Aviseringar
Rensa alla

Antologi "Närstående till en anorektiker"


Gty
 Gty
Ämnesstartare

Skrev denna antologi som svenska uppgift för ett tag sedan och fick höra att jag borde dela med mig av den. Gjort småändringar som namn osv för att den ska passa in här bättre. Hoppas ni får en bra och intressant läsning. 

Mvh. 

I
början av förra hösten då jag var en13 år ung, omogen, osäker
pojke med de enda erfarenheterna, som i jämförelse med det jag
kommer berätta nu, bara var frid och fröjd. Den hösten förändrade
mig mycket som person och min relation till föräldrar, vänner och
framför allt min flickvän. 

Det
var under ett skollopp som jag fick ett sms där kontentan var ”Fick
diagnosen anorexi nervosa med depression. Jag har blivit sjukskriven,
får inte gå i skolan”. Det var då Anna som hade varit hos SCÄ,
alltså Stockholms centrum för ätstörningar för att få sin
diagnos. Jag kan säga att loppet gick väl sådär, sket i det. Jag
gick av och ringde mamma och åkte hem för att fort gå
över till Anna. Jag kommer ihåg att vi hade ett långt samtal den
kvällen, jag och Anna. Hon låg i min famn, och var ledsen, arg och
klagade över allt vad SCÄ innebar. Detta var en onsdag minns jag
bestämt och jag skulle vara hemma 22:00. När klockan närmade sig
22:00 smsade jag min mamma och bad om att få stanna en timma till
för att något hade hänt, jag bara behövde stanna. För i detta
läge visste hon ingenting. Detta hade ju ändå hållit på ett tag,
med besök på SCÄ, samtal med mig om hur dum hennes mamma var som
trodde hon var sjuk eller att något var fel, att de inte var bra det
hon gjorde. 

När
jag väl kom hem, en timma senare än väntat satt mamma uppe och
väntade på mig och jag började berätta allt. De första mamma
gjorde var väl inte de mest klipska att göra direkt, hon började
berätta om hur hennes kompis hade blivit anorektiker och hur denna
tjej inte hade fått hjälp förrän i sista sekund, när hon var så
dålig att hade de gått bara lite till så hade hon dött. Hon blev
inlagd på sjukhus och var tvungen att gå upp i vikt – fort! 

Det
var som sagt inte det smartaste min mamma har gjort i sina dagar, jag
fick panik, började gråta och trodde att de värsta skulle hända.
Men när jag ser tillbaka nu, så tror jag det var ganska klokt av
henne att göra så. Det fick mig att förstå allvaret som denna
sjukdom faktiskt innebär. För än så länge så var ju anorexia
ganska så lugnt. Jag förstod att de inte var bra, men hur skulle
jag förstå vad det egentligen innebar? Jag hade ju aldrig varit med
om något liknande, och man lär sig ju inget om de i skolan
heller. 

Direkt
så gjorde detta avtryck i mitt liv och det blev startskottet till en
lång vinter där lögner, gråt, ångest, sömnbrist,
koncentrationssvårigheter och mycket mer, var min vardag. Att vara
så ung, så kär och så oerfaren som jag var gjorde det inte
lätt. 

Det
var många frågor som svävade runt i mitt huvud: Vad ska jag göra?
Hur kan jag hjälpa? Är jag tillräcklig? Är jag i vägen? Orkar
jag detta? Ska jag göra slut och försvinna? Hur mycket ska jag
offra? Ska jag stå på hennes sida eller kontrollera henne med? Och
vem ska jag få svaren ifrån? 

