Forumet - ångest? självkritisk?

ångest? självkritisk?

495 1 6
Hej jag är en 12 årig tjej som har ångest? Vet inte om man får kalla det ångest efter som jag inte vet om det är ångest men men jag undrar bara om nån har haft/har
samma känsla som jag har konstant och hur det har gått/går för er (om det blir/blivit bättre osv). Okej så här är det, jag är som sagt 12 år går i 6:an. Vet liksom it hur jag ska börja men nu kör vi bara. Jag har i i princip ganska länge jag kunnat minnas haft så kallad ångest (rätta mig om jag har fel om det är ångest eller ej). Har ofta känt då mamma och pappa ger mig saker att jag får en känsla som är obeskrivlig den är som obehaglig och obekväm det är som ååå i hela kroppen som då man liksom blir pirrig fast på ett dåligt sätt. Så känns det oftast på dagen, men senare mot kvällen då jag ska sova och liksom tänker igenom dagen så får jag tillbaka den känslan (fast då är det 10000000 ggr värre jag har känslan att jag gråter fast jag inte gråter och ibland tvärt om tårarna bara rinner utan att jag gråter psykiskt, jag hatar mig själv ligger å svettas å halv skakar) och tänker allt möjligt dåligt om mig själv som: ”åå varför sa jag så till min kompis” ”mamma och pappa slösar så mycket på mig och jag är bara dum och odräglig tillbaka” ”vad leker jag” ”alla hatar mig” ”mina kompisar snackar skit om mig” ”jag förtjänar inte att leva för jag är en idiot som ingen gillar” (hade dock inte kunnat ta mitt liv såhär under dagen men det är mina känslor då) har även blivit så att då jag bråkat med mina vänner och så har dom varit ”så otroligt dumma” saker mot mig är vad jag har tyckt så jag har skärt mig och bara gråtit, har också hänt att jag skärt mig pga ”ångesten”. Har berättat till en av mina bästavänner att jag skärt mig, sa detta innan höstlovet och senast jag hade gjort det då var det för typ 3-4 månader sist. Fast hade sagt att d var ett år sedan men hon visste inte att det var nåra månader bara
(hon berätta att hon skärt sig för 1,5/2 år sedan) sensaste ggn idag då jag skärde mig var höstlovet då jag bråkade med mina kompisar inte hon jag berättat för då hon stod upp för mig då. (fick skulden för nå jag inte gjort) Och då hade d varit som att nån skrivit ”så jävla dum du är” ”du är död för mig” å då orka jag inge mer funderade på att ta mitt liv bara för jag hatade allt och alla å så hatade alla mig. Men dom negativa sakerna som sägs om mig fastnar alltid ändå. (har i princip alltid varit stark och inte brytt mig men nu handlar det väll att man är extra känslig i puberteten å så).
Jag känner ofta (detta är inte bara på kvällen) att mina kompisar hatar mig egentligen och att dom inte vågar säga ifrån (vet inte hur jag ska förklara mig själv men är bestämmande) detta kan nog bero på att min förra bästavän sagt då vi bråkat ”ingen vågar säga emot *****(mitt namn) för hon bestämmer så mycket” och det ligger och gnager i bakhuvud så så fort mina kompisar är med andra (som också är mina kompisar) utan att fråga mig (vilket inte är något dumt) så då känns som att alla verkligen hatar mig.
Har berättat detta till mina föräldrar typ att jag har ångest speciellt på kvällen
att ni (mamma å pappa) gör så mycket för mig och mina syskon och jag är bara odräglig tillbaka. Har två äldre brorsor en 04=15 och en 02= 17 (vilket kommer mer sen om.)
Har ju liksom inte tänkt på att jag har haft ”ångest” (kallar det där jag känner alltså pirriga känslan ångest fast vet ej om det är det hoppas ni förstår okok)
på samma sätt tidigare, men det har nog kommit mer eftersom min äldre brorsa som började på ett längdskidgymnasium (man tränar å går skola i kombination och man har som personliga tränare han ansökte var bra kom in)
och då har ju mamma och pappa en lägenhet att betala dom måste föra över pengar så han kan betala mat och tågresa hem över helgerna.
Dessutom så ska vi (jag och andra bror) få månadspeng få mat å så äter vi ute nån gång i månaden som alla gör sen så ska vi ha pengar on vi tex ska fara och bada vi har också en husvagn två bilar och nu har det ju varit jul också, sen så går vi ju också längdskidor jag och min andra brorsa och då behöver vi skidor,stavar,valla sen så är vi på skidläger för flera tusen osv. Så då har det där om skidgymnasiet pengar å sånt cirkulerat i mitt huvud.
Dessutom har han (min äldre bror) varit sjuk så mycket (han har jättekänslig mage han är mjölkprotein vilket är allergisk mot allt som innehåller mjölk) och så har han varit sjuk så mycket så som halsont sen så var han typ också deprimerad så han har gått till en psykolog bup osv. Så senaste tiden han bodde där (han har flyttat hem för ca 1 månad sen) så var det bara onödigt över det så påpekade mamma det så det fastnade också i mitt huvud. Men tillbaka till när jag berätta för mamma och pappa, mamma sa bara ”sluta svamla” du har kollat alldeles för mycket på youtubers som låtsas att din inte mår bra. Pappa va mer som ”det är gulligt att du tänker så att du bryr dig om oss”.


