Psykologen är inkonsekvent. Han säger att svartsjuka känns av människor med dålig självkänsla. Därefter att svartsjuka är ett tecken på mognad. Logiken blir att det är moget att ha dålig självkänsla. Han är uppenbarligen själv monogam och partisk. Det för mig uppenbara svaret är att verklig självkänsla utesluter svartsjuka och att possesiviteten blir mindre ju mer nära och trygg relationen känns. Kvinnan ifråga har nu blivit svartsjuk därför att hon tror att en yngre rival är farligare och detta gör henne mindre trygg i relationen (särskilt när mannen är inne i ett stadium av förhöjt intresse för den andra och relationen till henne därmed är mindre nära) och detta gör henne svartsjuk. Oavsett monogam eller polygam kan hon naturligtvis både segra över och besegras af rivalen: i polygam relation kan han pröva på rivalen och upptäcka att den är bättre, i monogam kan han dumpa henne, pröva på rivalen, upptäcka att den var sämre och sedan komma krypande tillbaka. I själva verket är sannolikheten mindre att han överger henne för en rival när han får fullfölja ett kanske tillfälligt behov och sedan bli färdig med rivalen än att han tvingas göra slut med sin gamla partner för att få fullfölja ett behovet. Kvinnan kan för övrigt med ta sig en yngre partner själv under tiden för att balansera det hela. 

Jag tror iofsg att du inte hade något utbyte av mitt svar om du vill ha ett monogaminfluerat. 

nu blev jag arg på själviska otrogna människor som bara ser sina behov också 

mvh OT

Jag har alltid trott att polygama relationer brottats med mycket problem internt och fick det ännu mer bekräftat genom det här. Det är en osund relationstyp som bäddar för osämja då relation enligt sociala konventioner anspelar på monopol av din partner samtidigt som den i praktiken tillåts ägas av andra. Är du då känslomässigt bunden till personen ifråga så måste det verkligen ta hårt på en att se ens kära kunna gå utanför dörren med målet att se någon annan. Folk i polygama förhållanden måste ha väldigt avtrubbade känslosensorer eller någon störning, det är jag övertygad om.

mynona: Psykologen är inkonsekvent. Han säger att svartsjuka känns av människor med dålig självkänsla. Därefter att svartsjuka är ett tecken på mognad. Logiken blir att det är moget att ha dålig självkänsla.

Tycker jag inte. Han säger att svartsjuka slår hårdare mot dem med sämre självkänsla. och det är ju naturligt, tvivlar du på dig själv så finns det skäl att tro att andra tvivlar på dig med. Och sex är för dem allra flesta det mest intima en människa kan komma med.

Sedan säger han att svartsjuka naturligt träder in vid en fas i en relation när den blivit såpass mogen att man i vart fall från ett håll, utvecklar djupgående känslor att man ser problem eller fara om du inte kan ha den här personen för dig själv.

Tror du drog begreppen lite ur sin kontext där.

Weeaboo:

Jag har alltid trott att polygama relationer brottats med mycket problem internt och fick det ännu mer bekräftat genom det här. Det är en osund relationstyp som bäddar för osämja då relation enligt sociala konventioner anspelar på monopol av din partner samtidigt som den i praktiken tillåts ägas av andra.

va? för det första så skrev de ju grejer som "öppet förhållande", "bara sex" osv. det låter som att det inte är ett polyförhållande rakt av, dvs att man är fri att ha kärleksrelationer med andra personer om man så önskas. det lät snarare som att det bara handlade om sex. sen framkom det ju att svartsjukan i fråga verkar bero på föreställda inblandade känslor, och på det så verkar det som att den beror på en upplevd konflikt mellan relationerna, att den nya fick mer uppmärksamhet än den gamla som därför reagerade på det.

inga av de där grejerna är på något vis kritik mot polyförhållanden. de har valt att ha en relation där de får ligga med folk bäst de vill. det har funkat bra. svartsjuka uppstår på grund av föreställd känslomässig "otrohet". problem uppstår. så långt är det väl tydligt att deras förhållandeform, som de tidigare praktiserat den, funkat bra? det står ju i klartext. sen tycker jag att det är helt bisarrt att försöka bekämpa att ens partner blir kär i någon annan, i synnerhet på legislativ väg inom ramarna för relationen. det är enligt mig det som de gör fel. acceptera att den andra personen har känslor och att de inte går att råda över eller bör rådas över.

och om någon part känner sig nedprioriterad på ett sätt som de inte känner sig okej med så är det okej att säga ifrån oavsett vilken förhållandeform man har. det är inte nödvändigtvis rätt att kräva något, men att meddela hur man känner och att det inte funkar för en och att man vill ha förändring på någon punkt. det är inte orimligt, det är konstruktivt och fullt berättigat.

mvh, polyamorös.

tycker människor ska göra va de känner för, själv trivs jag bättre i monogama förhållanden men ser tycker ingenting om varken andra monogama eller polymorösa

Tillräckligt med yttre synpunkter för att riken nu ska vara mindre för prematur riktning,

honolulu: jag tror i alla fall spontant att det stämmer att svartsjuka är sunt,

I vilket universum är svartsjuka sunt. Rent värderingsmässigt skulle man förvisso kunna betrakta det som positivt i den mening att man finner det spännande, eller ett tecken på att man bryr sig, men "känslan" (svartsjuka är snarast ett paraplybegrepp för flera olika känslor) man upplever är ju uteslutande destruktiv. Man mår dåligt och känner sig förmodligen osäker, ofta på inbillade grunder. Att man ska lida för att visa sin kärlek är om något en osund syn.

isola: Jag har alltid trott att polygama relationer brottats med mycket problem internt och fick det ännu mer bekräftat genom det här.

