Nachac: Håller inte med om detta. Alla känslor är antingen positiva eller, om så vill, neutrala. Det negativa kommer ur när de sparkar bakut, när man blir arg på något i onödan, otillbörlig stress, ångest och så vidare. Härtill hör svartsjuka då det är osäkerhet eller annan karaktärsbrist som kortsluter sig med aktuella känslor.

ska försöka utveckla hur jag tänker, jag har separerat begreppen positiva/negativa känslor från begreppen bra/dåligt som går ut på att att värdera. negativa känslor är inte dåliga och positiva känslor är inte bra eller vice versa, jag tycker inte man kan värdera utan det är neutralt. dvs ångest/sorg/ilska/svartsjuka är inte dåligt att känna och man ska inte motarbeta det, undvika det eller ens vilja leva ett liv utan dem.

att lära sig hantera, förstå och förhålla sig till dem är en annan sak och det gör man på olika sätt. att du inte känner svartsjuka och att jag gör det, till exempel, är varken bra eller dåligt och det är inte en "karaktärsbrist", däremot om jag är väldigt svartsjuk och det grundar sig i min dåliga självkänsla, ja då är det självkänslan det ska jobbas med och den man kan värdera som bra/dålig. typ som att jag känner ångest för att jag upplevt något i min barndom, det är inte ångesten i sig som är dålig.

jag känner lite såhär:

om man utgår ifrån att monogama relationer är Det Enda Rätta, så kan jag förstå hans svar, dock kan jag tycka att man som psykolog inte borde vara så fördömande och bara ta för givet att det bara finns ett sätt att leva på.

tycker dessutom  han är ganska idiotförklarande av frågeställaren

honolulu: dvs ångest/sorg/ilska/svartsjuka är inte dåligt att känna

Fast här tycker jag du buntar ihop känslor och känslokonsekvenser som inte hör ihop. Ilska, eller snarare emotionen bakom ilska, fungerar som en metod att övervinna hinder. Sorg är förlösande och lär en att undvika dylika situationer. Varken ångest eller svartsjuka fyller sådana funktioner och svartsjuka specifikt grundar sig ju på den monogama institutionen. Jag ser inte varför man inte skulle undvika det. Ångest är ju när ens varningssystem går i baklås. Känslor har inget egenvärde, de fyller funktioner.

honolulu: att du inte känner svartsjuka och att jag gör det, till exempel

Det gör jag, förmodligen inte på samma sätt som du, men jag gör det. Jag tror heller inte att jag vill bli helt kvitt det, men det är absolut en destruktiv upplevelse och inte överhuvud taget att betrakta som sund, men allt man gör behöver inte vara sunt och sundhet behöver heller inte vara målet. Dock är det ju ingen, eller åtminstone ytterst få som mår bra av svartsjuka.

honolulu: om jag är väldigt svartsjuk och det grundar sig i min dåliga självkänsla, ja då är det självkänslan det ska jobbas med och den man kan värdera som bra/dålig.

Detta är ju att motverka/hantera svartsjuka eftersom denna består av beståndsdelar såsom bristande självkänsla. Svartsjuka i sig är ingen ensam känsla och går sålunda inte att hantera som en sådan.

Nachac: Fast här tycker jag du buntar ihop känslor och känslokonsekvenser som inte hör ihop. Ilska, eller snarare emotionen bakom ilska, fungerar som en metod att övervinna hinder. Sorg är förlösande och lär en att undvika dylika situationer. Varken ångest eller svartsjuka fyller sådana funktioner och svartsjuka specifikt grundar sig ju på den monogama institutionen. Jag ser inte varför man inte skulle undvika det. Ångest är ju när ens varningssystem går i baklås. Känslor har inget egenvärde, de fyller funktioner.

ja, alltså det är det möjligt att jag gör men de jag nämnde är ju alla reaktioner på saker som händer omkring en, det är mänskligt och sunt ur den aspekten att man överhuvudtaget reagerar och att man har ett känsloliv, om du förstår hur jag tänker. även om ångest är en kombination av olika känslor och tillstånd, som svartsjuka, så upplever man det ändå.

Nachac: Det gör jag, förmodligen inte på samma sätt som du, men jag gör det. Jag tror heller inte att jag vill bli helt kvitt det, men det är absolut en destruktiv upplevelse och inte överhuvud taget att betrakta som sund, men allt man gör behöver inte vara sunt och sundhet behöver heller inte vara målet. Dock är det ju ingen, eller åtminstone ytterst få som mår bra av svartsjuka.

nej men det är klart att konsekvenserna av svartsjukan kan bli dåliga och destruktiva om man inte vet hur man ska hantera eller identifiera dem, det gäller ju även upprymdhet, glädje och ilska.

