Forumet - Är min mamma normal?

Är min mamma normal?

262 0 4

Min mamma har alltid varit snäll och omtänksam. Jag har kunnat gått till henne när jag varit ledsen, när jag behövt hjälp och när jag ville ha sällskap och vi har haft en ganska så nära relation. Men ibland, ända sedan jag varit liten har det funnits “händelser” då hon skrikit på mig så pass att jag mår psykist dåligt än idag. Det är klart att föräldrar skriker på sina barn men på något sätt känns det som det min mamma gjorde var i överdrivet. Jag kan berätta några av dom många händelser:

En händelse var då jag i 10,11 års åldern fick på skolan gå till rektorn med mina kompisar för att jag sagt “vi kan gunga 4 stycken på gungan för att rektorn ändå inte är i närheten”. Jag gick hela den dagen med en hård klump i magen efter hur arg mamma skulle bli. När jag kom hem satt jag i soffan och hon frågade vad som hänt denna dag. Jag blev nervös och sa att jag skulle hämta papper och penna för att visa vad som hänt. (haha?). Hon tog tag i min arm och sa argt nej du berättar nu vad som hände.
Jag sa det som hänt och hon började skrika. Jag grinade. Idag kan jag ej riktigt komma ihåg vad hon sa men i minst en halvtimma satt jag och hörde massa ord om hur dum jag var, hur jag inte var som alla andra, hur jag skulle skämmas. Och hur obehagligt det var att vara med henne då i den situationen, men jag var som på något sätt van. Och jag visste hur jag skulle bete mig för att få det att bli mindre. Jag skulle inte säga emot och bara be om förlåt om och om igen. Jag kom ihåg att jag dagen efter frågade mina kompisar hur deras föräldrar blivit efter det som hänt, och dom hade inte fått någon utskällning alls. Jag blev då fundersam varför jag var den enda som blivit fått det.

En annan händelse var då jag försökt rymma hemifrån med en kompis. Vi hade packat väskor, skrivit en lapp men även skrivit ett sms från min brors telefon till mamma att “Vi rymmer nu och om du blir arg när vi kommer hem kommer vi inte att komma”. Det var så att vi dagen innan hade bestämt att jag inte skulle vara med en kompis denna dag men att jag var det ändå.

Vi begav oss ut i skogen en bit men gick hem nästan samma sekund då hennes mamma ringt och sagt att hon skulle bli hämtad. Då hade inte mamma kommit hem ännu. Hon kom hem och fick reda på att jag varit med Agnes och att vi skickat det där smset. Jag satt i köket och hon börja det hela med att fråga vem som skickat smset. Då jag blivit lite modigare och lite större sa jag emot “Inte vet jag, jag vet inte..” om och om igen. Men till slut sa jag att det var jag. Det jag kom ihåg var att hon började att skrika på mig som hon brukar. Jag grinade. Till slut skrek hon “om du nu vill rymma så gör det!” och så drog hon mig ned för trappan och kastade mig ut genom dörren och låste. Jag gick då upp till skogen där mina bröder var. Hon kom ut och sa något till mig nära ansiktet så jag började grina igen. Jag vet ej hur denna händelse slutade.

En annan händelse jag kommer ihåg är då jag skulle åka till dagis en dag så “vägrade jag att klä på mig” så det slutade med att jag gråtandes stod i snön och kollade på när hon åkte iväg med bilen efter skrik och bråk och lämnade mig. Hon kom tillbaka efter en stund och hämtade mig. Jag kom ihåg att jag alltid tog skulden och tre dagar efter när jag kollade på min mamma som verkade sur sa jag “tänk inte på det”.

Jag kom ihåg att jag räknade “händelserna” och alltid var som rädd för henne och att hamna i problem. Jag är idag snart 16 år gammal och har sagt upp kontakten med henne sedan 14 års ålder efter en utav dom sista bråken. Men det är fortfarande som om jag inte vet ifall det är jag som överdriver om de händelser som hänt, det kanske är normalt? Men fortfarande idag kan jag höra hennes skrikande röst och ha den obehagliga känslan. Så jag undrar om det finns någon som varit med om liknande eller har något svar på om det hon gjorde var fel? Tacksam för svar.


Låter absolut som hon har överreagerat och har svårt att kontrollera känslor. Känner du att du trivs bättre utan kontakt med henne så är det såklart det som gäller. Finns ingen anledning att inkludera människor i sitt liv som får en att må dåligt - vare sig de är familj eller ej.
Men är det något du går runt och funderar och undrar mycket över så skulle jag nog rekommendera att ändå hålla någon typ av kontakt - fast på dina egna villkor.

Hade själv en skitkass relation med min mamma i ett par år under uppväxten. Men när jag flyttade därifrån och nu när hon mår bättre så är hon istället någon jag uppskattar väldigt mycket. Så saker kan absolut förändras till det bättre.

Du är inte ensam. Min mamma gör också Så,väldigt ofta. Hon ska alltid ha rätt och skriker på mig trots att jag inte gjort nåt. Och jag får inte säga vad jag tycker heller. Ibland får man väl bar gå därifrån och låta det vara. Jobbigt för en själv att behöva hantera sådana saker när man är i tonåren och det är så mycket som hände en. Kämpa på,det blir bra. Kram

Spana också in:


Plejadisk Panda: Låter absolut som hon har överreagerat och har svårt att kontrollera känslor. Känner du att du trivs bättre utan kontakt med henne så är det såklart det som gäller. Finns ingen anledning att inkludera människor i sitt liv som får en att må dåligt - vare sig de är familj eller ej.
Men är det något du går runt och funderar och undrar mycket över så skulle jag nog rekommendera att ändå hålla någon typ av kontakt - fast på dina egna villkor.

Hade själv en skitkass relation med min mamma i ett par år under uppväxten. Men när jag flyttade därifrån och nu när hon mår bättre så är hon istället någon jag uppskattar väldigt mycket. Så saker kan absolut förändras till det bättre.

Tumme upp