Jag är en kille som precis fyllt 30 ( jo jag vet att det är ungdomar.se) och vet inte vad jag ska göra längre. Jag skriver det helt enkelt som det är. Jag har typ 1 kompis, har aldrig haft en flickvän, är oskuld och mår inte speciellt bra antar jag...Min pappa gick hastigt bort för 5 år sedan. Jag fick en chock och kunde inte hantera det på ett bra sätt och känner mig väldigt ledsen och uppgiven till och från trots att det var 5 år sedan nu.

Förra sommaren (2013) gick jag på min första dejt någonsin (jo jag vet...) en tjej jag träffade på en dejting sida. vi träffades typ 1 ggr i veckan, efter 4 eller 5 dejten så tog jag mod till mig och kysste henne. Varje dejt som vi sedan hade kysstes vi och hånglade lite men inget mer hände. Grejen är att hon är en tjej som är mycket social, varm, glad och öppen. Hon har mängder med vänner och fullt med aktiviteter på dagarna. Hon är alltså lite av min motsatts kan man säga. Jag tyckte om henne mer och mer för varje gång vi träffades men blev också mer och mer nervös. Jag skämdes för att jag inte har många vänner och aldrig haft en tjej förut och har mycket svårt att öppna mig och låta någon komma mig nära. Det blev mer och mer stelt och jag tyckte det blev svårare att prata med henne, jag ville inte paja något...Efter ca 7 veckor eller så sa hon att hon inte kände något för mig och hintade att hon ville att killen skall vara mer driven, glad och social.

Saken är den att det snart gått ett år sedan vi träffades och jag kan inte sluta tänka på henne. Har inte träffat henne på typ 7 månader. Jag tror att det beror på att hon var den första tjejen jag någonsin träffat och den enda tjejen som överhuvudtaget visat några känslor för mig. Trots att det aldrig var något förhållande och trots att vi bara kysstes men inget mer, kan jag inte släppa det.

Jag vill så gärna ändra på mig men KAN inte. Jag vill också vara driven, social och så men det går inte.

Själva tanken att en tjej skulle vilja vara mig nära och tycka om mig är en fullständig fantasi. I min värld existerar det inte. Oftast pratar jag inte med tjejer överhuvudtaget, jag ignorerar dom och undviker situationer där jag måste umgås med dom. När jag ser en snygg tjej så känner jag mig så ledsen, uppgiven och arg på mig själv för att jag vet att jag aldrig kommer att kunna ha någon tjej. Jag är inte kapabel till det. Värst är det på helgerna, känner mig fullständigt apatisk inombords och så frustrerad att det gör ont i kroppen. Det är så ofta som jag önskar att det var jag istället för min pappa som gick bort, jag har ju inget här att göra. vissa dagar när jag känner mig nere kan jag inte ens se kvinnor/tjejer i ögonen .

Jag har ett jobb där de flesta är mellan 18-25 och jag skäms så mycket och mår så dåligt när folk på jobbet skämtar och pratar sex och förhållanden på rasterna. Jag är 30 år gammal nu och alla som är runt 20 har rest, pluggat utomlands och haft förhållanden och sex. Det känns så tungt att veta att de som är 10 år yngre är mer drivna, orädda och erfarna än jag. Jag är ingen man, jag är en 10 årig pojke. Är alltid spänd, rädd och orolig och vågar ingenting.

Jag tror att det har blivit så här pga  att jag aldrig har haft många vänner och aldrig haft någon flickvän i någorlunda normal ålder dvs mellan 15-22 eller så. Har läst lite psykologi och då skriver dom oftast att ens personlighet skapas och befästs i tidiga 20 års åldern och sedan är mer eller mindre cementerad. Det känns som det är försent för mig nu. Den bästa tiden i livet mellan 20-30 har gått. Skäms för mycket för att kunna prata med någon om det.