Nachac: Detta är ju att motverka/hantera svartsjuka eftersom denna består av beståndsdelar såsom bristande självkänsla. Svartsjuka i sig är ingen ensam känsla och går sålunda inte att hantera som en sådan.

Jag tycker också att orsaken till att svartsjuka uppstår hänger till stor del på partnern, som jag nämnde tidigare så är den en signal på att något inte stämmer och på så sätt fyller det en funktion.

om jag relaterar till mig själv för förtydligande så var jag inte det minsta svartsjuk inledningsvis eftersom jag litade på min partner, men så fort jag hade en anledning att oroa mig pga hans beteende så började svartsjukan visa sig. och då var det inte för att jag kände mig osäker, jag visste att han inte ens förtjänade 1/10 av mig, utan för att jag inte litade på honom. så svartsjuka är inte bara endimensionellt och beror inte enbart på dålig självkänsla.

honolulu: ja, alltså det är det möjligt att jag gör men de jag nämnde är ju alla reaktioner på saker som händer omkring en, det är mänskligt och sunt ur den aspekten att man överhuvudtaget reagerar och att man har ett känsloliv, om du förstår hur jag tänker. även om ångest är en kombination av olika känslor och tillstånd, som svartsjuka, så upplever man det ändå.

Förstår.

honolulu: nej men det är klart att konsekvenserna av svartsjukan kan bli dåliga och destruktiva om man inte vet hur man ska hantera eller identifiera dem, det gäller ju även upprymdhet, glädje och ilska.

Ja.

honolulu: så svartsjuka är inte bara endimensionellt och beror inte enbart på dålig självkänsla.

Nej, men det är den vanligaste anledningen. Sade ju att det är ett paraplybegrepp. Men då förstår jag din ståndpunkt bättre och kan respektera den.

Nachac: Nej, men det är den vanligaste anledningen. Sade ju att det är ett paraplybegrepp. Men då förstår jag din ståndpunkt bättre och kan respektera den.

En av de vanligaste, skulle jag vilja påstå. Men bra. 

På tal om svartsjuka läste jag något inlägg någonstans om olika sorters svartsjuka, där de delades in i negativ och positiv svartsjuka, men där båda två var negativa för en relation men där den positiva svartsjukan grundas på svartsjuka man kan påstå att människor är födda med - man är rädd för att någon annan skall ta partnern.
Och att det som kallas för negativ svartsjuka ska vara - rädd för att sin partner ska vara otrogen eller ljuga. Denna svartsjukan kan grunda sig i tidigare relationer, uppfostran eller till exempel dåligt självförtroende. 

Nachac: Att påstå att en relationsstil skulle vara osund för att den strider mot sociala konventioner är bara...korkat.

Den är osund för att den skapar problem, som i sin tur grundar sig på sociala konventioner.

Nachac:
Grundat på? Monogamin är en socialt konstruerad institution, grundad på
äktenskapet. Du har absolut inget fog för att påstå att ickemonogama
förhållanden skulle vara mindre kärleksfulla eller mindre empatiska.

Jag
tror att balansgången blir väldigt svår att göra mellan de partners man
har ifall man har fler än en. Människan är inte särskilt pigg att dela
med sig av någon man älskar för det betyder att man automatiskt kommer
att få mindre uppmärksamhet själv. Därmed måste du ha höga smärttrösklar
för att kunna vara i ett sådant förhållande. Det är inget många skulle
klara av att vara i. Och det ser vi runt om i världen också att polygami
är väldigt ovanligt och det har med precis det jag säger att göra.

Weeaboo: Den är osund för att den skapar problem, som i sin tur grundar sig på sociala konventioner.

Vilket skulle innebära att allt normbrytande, eller ens beteenden som sticker ut är osunda. Det som är osunt är snarare de starka normerna och stigmatiseringen som följer därav.

Weeaboo: Jag
tror att balansgången blir väldigt svår att göra mellan de partners man
har ifall man har fler än en.

Godtagbart argument ifall alla bara hade en enda vän, eller ett enda barn, eller en förälder. Faktskt bara en relation över huvud taget.

Weeaboo: Människan

*Du.

Weeaboo: Och det ser vi runt om i världen också att polygami
är väldigt ovanligt och det har med precis det jag säger att göra.

Nej, det har med normer att göra.
Att polygami skulle vara ovanligt är ju också en sanning med modifikation.