Livet
fortsatte... Jag  fyllde 14 i oktober. Jag gick i skolan, hon
var hemma. Nästan varje dag gick jag hem till henne direkt efter
skolan och var där ofta hela kvällen. Jag hoppade mycket träningar
som jag på sätt å vis ångrar idag då jag precis skickat in
ansökningar till olika idrottsgymnasium, men samtidigt inte, för
jag vet att jag gjort något bra för henne, jag spred glädje och
gav henne stöd, även om hon inte alltid ville ta emot det med öppna
armar. När jag kom hem om kvällarna, ofta runt kl 22 så satte jag
mig vid datorn en stund där jag spelade och fortfarande spelar ett
online, strategispel som innebär väldigt mycket samarbete personer
i mellan. Man utför den mesta kommunikationen via Skype där vi hade
stora chatter med många människor. Detta skapade så klart
kontakter, och alla äldre än mig. Jag har träffat på många
väldigt roliga människor på detta vis och har daglig kontakt med
flera utav dem, Tobias som är 5 år äldre än mig. Det är en
person jag har pratat med dagligen, ofta flera timmar varje dag i
ungefär tre år. Jag har alltid kunnat utrycka mig ganska moget och
vuxet i textform vilket gjorde att min unga ålder oftast inte
genomlyste allt för mycket. Detta är faktiskt en av de personer som
jag har varit mest öppen med eftersom jag alltid varit en ganska
inåtvänd person. Därför har det varit skönt att kunna skriva och
prata av sig med något som har varit så vuxen, men ändå så ung
och som sitter bakom en datorskärm. 

När
klockan slog kanske midnatt la jag mig oftast, jag var hur utmattad
som helst men kunde ändå inte sova. I flera månader sov jag så
himla dåligt. Jag la mig runt midnatt, gick upp halv sju varje dag,
var aktiv hela dagarna men kunde ändå inte sova på nätterna. Det
var så mycket tankar i huvudet, framför allt alla de där frågorna.
Alla tankar var bara som en ända stor röra! 


jag sov inte mycket, jag tänkte bara och oroade mig om Anna, jag
pluggade mer eller mindre aldrig och jag tränade inte som jag gjorde
förr. Allt normalt i mitt liv var ju egentligen rubbat. Hur tror du
det gick med mina betyg? Hade man ritat ett diagram över mina betyg
hade de bara pekat rakt ner. 

Det
var en gång någonstans under slutskedet av hösten som jag blev
medbjuden på en föreläsning på SCÄ. Kommer ihåg den konstiga
känslan.. dels så ser SCÄ ut som en fängelselokal enligt mig, med
tjocka dörrar, trånga korridorer, ja till och med galler för
fönsterna på vissa ställen! Men de som jag tänkte mest
på var stämningen. Alla var så trasiga på något sätt. Man såg
det på folk! Jag kommer även ihåg den lite obekväma känslan att
gå igenom korridorerna där alla stirrade på mig. ”Vem var han?
Vad gör han här? ”. Föreläsningen var i alla fall bra.
Föreläsaren pratade mycket om ämnesomsättning och vad som händer
med kroppen, hur den reagerar om den får för lite energi. 

Under
vintern började jag spela bandy igen. Bandy blev min tillflyktsort,
att komma in i omklädningsrummet, snacka skit med grabbarna sedan gå
ut på isen, känna adrenalinet pumpa och bara ha full fokus på
matchen eller träningen det var nog en av de grejerna som fick mig
att fortsätta och inte ge upp eller bryta ihop. När jag spelade
bandy fanns inga andra problem. Det låter ganska absurt att en
idrott fick mig att fortsätta kämpa för Anna och våran relation.
Jag tror att utan bandyn  skulle jag gett upp, gjort slut och
dragit där ifrån. 

Det
kom fram nya saker hela tiden, lögner uppstod och avslöjades. Jag
blev till en början arg men insåg att det inte Anna som ljög för
mig, utan det var Aorexia-Anna. De var två olika personer! Jag
kommer ihåg när de kom fram att hon hade använt 
laxeringsmedel och bantningspiller. Jag blev helt vansinnig på
detta, inte på Anna utan på apoteket som låter ungdomar som man
ser inte är överviktiga köpa bantningspiller och liknande utan att
ställa en enda kontrollfråga! Vet att det är receptfritt vilket
enligt mig är helt galet nu när jag förstått vad de orsakar och
hur lätt det är att få tag på det. Jag åkte till apoteket och
”pratade lite vett” med en anställd där. Jag tyckte själv att
jag var helgrym och jättefrän som gjorde en sådan grej och tyckte
och tycker fortfarande att det är helt fel att man bara kan gå dit
och be om bantningspiller och laxeringsmedel och få det utan en enda
fråga, även om man är ungdom, och redan smal som en pinne. 

