The Box:

Om du gör det till och från förstår ja inte vad ditt problem är, snälla gå och ta livet av dig.

jag nämnde liksom i inlägget att jag saknade ett kompisgäng, dock börjar jag inse att det kanske finns fler personer som inte har det..ha ha.

Jhavi:

vi är ju iofs lika gamla så du kan omöjligen ha sett mer av världen än jag.

jo, erfarenheter. Jag har gått igenom mycket skit som har fått mig att mogna och inse saker

ceka92:

Det är en mognadsfråga när man fattar att man egentligen är ensam. För att fatta hur jävla ensam man egenligen är betyder att man har vuxit upp.

det är ju en sak att alla människor alltid är ensamma.
men det betyder inte att man inte kan ha vänner att prata med osv, och såklart vill man ha så många bra vänner som möjligt. tyvärr är det inte sådär jättelätt att hitta såna. det är i alla fall min ståndpunkt...

"welcome to the real world" handlari nte om att ha sett världen, utan om tat ha fattat följande sak: Att vi alla är ensamma

Jhavi:

det är ju en sak att alla människor alltid är ensamma.
men det betyder inte att man inte kan ha vänner att prata med osv, och såklart vill man ha så många bra vänner som möjligt. tyvärr är det inte sådär jättelätt att hitta såna. det är i alla fall min ståndpunkt...

Ja, precis så, man är ensam...men med vänner, men bara om man är snäll och ställer upp för folk och sånt, och det min vän, är att mogna

ceka92:

Ja, precis så, man är ensam...men med vänner, men bara om man är snäll och ställer upp för folk och sånt, och det min vän, är att mogna

så om du slutade ringa dina vänner och visa att du brydde dig etc så skulle du inte ha några kvar efter ett tag?

jag har en vän som betyder löjligt mycket, men det har ju blivit ett problem det med. utan henne hade jag säkert kommit närmare andra människor. dummare människor visserligen, men ändå flera.

Jhavi:

jag har en vän som betyder löjligt mycket, men det har ju blivit ett problem det med. utan henne hade jag säkert kommit närmare andra människor. dummare människor visserligen, men ändå flera.

gjorde samma sak förra året. när jag väl gick iväg sårade jag henne sjukt mycket, men min kompiskrets blev grymt mycket större och nu är vi vänner igen, verkligen. det handlar bara om att ta det osäkra före det säkra.

Jhavi:

så om du slutade ringa dina vänner och visa att du brydde dig etc så skulle du inte ha några kvar efter ett tag?

Nej, jag menar att jag skulle ha gjort det frivilligt för att jag insett hur mycket jag tycker om dem och att de ställer upp för mig..jag har ju inget motiv med allt..

Jhavi:

jag har en vän som betyder löjligt mycket, men det har ju blivit ett problem det med. utan henne hade jag säkert kommit närmare andra människor. dummare människor visserligen, men ändå flera.

hmmm jag kan inte ens fatta hur du kan tänka så. Att du skulle byta ut någon som du gillar mycket/älskar och som gör dig glad och ställer upp för dig mot några idioter till vänner som inte ens känner dig och du inte ens känner? Om du blir lyckligare då, varsegod, men jag skulle inte ha blivit det. Fan vad tomt mitt liv skulle ha blivit. Skulle kanske varit kul ett tag, men det håller fan inte i längden. Riktiga vänner växer inte på träd.
Dessutom är jag är mer av en nära-vänner person.

mvhellamaria:

när jag väl gick iväg sårade jag henne sjukt mycket, men min kompiskrets blev grymt mycket större och nu är vi vänner igen, verkligen

fan vilken kass vän du låter som. Jag fattar inte att din kompis bler vän med dig igen. Alltså, om ni verkligen inte passade ihop så är det väl okej men annars..taskigt

ceka92:

hmmm jag kan inte ens fatta hur du kan tänka så.

nejnej. alltså jag skulle aldrig byta bort henne. jag bara förklarade situitionen.

grejen är att hon är en sån person alla gillar, och jag har som hennes bästa vän liksom hamnat i skymundan ibland, och det är det som känns jobbigt nu. är jättetacksam över att ha henne som vän, men nu går vi ju inte i samma klass längre och jag skulle önska att jag hade flera gamla vänner än vad jag har helt enkelt.

