Aviseringar
Rensa alla

Ätstörningshelvete


Ämnesstartare

Fettet väller ut överallt när jag står framför spegeln, tankarna maler på. Du åt för mycket, för mycket, spy upp det. Omedelbart. Hjärnan maler på och jag är bara så himla trött. Trött på livet, på maten, på sömnen, på yrseln, på allting som finns. På mig själv och på ätstörningen. Den har mig i ett fast grepp, försöker förstöra mig mer och mer för varje dag. Det var aldrig såhär det skulle bli, aldrig här jag skulle hamna. Det var i februari och jag testade att inte äta, testade att svälta och hungern försvann efter två dagar. Sen kom tankarna och den förvrängda spegelbilden. 20 kilo ner på ett år, 10 kilo upp på tre månader. Frisk sa dem till mig, att nu är jag det, frisk. Och jag var långt ifrån det. Jag stod på vågen minst fem gånger om dagen, grät om jag gått upp något hekto. Hetsåt, spydde, hetsåt, spydde. Och rösten skrek på mig, vargarna ylade lång nere i bröstet. Jag ville inget annat än att vara död, jag ville inget annat än att leva. Jag ville döda den, rösten i mitt huvud, rösten som sa att jag var tjock, rösten som skrek att jag skulle ta livet av mig. Men jag hade redan gett upp.

Tycks?


   
Citera

Beror på vad du vill uppnå! 😉 


   
SvaraCitera
reben

va e d för ngt


   
SvaraCitera

hur kunde dom säga att du var frisk när du inte var det? dåligt ansvar


   
SvaraCitera

om du verkligen vill döda rösten måste du vara beredd på att sitta ensam med den, lyssna på den och inse att den är falsk. jag lovar dig att den är falsk. du är bra som du är, oavsett vad rösten säger.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Nu var ju denna texten fiktiv men jag har egna erfarenheter av detta med. Så med tycks menar jag vad ni tycker om texten dårå 😉


   
SvaraCitera