Så fort man får barn så är livet över. Umgås man inte med barnen dygnet runt så är man en dålig förälder. Lämnar man ifrån sig barnet för att ha lite ensamtid så överger man dem. Låter man pappan passa barnen en kväll för att man vill sätta sig på krogen och ta en öl eller gå ut och festa så är man en fitta. Är inte pappan lika mycket förälder som mamman? Är pappan ute med grabbarna och låter mamman ta hand om barnen en kväll så är han ett manssvin. Lämnar mamman och pappan bort barnen över natten till en släkting för att FAKTISKT göra relationen bättre så är de inte redo att skaffa barn.
Att skaffa ett barn är ett ansvar men det betyder inte att livet är över. Vad tycker du? Jag tycker att det här är så typiskt svenskt att vuxna människor ska tala bakom ryggen på andra föräldrar. Jag ser hellre att föräldrarna får lite egentid UTAN barnen lite då och då och blir glada föräldrar. Bara för att man får barn så betyder det inte att man endast är MAMMA eller PAPPA.
Får man aldrig tid för varandra så hur hade ni då tänkt er att förhållandet ska hålla under en lång tid?
Berätta vad ni tycker