Ju mer jag skriver om min ”ångest” ju mer känns det som jag bara inbillar mig att jag bara hittar på detta för uppmärksamhet, och varför skulle jag må ”dåligt” jag är ju en sånn person som ska må bra. Enligt mig så hittar jag bara på detta för jag ska få uppmärksamhet, det är något jag tänker på ibland. Men nu vill jag få hjälp så jag kan hantera det. Vad gör jag för att må så här?
Eller inbillar jag mig bara? Det var skit långt men hoppas nån vänlig själ orkade läsa detta, vill bara säga att du är bäst puss och kram och hjälp mig är du snäll eller åtminstone skriv något litet.<3 mvh
ändå lite cred till mig som tog 1,5 timme på mig att skriva detta:))
skit i om det är konstigt skrivet
Jadu jag vet ärligt talat inte vad jag ska svara på denna bibel. Det är alldeles för sent för min hjärna att processera redigt men det är väldigt bra av dig att berätta såna här saker. Trodde inte heller att folk började skära sig så tidigt. Iallafall så är det ju solklart att du har någon form av psykisk ohälsa och dina föräldrar hanterade denna information på ett extremt oansvarigt sett. Ärligt talat så vet jag inte riktigt vad du ska göra. Funkar det att helt enkelt typ prata ut med människor? Annars kan du ju testa kontakta BUP eller liknande men ha inte för höga förhoppningar de är helt fucking värdelösa på sitt yrke om jag ska vara ärlig...Söt

Nåväl hoppas min mini bibel var till lite hjälp och ifall du känner för att prata ut mer är det bara att skrivaGlad
Well jo de låter iaf väldigt mycke som ångest med tanke på allt det andra och allt runtomkring. Jag själv har nog haft ångest iaf så länge jag minns,och började skära mig när jag var ca10-11 och gjort de till å från sen dess.. jag tror att de skulle hjälpa om du gick till etc BUP, eller ungdomsmottagningen, eller började med en kurator på skolan då de kan vara bra, eller så är de absolut skit och bryr sig nada = endast är där för att tjäna pengar Oskyldig.. bättre prova än att inte prova iaf Rullar ögonen sen om du har mycke ångest nån gång och vill prata ut då de kan hjälpa enormt mot ångest osv, så kan du ju skriva av dig antingen här då de flesta är på 24/7Sovereller på etc BRIS (chatta eller ringa) eller annra sidor då de finns ganska många bra ställen man kan chatta anonymt om du inte provat de innan, de kan typ tipsa om va man ska göra eller bara prata ut om vad somOskyldig sen är de ju såklart viktigt att man kommer ihåg att se till så man sover och äter bra, kanske tränar lite, för de är rätt så viktigt för att man ska må bra psykiskt osv men de har du säkert hör innan ocksåSöt
 
