Forumet - Ångest..

Har precis börjat i en ny skola och jag har hög stress överlag. Direkt när jag kommer hem vill jag tillbaka till skolan, eller vara helt för mig själv hemma. Mår inte bra hemma då det är tjafs nästan helatiden, eller det är så det känns. Mina föräldrar kan börja bråka om vad som helst i princip, med varandra, min syster eller mig.

Sedan flera år tillbaka har jag lidit av "depression" eller ångest till och från. Ibland mår jag super... och ibland vill jag bara få ett slut, då jag inte har något kvar att leva för. Jag har inga känslor för någon i min omgivning, dvs jag skulle inte bry mig om dom bara försvann. Dom skapar bara ångest i mitt liv och ger mig nästan ingen glädje. Dom förstår inte heller min situation, fastän jag ett flertal gånger förklarat hur jag mår och varför jag är som jag är.

Jag har inga vänner, för jag kan inte lita på någon och har ingen lust att ta in nya människor i mitt liv. Har lidit av social fobi så länge jag kan minnas, har svårt för att träffa nya människor och jag tror folk uppfattar mig som annorlunda.  Det finns en del människor i min klass som jag lyckats få bra kontakt med som är lite som jag, och det känns bra dock. Men jag kämpar ständigt vardagligen med att ta steget till att interagera med andra människor.

Vill veta hur ni tänker. Jag har ingen att prata med.. Ville skriva av mig lite också.



Ack: Har precis börjat i en ny skola och jag har hög stress överlag. Direkt när jag kommer hem vill jag tillbaka till skolan, eller vara helt för mig själv hemma. Mår inte bra hemma då det är tjafs nästan helatiden, eller det är så det känns. Mina föräldrar kan börja bråka om vad som helst i princip, med varandra, min syster eller mig.

Sedan flera år tillbaka har jag lidit av "depression" eller ångest till och från. Ibland mår jag super... och ibland vill jag bara få ett slut, då jag inte har något kvar att leva för. Jag har inga känslor för någon i min omgivning, dvs jag skulle inte bry mig om dom bara försvann. Dom skapar bara ångest i mitt liv och ger mig nästan ingen glädje. Dom förstår inte heller min situation, fastän jag ett flertal gånger förklarat hur jag mår och varför jag är som jag är.

Jag har inga vänner, för jag kan inte lita på någon och har ingen lust att ta in nya människor i mitt liv. Har lidit av social fobi så länge jag kan minnas, har svårt för att träffa nya människor och jag tror folk uppfattar mig som annorlunda.  Det finns en del människor i min klass som jag lyckats få bra kontakt med som är lite som jag, och det känns bra dock. Men jag kämpar ständigt vardagligen med att ta steget till att interagera med andra människor.

Vill veta hur ni tänker. Jag har ingen att prata med.. Ville skriva av mig lite också.


Asså jag känner PRECIS likadant. 

Spana också in: