite jobbigt alltså. Det är en kille i min klass som jag tycker om. Jag har gillat honom till och från i ett år, och det har på den senaste veckorna blommat ut mer och mer (slutet av åk2). Sen tror jag att han gillar mig också. Signalerna som visar detta är att han kollar på mig och vi får ögonkontakt, han ler och blir glad när han ser mig, han speglar mina rörelser, och det känns som att han alltid vill vara där jag är, alltså komma så nära mig som möjligt. Det jobbiga är ju att jag kan tolka detta fel därför att jag tycker om honom. Sen vågar jag inte försöka prata med honom, även som en vän, för jag tycker det är en bra början. Men jag blir blyg, stel och nervös nära honom :(. Enligt mig verkar han inte heller våga prata med mig...
Innan var jag jätteglad när jag insåg att han kanske också gillade mig. Jag skrattade, log och pratade mer än jag brukade (så att han skulle märka mig hehe). Nu är det tvärtom. Oftast vågar jag inte få ögonkontakt med honom utan flackar nervöst med blicken. Mitt humör är lite "nere" av nån konstig anledning, och lite förvirrad. Tycker han om mig? Hur ska jag gå vidare och försöka få starta en konversation utan att göra bort mig?
Grejen är att jag verkligen känner dragningskraften mellan oss, man kan liksom känna det i luften och jag känner att vår personlighet matchar, fast att vi sällan pratar med varandra. Konstigt?!! Det är nog det som gör mig lite nere/förvirrad/frustrerad. Jag vet inte om det är sant? Sen vet jag inte riktigt varför jag gillar honom. Är det normalt? En del av hans personlighet är liksom..."nah..varför sa du så, det kunde du skippat faktiskt". Men eftersom jag nu tycker om honom på något sätt så förminskas den sidan... Shit vad weird. Men jag tycker om honom ändå, är jag knäpp?