Forumet - Är en gymnasielev...

Är en gymnasielev...

174 0 4
... som alltid har fått bra betyg och kom in på ett av de bästa gymnasien i området. Nu går allt ned för och jag vet inte hur jag ska må bra. Ja, som det står i titeln har jag fått bra betyg ända sen mellanstadiet, och haft jävligt mycket stress p.g.a. pluggande sen dess). Började bry mig om att plugga när jag inte hade några kompisar och alltså inte hade något bättre att spendera tid på. Och det har ju gett bra resultat. Jag kom in på gymnasiet jag ville och kunde inte ha blivit gladare med mitt val. Men nu är kraven högre och omständigheterna inte optimala för det jag behöver för att plugga, alltså att sitta i en sal och tvingas att fokusera på en sak.

Tycker det är alldeles för lätt att slinka ifrån skola till olika distraktioner på nätet nu och har därför hamnat efter i alla ämnen. Det är alltså inte något utomstående som distraherar, utan det är bara annan skit som poppar upp på skärmen om jag t.ex kollar på en artikel till en uppgift. Har även enda sen högstadiet haft perioder av ganska kraftig ångest/stress på typ några dagar som bara har blivit längre nu. Antar att de har börjat bli mer likt deppresion? Förstod inte att detta var något ovanligt faktiskt förrän detta året, tänkte bara att det var stress, men lärare och föräldrar har uttryckt oro då jag har skolkat (från zoom haha) när jag har mått dåligt. Får mycket ångest och börjar gråta typ så fort jag tänker på hur mycket jag har att göra och hur skit det har gått på de senaste uppgifterna jag har lämnat in. Även betygsystemet i gymnasiet, alltså att när man är klar med en kurs finns det inte nåt att göra åt den, gör att det känns värre. 

Jag mår bra utanför skolan. Mådde toppen på lovet. Men när det kommer till skolan vet jag inte vad jag ska göra. Blir så överväldigad på bara tanken av allt att jag nästan börjar gråta på zoom ibland. Har pratat med kurator ett par veckor sen och vi ska höras igen nån gång, kände inte att jag fick jätte mycket ur det och som sagt blir ju bara läxhögen större liksom. Har någon upplevt nåt liknande? Har du nåt som hjälper/har hjälpt dig?
Senast ändrad 22 Feb 2021, 15:25 av time
Det låter som att du är utbränd.... Jag blev också utbränd och jag relaterar till den här känslan speciellt nu när det är distans det blir extra jobbigt men nyckeln är en bra planering och fortsätt prata med kuratorn, det kan hjälp att skriva en dag bok eller meditera, jogga/springa för att försöka hitta fokus igen. Stäng av mobilen och datorn, ta det lugnt i ett tag och sen kan du börja igen.

godisafff: Men när det kommer till skolan vet jag inte vad jag ska göra. Blir så överväldigad på bara tanken av allt att jag nästan börjar gråta på zoom ibland. Har pratat med kurator ett par veckor sen och vi ska höras igen nån gång, kände inte att jag fick jätte mycket ur det och som sagt blir ju bara läxhögen större liksom. Har någon upplevt nåt liknande? Har du nåt som hjälper/har hjälpt dig?
Hej, jag är lite som du, jag har satsat mycket på plugget genom hela skolgången, även högre utbildning efter gymnasiet. Det är väldigt viktigt att du får bra strategier på plats redan nu annars kommer det inte fungera senare på universitet och/eller arbetslivet eftersom det är höga krav senare i livet också.

Med bra strategier menar jag främst rutiner, metoder, tankesätt o.s.v.  vad gäller hälsan, men det skadar inte att hitta nya vägar att plugga smartare alltså mer effektivt (mindre tid/energi spenderat men mer gjort).

Vad gäller distraktioner på datorn och Internet, kan du komma på ett sätt att avskärma dig från distraktionerna på nätet genom att stänga av dem, blocka dem eller liknande? Om du hittar en sida som avleder dig, spara bara länken till senare och lämna den sen. På så sätt kan du kringgå behovet att gå dit just nu eftersom du vet att du kan göra det senare efter skoluppgiften.

