Aviseringar
Rensa alla

Antidepressiva


Ämnesstartare

Hej jag gick in i väggen på grund av väldigt dåliga arbetsförhållanden kan man säga.. Jag har bara mått sämre och sämre det senaste året. Tillslut så blev det bara för mycket och jag stod och valde mellan att ta mig härifrån eller försvinna och släppa taget även från allt de jag älskar. Jag valde att fortsätta leva! Men den här kampen, den eviga kampen som aldrig tar slut och som jag fortfarande kämpar mig framåt genom. Jag trodde att när man väl skriker inombords å ut av smärta och släpper alla murar av stolthet och ber om hjälp.. när man erkänner att man inte fixar det här själv längre oavsett hur stark man är och bara känner sig misslyckad.. jag trodde att när man ber om hjälp så får man det. Så är det inte riktigt. Jag har fått ta så mycket skit inom vården och blivit ifrågasatt och misstrodd och runtskickad och bortviftad. Men dom vet hur man skriver ut mediciner.. Jag äter just nu 100mg Setralin varje morgon och 30mg Mirtazapin vaje kväll.. Jag har även Atarax 10mg som jag äter när ångesten blir för häftig. Grejen är att dom bara ökar och ökar doserna men jag mår så fruktansvärt dåligt ändå, både psykiskt och fysiskt. Dom senaste veckorna har det vart hemskt och jag kan inte längre skilja på vad som är på riktigt och vad som "bara" är biverkningar från tabletterna. Allting rör ihop sig i huvudet. Jag har läst en massa om tabletterna jag äter (även om läkaren förbjöd mig att göra det) och de är riktigt läskigt! Jag vill sluta äta dem men är samtidigt rädd att jag ska må sämre då, å andra sidan finns också rädslan för vad som händer om jag fortsätter äta dem. Jag vet också att det kan va livsfarligt att bara sluta tvärt. Min fråga är: Vad ska jag göra? och finns här någon som har erfarenhet av dessa tabletterna och vet något om hur jag bör trappa ner dem? Jag vill verkligen inte prata med någon läkare om detta då jag inte alls litar på dem just nu . Kram


   
Citera

Hmm. Alkohol är det enda som dämpar mina depressioner. Den förvärrar ångesten dock. Kan inte hjälpa dig mer än så är jag rädd. Mina läkare vet om detta, de vet även att jag vägrar all medicinering i pillerform. Verkar vara svårt att hitta folk inom vården med tillräcklig kompetens. Aldrig träffat på någon någon gång där som har liknade bakgrund, tycker det borde finnas fler som söker sig till sådana arbeten för att hjälpa andra.

Det jag menar är alltså att det inte spelar någon roll hur pålästa de är, de kan omöjligt sätta sig in i hur det är om de ej har upplevt det själva. Ibland känns det som om man talar med människor som har fått dina läkar-legg hur ett cornflakes-paket inom psykvården. 🙁


   
SvaraCitera