Ni tänker säkert, "Åh nej, inte en till såndär som inte bara kan vara nöjd med sig själv."
Men nu är det såhär.. Fick för lite mer än två år sen en ätstörning, bulimi, som varade tills ungefär början av detta året. Jag har mått bra och allt, tills nu, när jag har fått ett återfall.
Det är nog inte riktigt förrän nu jag insett att ätstörningen faktiskt kommit tillbaka. Kompisar oså har nämnt mina dåliga matvanor det senaste, men jag har inte sett det alls som att det skulle vara ätstörningen.
Jag har börjat må fysiskt dåligt utav detta, då jag varje gång jag äter får såna fruktansvärda kramper i magen, jag vet ju dock inte säkert om det är en biverkning av det men det skulle kunna vara det.
Det jobbiga är ju det här med hjälp.. Jag vill inte ha en ätstörning, jag älskar mat, jag vill kunna äta mat i lagom mängder. Bra matvanor är vad jag behöver.
Men det känns helt omöjligt att ens kunna klara detta själv. Liksom hur ska jag själv kunna bli fri från en ätstörning?
Jag tog kontakt med UMO förra gången men känner att jag har absolut ingen lust att göra det igen då de kontaktade mina föräldrar utan tillåtelse av mig. Så deras så kallade "tystnadsplikt" kan ju slänga sig i väggen.
Jag vill heller inte fråga vänner om hjälp, vill inte lägga ansvaret på dom, känner mig som en barnunge om jag gör det.
Jag sa för någon vecka sen till min kompis att detta med de dåliga matvanorna inte skulle vara något problem om det inte gick överstyr, vilket jag var helt övertygad om att det inte skulle göra.
Men nu sitter jag här, och mår både fysiskt och psykiskt dåligt. Och vet inte hur fan jag ska ta mig ur detta.
Vad fan ska jag göra?
Men nu är det såhär.. Fick för lite mer än två år sen en ätstörning, bulimi, som varade tills ungefär början av detta året. Jag har mått bra och allt, tills nu, när jag har fått ett återfall.
Det är nog inte riktigt förrän nu jag insett att ätstörningen faktiskt kommit tillbaka. Kompisar oså har nämnt mina dåliga matvanor det senaste, men jag har inte sett det alls som att det skulle vara ätstörningen.
Jag har börjat må fysiskt dåligt utav detta, då jag varje gång jag äter får såna fruktansvärda kramper i magen, jag vet ju dock inte säkert om det är en biverkning av det men det skulle kunna vara det.
Det jobbiga är ju det här med hjälp.. Jag vill inte ha en ätstörning, jag älskar mat, jag vill kunna äta mat i lagom mängder. Bra matvanor är vad jag behöver.
Men det känns helt omöjligt att ens kunna klara detta själv. Liksom hur ska jag själv kunna bli fri från en ätstörning?
Jag tog kontakt med UMO förra gången men känner att jag har absolut ingen lust att göra det igen då de kontaktade mina föräldrar utan tillåtelse av mig. Så deras så kallade "tystnadsplikt" kan ju slänga sig i väggen.
Jag vill heller inte fråga vänner om hjälp, vill inte lägga ansvaret på dom, känner mig som en barnunge om jag gör det.
Jag sa för någon vecka sen till min kompis att detta med de dåliga matvanorna inte skulle vara något problem om det inte gick överstyr, vilket jag var helt övertygad om att det inte skulle göra.
Men nu sitter jag här, och mår både fysiskt och psykiskt dåligt. Och vet inte hur fan jag ska ta mig ur detta.
Vad fan ska jag göra?
Är inte det matvanor? haha 