Det viktigaste av allt är att du mår bra för det är det som kommer göra ditt liv bra även i framtiden. Bra betyg, bra jobb, hög lön o.s.v. betyder inte ett skit om du mår dåligt, bränner ut dig, hamnar i djup depression o.s.v. I've been there, done that...gå inte i den fällan, det är inte värt det.

Spana också in:

Kan säga dig att jag, och säkerligen många andra ungdomar i Sverige och resten av världen, sitter i samma situation som dig. Hade problem med bland annat depression, ätstörningar och lite annat under min högstadietid vilka jag lyckades komma ifrån tack vare att jag gick och pratade med kunniga. Det gjorde att jag kunde börja fokusera på skolan igen och fick en nystart till sista året i grundskolan; jag fick dessutom en helt ny syn på skolan och kärlek för att plugga, i och med att det inte hade varit en del av min vardag på två-tre år. Givetvis kunde jag inte få hur höga betyg som helst på endast ett läsår och jag fick inte börja på linjen jag ville eftersom min stresstålighet var på noll och jag hade på tok för höga krav. Så jag gick ett som jag kallar det "återhämtningsår" på en lite lugnare linje och bytte i höstas till linjen jag ville gå på från början. Jag hade planerat allt och var inställd på att plugga stenhårt, men så slog smittspridningen till igen och denna gången tog det verkligen hårt på mig. Jag hade haft distansundervisning på min förra skola från april till sista skoldagen, vilken jag hanterade bra eftersom jag liksom vem som helst tänkte att allt skulle lägga sig efter sommaren och saker och ting skulle bli som vanligt. Men nej, så blev det inte.
Jag hade till min fördel fullt tillräckligt betyg i två av de tre gymnasiegemensamma ämnena, och kunde därför "tenta" av de, visserligen så sent som i november men bättre sent än aldrig. Men ändå var jag stressad, de två sista veckorna av höstterminen var rena plågan och jag grät varje gång jag öppnade en lärobok. Trots det gick nationella i matte bra men jag kunde knappt ge mig själv möjlighet att under lovet bara vila ut och tänka bort skolan, tänkte att nu måste jag plugga ikapp och ge mig själv ett försprång. Vårterminen började bra men jag fick ett större sammanbrott för några veckor sedan och bestämde mig för att tillfälligt sänka kraven och fokusera på min hälsa ett tag, prioritera mitt mående före skolan vilket egentligen är en självklarhet. Fick nyligen mitt första underkända prov på tre år vilket tog emot, betyg har trots allt speglat mitt värde under så lång tid. Men det lade sig efter en liten stund och jag har accepterat att saker och ting får vara så under en tid. Jag vet inte hur det är med andra i min ålder men jag har inte möjlighet att under en pandemi konstant vara stressad och gråtfärdig för att uppnå högsta betyg, om jag inte vill vara självmordsbenägen i slutet av läsåret. Jag inser själv att det låter extremt men har man en gång varit där vet man vad som ska göras för att inte hamna där igen.
Och med min sammanfattade back-story (jag gjorde mitt bästa för att korta ner den haha) och nuvarande upplägg under distansundervisningen vill jag bara påminna dig och alla som kämpar med skolan och hålla uppe betygen att också må bra. Mitt sätt att gå till väga genom att inte satsa lika hårt för ett tag framöver må innebära att jag måste ta igen det i framtiden, men förutspår jag konsekvenserna av det motsatta, att fortsätta i samma takt som innan, vet jag att det kommer vara värt det. Förhoppningsvis kommer världen vara på bättringsvägar och kanske ligger pandemin vid det laget i det förflutna.

Hoppas detta gav dig lite mer kännedom av en annan jämnårigs situation. Du är inte ensam i det här och vi alla gör vårt bästa för att hålla humöret uppe.
Sköt om dig/er!
C