Weeaboo: Och det ser vi runt om i världen också att polygami är väldigt ovanligt och det har med precis det jag säger att göra

Fast nä. Polygami har historiskt sett varit hyfsat vanlig i patriarkala mansdominerade kulturer och är det fortfarande i just sådana: harem. Då var det förstås endast männen som fick vara polygama, medan deras haremskvinnor skulle vara monogama, det medges, men det var dock enligt social norm, och det har ingått i den sociala normen i många kulturer. 

Den rådande normen i västvärlden och stora delar av världen har varit polygami för mannen och monogami för kvinnan: halvpolygami, halvmonogami. Verklig monogami är faktiskt också något nytt.

mynona: Verklig monogami är faktiskt också något nytt.

... och fullständig polygami, dvs polygama förhållanden där inte bara mannen utan också kvinnan får ha flera partners, är även det hyfsat nytt. Både verklig monogami och verklig polygami är alltså hyfsat nya fenomen. 

Nachac: Vilket skulle innebära att allt normbrytande, eller ens beteenden som sticker ut är osunda. Det som är osunt är snarare de starka normerna och stigmatiseringen som följer därav.

Jag skulle mycket väl kunna vara av åsikten att allt som sticker ut är osunt i sin grund. Men det finns gradskillnader från handling till handling givetvis.

Nachac: Godtagbart argument ifall alla bara hade en enda vän, eller ett enda barn, eller en förälder. Faktskt bara en relation över huvud taget.

Uppmärksamheten du ger din partner är inte densamma som du ger en vän, ett barn eller en förälder. Barn kan kivas kring uppmärksamheten från sina föräldrar, det är naturligt då de står i beroendeställning till dem. Partners fungerar likadant, fastän här ter sig det sig på ett annat emotionellt plan än barn. 

Nachac: *Du.

Nej. Du och andra som befinner er i polygama förhållanden eller vad det nu kallas är avvikande. Mitt synsätt är allmänrådande i stort sett överallt i världen. Försök inte få det att låta som om jag vore unik i det här avseendet.

Nachac:
Tillräckligt med yttre synpunkter för att riken nu ska vara mindre för prematur riktning,
I vilket universum är svartsjuka sunt. Rent värderingsmässigt skulle man förvisso kunna betrakta det som positivt i den mening att man finner det spännande, eller ett tecken på att man bryr sig, men "känslan" (svartsjuka är snarast ett paraplybegrepp för flera olika känslor) man upplever är ju uteslutande destruktiv. Man mår dåligt och känner sig förmodligen osäker, ofta på inbillade grunder. Att man ska lida för att visa sin kärlek är om något en osund syn.
För alla monogama dylika innebär ständig frid och fröjd. 
Att påstå att en relationsstil skulle vara osund för att den strider mot sociala konventioner är bara...korkat.
Grundat på? Monogamin är en socialt konstruerad institution, grundad på äktenskapet. Du har absolut inget fog för att påstå att ickemonogama förhållanden skulle vara mindre kärleksfulla eller mindre empatiska.

Tack.

hallå nu citerade du fel, jag skrev ej det där!

isola: hallå nu citerade du fel, jag skrev ej det där!

Vet inte hur detta gick till, skyller på tekniken.

Weeaboo: Jag skulle mycket väl kunna vara av åsikten att allt som sticker ut är osunt i sin grund. Men det finns gradskillnader från handling till handling givetvis.

Eftersom vad som sticker ut är kontingent är detta en ohållbar syn och skulle dessutom innebära till et starkt skuldbeläggande och statiskt samhälle. Ditt resonemang är dessutom helt löjligt eurocentriskt.

Weeaboo: Uppmärksamheten du ger din partner är inte densamma som du ger en vän,

Logiskt felslut, polyamorösa och relationsanarkistiska relationsstilar gör inte en lika stark distinktion mellan dessa.

Weeaboo: Nej. Du och andra som befinner er i polygama förhållanden eller vad det nu kallas är avvikande. Mitt synsätt är allmänrådande i stort sett överallt i världen. Försök inte få det att låta som om jag vore unik i det här avseendet.

Att det avviker innebär inte att det är mindre "naturligt". Att människan som art inte skulle vara pigg på att dela med sig av relationer är ju bara ytterligt trams. MAn kan umgås flertalet vänner och ofta är man också angelägen om att vänner ska träffa varandra. Romantiska förhållanden skiljer sig åt för att dessa grundar sig på äktenskapet, som syftade till att begränsa kvinnans sexualitet i akt och mening att hålla koll på vem som är fadern till hennes barn för att världsliga tillgångar skulle hamna rätt. Denna monogama institition har sedan, i anledning av ökad jämställdhet mellan könen, gneraliserats och utvidgats för att även inkluder männen.