Sedan
kom början till en vändning - ljuset. Anna hade varit på SCÄ och
jag varit i skolan och haft idrott. Efter så hade jag smsat henne
och frågat hur det gick och hon svarade att hon skulle gå upp i
vikt igen. Hon hade insett att det hon gjorde var inte hälsosamt.
Jag trodde först hon drev med mig, hon var sarkastisk och att det
egentligen hade varit skit på det där mötet. 

Även
om livet fortsatte så var detta helt klart den jobbigaste perioden
av mitt liv. Att se en person som man bryr sig så himla mycket
om tyna bort, in i mörkret , dessutom känna ansvar att alltid
finnas till, alltid hjälpa henne, ja till och med så kände jag
ansvar för att JAG skulle få henne frisk  – det är inte
lätt att känna så. Att något som man inte kan påverka riktigt
ska tynga ner en så otroligt mycket. Här var min mamma ett
fantastiskt stöd, hon kunde hitta mig på köksgolvet där jag bara
satt och stirrade rakt in i väggen och sätta sig hos mig och prata
en stund andra gånger så var jag bara arg på allt, då istället
för att bli arg tillbaka så förstod hon pratade med mig istället.
Jag ska inte heller glömma bort resten av min familj, pappa frågade
alltid hur jag mådde och även väldigt ofta hur det stod till med
Anna vilket gjorde att de verkligen kändes som att han brydde sig om
henne väldigt mycket, vi blev liksom två som brydde oss. Även min
bror och min syster var väldigt bra att ha nära sig. Det kändes
som att folk brydde sig om mig med. För något som många missar, är
faktiskt hur detta har påverkat mig och hur otroligt tufft de har
varit för mig. Att vara anhörig och stå så nära en anorektisk
person är något som är otroligt tufft, att inte bara bestämma sig
för att ta lätta vägen ut och fly är något som kräver en
väldigt stark person. Det är jag väldigt glad över att jag varit,
att jag inte tog lätta vägen ut. 

Nu
är jag 15 år gammal och mycket mer mogen, ansvarsfull och väldigt
mycket mer säker på mig själv och vårt förhållande. Jag har
fått erfarenheter som de flesta inte ens kommer i närheten av, och
jag har kunnat hjälpa folk med mina erfarenheter. Det har varit
flera personer som skrivit till mig som på ett eller annat sätt
mått dåligt. Antingen över att någon i sin närhet är sjuk eller
ledsen, eller  att de själva är det. 

Det
finns många som tänker att ungdomar i våran ålder inte blir kära
på riktigt, att det bara är någon form av tonårsromans som håller
i ett par månader max. Det är inte vi. Vi har nu varit tillsammans
i två år och vårt förhållande blir bara mer och mer seriöst.
Hon är en del av mig och jag är en del av henne och vi har
genomgått något väldigt speciellt och något väldigt krävande,
men det har bara fört oss närmare varandra. Vi har sätt varandra
sårbara, blottade för varandras känslor och tankar. Vad finns det
egentligen mer att dölja? 

Jag
har som sagt alltid varit en ganska inåtvänd person som inte
berättat så mycket egentligen för mina föräldrar. Men efter
denna höst och vinter har jag blivit mer öppen med mina föräldrar
och berättar mer om känslor, tankar och vad som egentligen händer.
Detta tog mig ett steg närmare mina föräldrar och jag växte även
i deras ögon, de gav mig mer frihet, mer ansvar och har behandlat
mig mer vuxet än innan. 