Jhavi:

grejen är att hon är en sån person alla gillar, och jag har som hennes bästa vän liksom hamnat i skymundan ibland

har ingen bästis, men en vän som är sån 🙁 fan vad man känenr sig ensam när folk hälsar på den personen men inte en själv

Jhavi:

är jättetacksam över att ha henne som vän, men nu går vi ju inte i samma klass längre och jag skulle önska att jag hade flera gamla vänner än vad jag har helt enkelt.

självklart, så tänker ALLA, men så är inte livet tyvärr , förresten kan du schyssta försöka ge mig ett kompisråd också? här är en länk till min tråd: http://ungdomar.se/forum.php?thread_id=246698&page=1#9145676 pleeez... asså jag har bara fått typ spam o jag behöver verkligen alla råd jag kan få

ceka92:

fan vilken kass vän du låter som. Jag fattar inte att din kompis bler vän med dig igen. Alltså, om ni verkligen inte passade ihop så är det väl okej men annars..taskigt

hehe, jag vet. hon lämnade mig inte ostraffad. men kanske lite överdrivet skrivet av mig, jag lämnade henna aldrig, men bara mer än vad jag tidigare hade gjort. vilket hon inte var redo för. mig mening var iaf att säga att ibland måste man sätta sig själv i första hand för att kunna hjälpa andra.

mvhellamaria:

hjälpa andra.

va? det enda du pratade om var att du typ "lämnade" henne för att hänga med många andra vänner..vadå hjälpa?

ceka92:

va? det enda du pratade om var att du typ "lämnade" henne för att hänga med många andra vänner..vadå hjälpa?

värst vad du påpekar! det jag menar är att om man inte har fått koll på sig själv är man inte mycket att ha. i hennes sällskap stod jag liksom still men stannade kvar för att inte lämna henne ensam. jag insåg att det inte kunde vara så livet ut och att jag var tvungen att ta de chanser jag fick för att båda vi skulle kunna komma någonstans och inte fastna. och jag vet att jag sårade henne, men nu i efterhand när vi snackat om det inser hon också varför jag gjorde det och det "kritiska perioden" har gjort oss mycket bättre vänner som inte alltid tar varandra för givet utan får ansträna oss för att allt ska funka istället för att bara sitta och glo och tänka att vi har ju i alla fall varandra.
förtår du vad jag menar nu?(:

Jag var rädd för att hamna i den där situationen när jag började gymnaiset - nu går jag i trean. Det visade sig inte vara något problem för mig, eftersom jag började i en jättebra estetklass där man den första veckan fokuserade på sammanhållning, gruppdynamik och lära-känna-uppgifter. Redan efter de där första fem, nervösa dagarna hade jag ett stort kompisgäng, av vilka några senare blev nära vänner som jag fortfarande har kvar.
Jag tror inte på att man skaffar sig sina vänner i grundskolan. De vänner jag har kvar från grundskolan är få, man kan väl säga att jag mest var bekant med folk då, och om jag fortfarande har kontakt med dem så beror det på att jag lärt känna dem mer, eller bättre, sen vi började gymnasiet - även om inte alla går i min klass.

Nu vet jag ju inte vilken inriktning du går på gymnasiet, eller hur du är som person, men om jag befinner mig i en situation där jag behöver lära känna folk och få en umgängeskrets (jag är ofta på föreläsningar, ungdomsutbyten och konferenser) så brukar jag börja med att fråga folk om saker. Det kan vara "Var hittar jag... ?" eller "Vet du hur jag ska göra för att... ?"
Med andra ord, inga stora saker. Sen tala om mina egna åsikter när jag tillfrågas eller ett ämne kommer upp, verkligen säga vad jag tycker och varför samtidigt som man kan fråga efter en annans åsikt. Att diskutera kan vara skrämmande, men det ger mycket och man lär sig en hel del om den man pratar med, det skapar ett intresse helt enkelt.
Alltså: Fråga och prata mycket. Och om folk i din klass skulle börja förundra sig över att du helt plötsligt attackerar dem så är det bara att säga som det är: Att du skulle vilja lära känna dem, och aknske också att du har känt dig lite ensam i klassen.

Jhavi:

grejen är att hon är en sån person alla gillar, och jag har som hennes bästa vän liksom hamnat i skymundan ibland, och det är det som känns jobbigt nu. är jättetacksam över att ha henne som vän, men nu går vi ju inte i samma klass längre

Jag känner igen det där, alltför väl. Har gått igenom samma sak själv i och med gymnasiet. Men det har klarat sig. Vi är fortfarande väldigt bra vänner, och vi kan umgås med varandra utan problem, men vi träffas väldigt sällan utanför skoltid. Vi har vår egna vänner, intressen, framtidsplaner. Det som kan vara värt att tänka på är att nu har du inte den, vad ska man säga, falska tryggheten som det ger att ha någon som alltid drar till sig folk. Nu får man lov att fixa det själv - och det kan också vara rätt skönt, för då kan man lägga sin energi på folk man själv vill umgås med, och inte bara såna som man får på köpet för att ens vän gillar dem.

Oj, nu blev det långt det här. Nåja, hoppas det var till någon hjälp.