För alla monogama dylika innebär ständig frid och fröjd. 

Weeaboo: Det är en osund relationstyp som bäddar för osämja då relation enligt sociala konventioner anspelar på monopol av din partner samtidigt som den i praktiken tillåts ägas av andra.

Att påstå att en relationsstil skulle vara osund för att den strider mot sociala konventioner är bara...korkat.

Weeaboo: Folk i polygama förhållanden måste ha väldigt avtrubbade känslosensorer eller någon störning, det är jag övertygad om.

Grundat på? Monogamin är en socialt konstruerad institution, grundad på äktenskapet. Du har absolut inget fog för att påstå att ickemonogama förhållanden skulle vara mindre kärleksfulla eller mindre empatiska.

1009: Psykologen är väldigt normativ på ett inskränkt sätt. Det är inte hans sak att döma ut icke-monogama relationer i största allmänhet.

Tack.

Nachac: I vilket universum är svartsjuka sunt.

har lite kort förklarat min tanke kring det ovan, till isola.

kärlek handlar inte om att allt är frid och fröjd. människan är ett universum av både positiva och negativa känslor och jag tycker inte man kan värdera dessa känslor som bra/dåliga baserat på om de ger upphov till en positiv eller negativ känsla/upplevelse. alla känslor är ofta logiska, oavsett om det är uppenbart eller inte, och de ska förstås snarare än motarbetas.

Nachac: Håller inte med om detta. Alla känslor är antingen positiva eller, om så vill, neutrala. Det negativa kommer ur när de sparkar bakut, när man blir arg på något i onödan, otillbörlig stress, ångest och så vidare. Härtill hör svartsjuka då det är osäkerhet eller annan karaktärsbrist som kortsluter sig med aktuella känslor.

ska försöka utveckla hur jag tänker, jag har separerat begreppen positiva/negativa känslor från begreppen bra/dåligt som går ut på att att värdera. negativa känslor är inte dåliga och positiva känslor är inte bra eller vice versa, jag tycker inte man kan värdera utan det är neutralt. dvs ångest/sorg/ilska/svartsjuka är inte dåligt att känna och man ska inte motarbeta det, undvika det eller ens vilja leva ett liv utan dem.

att lära sig hantera, förstå och förhålla sig till dem är en annan sak och det gör man på olika sätt. att du inte känner svartsjuka och att jag gör det, till exempel, är varken bra eller dåligt och det är inte en "karaktärsbrist", däremot om jag är väldigt svartsjuk och det grundar sig i min dåliga självkänsla, ja då är det självkänslan det ska jobbas med och den man kan värdera som bra/dålig. typ som att jag känner ångest för att jag upplevt något i min barndom, det är inte ångesten i sig som är dålig.

tycker dessutom  han är ganska idiotförklarande av frågeställaren

Nachac: Fast här tycker jag du buntar ihop känslor och känslokonsekvenser som inte hör ihop. Ilska, eller snarare emotionen bakom ilska, fungerar som en metod att övervinna hinder. Sorg är förlösande och lär en att undvika dylika situationer. Varken ångest eller svartsjuka fyller sådana funktioner och svartsjuka specifikt grundar sig ju på den monogama institutionen. Jag ser inte varför man inte skulle undvika det. Ångest är ju när ens varningssystem går i baklås. Känslor har inget egenvärde, de fyller funktioner.

ja, alltså det är det möjligt att jag gör men de jag nämnde är ju alla reaktioner på saker som händer omkring en, det är mänskligt och sunt ur den aspekten att man överhuvudtaget reagerar och att man har ett känsloliv, om du förstår hur jag tänker. även om ångest är en kombination av olika känslor och tillstånd, som svartsjuka, så upplever man det ändå.

Nachac: Det gör jag, förmodligen inte på samma sätt som du, men jag gör det. Jag tror heller inte att jag vill bli helt kvitt det, men det är absolut en destruktiv upplevelse och inte överhuvud taget att betrakta som sund, men allt man gör behöver inte vara sunt och sundhet behöver heller inte vara målet. Dock är det ju ingen, eller åtminstone ytterst få som mår bra av svartsjuka.

nej men det är klart att konsekvenserna av svartsjukan kan bli dåliga och destruktiva om man inte vet hur man ska hantera eller identifiera dem, det gäller ju även upprymdhet, glädje och ilska.

Nachac: Detta är ju att motverka/hantera svartsjuka eftersom denna består av beståndsdelar såsom bristande självkänsla. Svartsjuka i sig är ingen ensam känsla och går sålunda inte att hantera som en sådan.

Jag tycker också att orsaken till att svartsjuka uppstår hänger till stor del på partnern, som jag nämnde tidigare så är den en signal på att något inte stämmer och på så sätt fyller det en funktion.

om jag relaterar till mig själv för förtydligande så var jag inte det minsta svartsjuk inledningsvis eftersom jag litade på min partner, men så fort jag hade en anledning att oroa mig pga hans beteende så började svartsjukan visa sig. och då var det inte för att jag kände mig osäker, jag visste att han inte ens förtjänade 1/10 av mig, utan för att jag inte litade på honom. så svartsjuka är inte bara endimensionellt och beror inte enbart på dålig självkänsla.