Alla
mina relationer blev inte bättre heller.. Jag har alltid varit en
väldigt social person som har haft mycket vänner men nu när den
ända person som jag prioriterade var min flickvän så hamnade
alla andra vänner i andra hand och jag hade aldrig tid att umgås
eller prata. Som tidigare nämnt så gick jag hem till henne varje
dag efter skolan, jag var där på helgerna och lov. Tiden jag var
hemma hade jag ingen energi alls att vara ute och spela fotboll med
vänner utan jag satt helt enkelt ensam hemma med min dator. Jag har
tappat många av mina vänner pga detta och ångrar mig lite ibland
för att jag inte orkade skicka i väg ett sms till t.ex Axel som har
varit en av mina närmsta vänner sedan barnsben. Ta till vara
på dina vänner, det önskar jag att jag hade gjort bättre. Man
behöver andra personer som står en nära men som är av annat
material. Att kunna gå från detta ständigt känslomässiga
tillstånd till kanske en tuffare jargong med skämt och bara
massa struntprat - det behövs. 

 
 
Jag
vill dela med mig av min berättelse för jag vet att det finns
personer som är i en liknande situation som jag som kan behöva
någon att prata med, någon som förstår vad det är för tankar
som snurrar. Jag vill att människor ska veta att det finns andra som
är eller har varit anhörig till någon som har någon form av
ätstörning, att de ska veta att det finns människor som genomgått
liknande situationer. Jag vill inte att folk ska känna sig ensamma
med sina problem så som jag fick göra. Jag trodde inte att det
fanns någon som skulle förstå, att jag var den ända. 

Jag
vill även att personer som behöver genomgå detta ska förstå att
det inte är ditt ansvar att personen ska bli frisk. Man kan hjälpa,
stötta och finnas till för personen, men det är ingen annan än
den sjuka som kan inse att hon eller han är sjuk, ta till sig det
och sedan försöka ta sig till en frisk nivå. Man kan hjälpa de
att inse, men man kan inte ta steget åt dem. 

Att
skriva denna historia har fått mig att reflektera tillbaka 
över tiden och jag måste nog ge mig själv en liten klapp på
axeln. Jag känner ändå att jag gjort detta ganska bra. Texten är
väldigt personlig och det har varit väldigt blandade känslor när
jag skrev. Vissa delar har det varit tårar, andra har det varit en
ilska som legat och pyrt. 

Alla
detaljer kanske inte stämmer och ordningen kan vara lite omkastad på
vissa ställen, jag minns inte allt helt tydligt och mina upplevelser
behöver inte alltid stämma överens med Anna. Hon byggde upp en mur
runt sig själv som var svår att komma innanför, hon begravde sina
känslor djupt och lät mig inte alltid se vad hon tänkte. Så detta
är min tolkning, mina känslor och mina tankar om hösten och
vintern 12/13. 

 (fotnot. Namnen
är ändrade, Anna är egentligen inte Anna.)


   
Citera

Gty: I början av förra hösten då jag var en13 år ung, omogen, osäker pojke med de enda erfarenheterna, som i jämförelse med det jag kommer berätta nu

Så du har fyllt 14 nu och är en gammal, mogen pojke? Gratulerar.


   
SvaraCitera
Gty
 Gty
Ämnesstartare

Du läser uppenbarligen inte helt vettigt, står 15, men same same. Du ska inte fokusera på textens innehåll istället för en egentligen inte speciellt viktig siffra? Säger dessutom vidare i texten att jag är en "mognare" och jag säger aldrig gammal. 


   
SvaraCitera
ILLER

jag håller absolut med dig om att du är duktig på att formulera dig för din ringa ålder. grymt! och vilken viktig text. närstående till människor med ätstörningar blir alltid medberoende och det belyses tyvärr inte tillräckligt mycket. fram med fler stödgrupper för pojkvänner, släktingar och vänner! 

och all respekt till dig som stannade kvar tills det vände. det är det sannerligen inte alla som hade orkat göra. en gång i tiden var jag också en anna och hade inte min partner orkat med mig hela vägen hade jag nog inte varit frisk idag. du har med all säkerhet räddat hennes liv.


   
SvaraCitera
Gty
 Gty
Ämnesstartare

Ja, tack så mycket. Tycker ofta att man "glöms bort lite" som närstående. Och då menar jag inte att jag vill ha en massa cred för något som för mig var ganska självklart... 


   
SvaraCitera