Funderar mycket på sånt här när jag mår dåligt och får självmordstankar, och en stor anledning till att jag fortfarande lever är att jag tänker att jag inte vill att mina närmaste ska lida av min död. Jag lever alltså hellre vidare trots att jag väldigt ofta vill dö, enbart pga skadereduktion. Tanken på sorgen mina närmaste kommer att bära på om jag dör, är det som får mig att välja livet.

om man värderar frånvaro av lidande högre än livet så dödar man sig själv direkt

onödigt elak:

ge mig ett exempel :$

du har hittat en person som har förståelse och respekt för dig på "alla"(vet ej om det går helt än) plan

du tycker om denna person hutlöst mycket och kan inte tänka dig ett liv utan den, trots det vet du att döden inte alltid är en skälig utväg bara för att man har ett jävligt kefft liv
liv

du blir tvungen att välja om du eller personen ska dö+du ska motivera det

mpt:hv:

vet inte vad jag skulle värdera högre.

hursomhelst så återstår alltid en part som får dras med olidlig saknad och dåligt samvete i ett sådant scenario där någon ska dö och den andra har chansen att offra sig. det enda smärtfria alternativet är att båda dör, om relationen är så stark att livslust helt beror på den. 

ja, men är det inte mer ädelt att lida i någon annans ställe? 

nu är att båda dör absolut inte ett alternativ i min frågeställning 

empati:
Funderar mycket på sånt här när jag mår dåligt och får självmordstankar, och en stor anledning till att jag fortfarande lever är att jag tänker att jag inte vill att mina närmaste ska lida av min död. Jag lever alltså hellre vidare trots att jag väldigt ofta vill dö, enbart pga skadereduktion. Tanken på sorgen mina närmaste kommer att bära på om jag dör, är det som får mig att välja livet.

vill att du ska veta att vägen från att vilja dö och att försöka ta livet av sig är rätt lång

överlevnadsinstinkten är en av de starkaste vi har, relativt få tar livet av sig om man ser till hur många som inte vill leva

det gäller att hitta någon anledning till att leva, eller att inse att meningen är att det inte ska finnas någon mening, att var individ bestämmer själv? det finns alltid något

ok en del flum men tror att du förstår

mpt:hv:
om man värderar frånvaro av lidande högre än livet så dödar man sig själv direkt

fel, då lider andra

amsi: du har hittat en person som har förståelse och respekt för dig på "alla"(vet ej om det går helt än) plan

du tycker om denna person hutlöst mycket och kan inte tänka dig ett liv utan den, trots det vet du att döden inte alltid är en skälig utväg bara för att man har ett jävligt kefft liv
liv

du blir tvungen att välja om du eller personen ska dö+du ska motivera det

hm, hade valt att jag fick dö faktiskt då jag inte hade kunnat leva med att ha dömt någon jag älskar till döden + saknaden osv allt skit, samtidigt har jag i åtanke hur den andre kommer uppleva det och jag resonerar som så att den förlusten är mer "light" än den vore för mig om jag valde att den andre skulle dö istället, förhoppningsvis är den andre inte "all that into me"och då kan den andre personen förhoppningsvis komma över det, människor är bra på sånt, annars kvarstår ju alternativet att ta livet av sig.

så väljer "intet" för mig sj och för den andre eventuellt intet med... 50% chans att kunna må och leva anständigt, istället för intet för den andre och 0% chans för mig att må och leva anständigt

amsi:

ja, men är det inte mer ädelt att lida i någon annans ställe? 

nu är att båda dör absolut inte ett alternativ i min frågeställning 

vill att du ska veta att vägen från att vilja dö och att försöka ta livet av sig är rätt lång