Men de viktigaste e nog de att du absolut inte ska tro att du bara inbillar dig eller att du faikar dedär på nåt sätt, och det är inte ditt fel heller för den delen. Alla mår ju dåligt ibland och det är inte ens alltid de finns en direkt orsak till etc ångest osv.. kroppen reagerar på olika sätt till olika saker, kan vara stress eller bara när de händer mycket runtomkring  men familj och vännerSover och det är ju bättre att du får hjälp med hur du mår innan det blir värre på nåt sätt, alla är värda att må bra och alla är värda att få hjälp för alla är vi lika fina på insidan och ut! varför skulle en viss person tex inte vara värd att må bra eller få hjälp som alla andra? Sen finns de ju de som jobbar med sånt som jobbar där de jobbar just för att de villl finnas där och de vill hjälpa unga så gått de kan, så tveka inte att söka hjälp på nåt sätt?

Blev visst en liten minibibel här också även om jag vakande med migrän så svarade iaf så gott jag kan just nu, så jaa hoppas du fick nåt gott utav de jag nu skrev lite slarvigt och osammanhängande.. Du är bäst och perfekt så som du är, glöm aldrig det!♡och du är värd så mycket mer än vad du tror!

Maymay: Jadu jag vet ärligt talat inte vad jag ska svara på denna bibel. Det är alldeles för sent för min hjärna att processera redigt men det är väldigt bra av dig att berätta såna här saker. Trodde inte heller att folk började skära sig så tidigt. Iallafall så är det ju solklart att du har någon form av psykisk ohälsa och dina föräldrar hanterade denna information på ett extremt oansvarigt sett. Ärligt talat så vet jag inte riktigt vad du ska göra. Funkar det att helt enkelt typ prata ut med människor? Annars kan du ju testa kontakta BUP eller liknande men ha inte för höga förhoppningar de är helt fucking värdelösa på sitt yrke om jag ska vara ärlig...Söt

Nåväl hoppas min mini bibel var till lite hjälp och ifall du känner för att prata ut mer är det bara att skrivaGlad
jag berättade för en kompis som har ångest och har fått panikattacker och hon har verkligen varit förståelig och hon berättade att hon hade samma känsla som mig som ”varför skulle jag av alla ha ångest?” Men efter att ha berättat så tyckte hon som du, att jag skulle prata ut med någon. Någon som är nära någon som lyssnar. Men är som rädd att söka hjälp för att skämmas av att det är en sån liten grej. Det finns många fler som mår mycket sämre än mig.

Spana också in:

som sagt är rädd för att söka hjälp tänk om kuratorn/psykologen kommer döma mig. Tänk om jag bara tänkt ihop allt det här och att jag inte är ärlig.
Vill bara berätta att jag inte har denna känsla varje dag och varje kväll. Det är i omgångar. Och då kan en hel dag vara förstörd som att alla mina kompisar sitter med någon kompis och jag drar mig undan. Och jag känner inget känner mig bara nedstämd och känner absolut inget (det är svårt att förklara känslan men hoppas nån förstår). Lägger skulden på mig osv. Krya på dig<33

anonym2121:
jag berättade för en kompis som har ångest och har fått panikattacker och hon har verkligen varit förståelig och hon berättade att hon hade samma känsla som mig som ”varför skulle jag av alla ha ångest?” Men efter att ha berättat så tyckte hon som du, att jag skulle prata ut med någon. Någon som är nära någon som lyssnar. Men är som rädd att söka hjälp för att skämmas av att det är en sån liten grej. Det finns många fler som mår mycket sämre än mig.
Nej nej nej det är absolut ingen liten grej. Ingen ska konstant behöva må dåligt bara för att vissa var det sämre :/