överlevnadsinstinkten är en av de starkaste vi har, relativt få tar livet av sig om man ser till hur många som inte vill leva

det gäller att hitta någon anledning till att leva, eller att inse att meningen är att det inte ska finnas någon mening, att var individ bestämmer själv? det finns alltid något

ok en del flum men tror att du förstår

fel, då lider andra

Min anledning till att leva är just nu att göra andra glada. Helt ärligt, jag lever inte för mig själv och hade önskat att det fanns någon knapp som bara kunde radera mig från världen utan att mina närmaste märkte nåt. Jag tror inte livet kan vara meningsfullt, vi är här en så kort tid och varför ska jag då överleva när viljan inte finns?

empati:

vi är här en så kort tid och varför ska jag då överleva när viljan inte finns?

det kan hända någonting imorgon, om en minut, om tre månader eller två år som gör att din situation ändras, det är lätt värt att vänta på och att uppleva. du tar dig upp fast du är nere. det går fast det sällan känns så, det går.

onödigt elak:
ptrrooo! nu tänker du farligt mkt utanför det normativa!! vadå så du är för döden eller??

Zymba:

vill du något? 🙂

onödigt elak:

vill du något? 🙂

Ville ba uttrycka hur fånigt jag tycker att det där beteendet är. Nu har jag gjort det.

Livet och döden är för mig så pass högtidliga ämnen till sin natur att det blir en kraftfullt emotionell laddning i att säga något sådant, och känslan bakom den ger intrycket av "ädelhet". Hur ädelt det egentligen är när man resonerar om saken är en annan sak. Om man anser att döden är något vackert som man inte är rädd för så är det svårt att se ett sådant offer som något ädelt rent nyktert sett, om ädelhet innebär att man ger upp något man värdesätter i utbyte mot något sämre. Att ge sitt liv blir trots detta något stort därför att det bevisar en stark känsla, och därför att, hur stark övertygelse man än har om ett eventuellt liv efter detta, döendet ändå blir att passera en slutgiltig gräns till något okänt. Det blir i slutändan som ofta en fråga om definitioner; vad är något ädelt och hur ska det beskrivas, och kan man vara ädel och ändå självisk? Men vill man offra sig för någon så är man i ett sådant emotionellt tillstånd att man inte tänker på reella skäl så som hur ledsen den man offrade sig skulle bli, då drivs man av sina känslor, och dessa känslor kan vara osjälviska och därmed (?) "ädla" och uppoffrande, oavsett konsekvenserna. Jag har svårt att ge ett klarare svar än så. 

mynona:
Livet och döden är för mig så pass högtidliga ämnen till sin natur att det blir en kraftfullt emotionell laddning i att säga något sådant, och känslan bakom den ger intrycket av "ädelhet". Hur ädelt det egentligen är när man resonerar om saken är en annan sak. Om man anser att döden är något vackert som man inte är rädd för så är det svårt att se ett sådant offer som något ädelt rent nyktert sett, om ädelhet innebär att man ger upp något man värdesätter i utbyte mot något sämre. Att ge sitt liv blir trots detta något stort därför att det bevisar en stark känsla, och därför att, hur stark övertygelse man än har om ett eventuellt liv efter detta, döendet ändå blir att passera en slutgiltig gräns till något okänt. Det blir i slutändan som ofta en fråga om definitioner; vad är något ädelt och hur ska det beskrivas, och kan man vara ädel och ändå självisk? Men vill man offra sig för någon så är man i ett sådant emotionellt tillstånd att man inte tänker på reella skäl så som hur ledsen den man offrade sig skulle bli, då drivs man av sina känslor, och dessa känslor kan vara osjälviska och därmed (?) "ädla" och uppoffrande, oavsett konsekvenserna. Jag har svårt att ge ett klarare svar än så. 

det här handlar inte om vad "man" anser vara ädelt/rätt/fel utan om vad varje individ själv tkr 

röstade fel 

Zymba: Ville ba uttrycka hur fånigt jag tycker att det där beteendet är. Nu har jag gjort det.

vilket beteende?

det är okej för zymba att skriva vad som helst i "mina tankar"-tråden för att bearbeta, men när jag gör det är det ett fånigt beteende=)

hon har ju iofs rätt och är smart och jag har vidriga värderingar och har fel så det är ju iofs inget konstigt med det