Forumet - Att vara någons gamla farmor eller att vara någons gamla farmor men den här gången fylld av eterångor

Att vara någons gamla farmor eller att vara någons gamla farmor men den här gången fylld av eterångor

273 2 5
Gerhard A. Myggrad stod någonstans, han var inte riktigt säker på var eller när men hans tankar var fulla av humlor och en tapet han hade sett en gång. Det var inte samma tapet som han just nu stirrade på, den i hans tankar var ljust blå och hade något vagt blomstermönster sparsamt spritt och kantigt tryckt som sig bör för den tid där den hörde hemma, men tapeten framför honom var spräckligt grön och det fanns inte mycket ljus att tala om, han hade blivit förvånad om det ens var 30 watt i rummet där han stod.
Efter en tidsenhet började hans synapser arbeta tillsammans och han märkte att rummet inte var något egentligt rum, det var alldeles för litet för det och taket sluttade så han var tvungen att stå böjd som en fällkniv för att få perspektiv på perspektivet så han valde därför att gå ut ur takfotsgarderoben.

Utanför var det måttligt mörkt blå och grå och han fick en känsla av lugn eller kanske trötthet, förmodligen för att hans säng stod där. Det var ingen märkvärdig tingest och den började bli gammal, inte lika gammal som Gerhard själv men den hade sett åren komma och gå fler gånger än de flesta sängar av simpel slitsam börd och han tänkte någon form av tanke fram tills det att han slutade tänka den.
Det var mörkt ute men rullgardinen hade inte dragits för, ett ensligt ljus ovan marken skymtade orange och varmt någonstans där ute, lyktstolpen var just nu hans enda vän, förutom sängen, som han kände sedan innan och informellt kunde intala med ett du eller hörrödudu.
Glaset i fönstret följde inte någon kontemporär standard av flathet utan var lätt ojämnt och böjde världen utanför i takt med att Gerhard vaggade sitt huvud fram och tillbaka medan det orange'a skenet dansade över rutan.

Så småningom slutade han med det och konstaterade att han var i sitt sovrum och när han tänkte vidare på saken så mindes han alla nässelfjärilar som fladdrat förbi under hans ungdom innan han åter på rätt spår insåg att han kanske var i sitt hem, med allt vad det eventuellt kunde innebära.
Han kunde inte minnas något särskilt alls kring hur det var eller vilka skor han senast hade haft på sig eller varför han var så förvirrad men han hade definitivt just snubblat över en tvättkorg och med en sablans tur lyckats räta upp sin hållning istället för att möta golvets oangenäma barm.
Britterna kallade det nya utrymmet utanför sovrumsdörren för "landing" men det visste inte Gerhard, han hade inte ens ett svenskt ord för var han befann sig så han valde att inte tänka så mycket på det, det fanns fler fönster i alla fall, men de här var mycket mörkare än det vid hans säng, kanske hade han kunnat se några stjärnor i skyn om han hade kollat efter ordentligt men det gjorde han givetvis inte så vem vet.

Gerhard började känna sig hopplös och något orolig men han var inte riktigt säker över var oron hade sig boning, att han var vilse var inte alls särskilt skrämmande när allt han såg och upptäckte var minnen som en gång hade känt honom väl och han kunde åminna sig att ingen använder telefonkataloger längre och att den kanske inte var särskilt aktuell längre, folk flyttar ju kors och tvärs och ibland till Halmstad och sådär.
Ett par tofflor på fötterna senare så gick han inte ned för trappen utan letade sig in i ett något mindre rum där taket lutade lite mindre än det hade gjort i garderoben och klockan på väggen talade i lögner om tiden för den hade stannat någon gång när Gerhard glömt bort att vrida upp urverket till full spänning en dag då det regnade lite grand på morgonen. Det var inte rätt tidpunkt för en vals så han lät även radion vara ifred och skiftade fokus till ett porträtt på väggen. Det var ingen ståtlig man som stod där, lövverket var hafsigt och glättigt och barken saknade textur värd att tala om, men solen sken rätt fint över både topp och framsida på samma vis som den sken en annan gång.

I vardagsrummet vände han sedan sina steg mot köket som var i rakt andra riktningen än den väg han valt att gå och han var inte en för stolt man för att lämna sina gärningar därhän och tänka om när situationen krävde det så han behövde inte fundera över varför gardinstången låg på golvet tillsammans med gardinerna i en oprydlig olycka på parketten.
Till kylen hittade han snabbt och hade vid det här laget glömt att han var vilsen och glömsk och inte hade vetat var han varit och ur en tillbringare hällde han sitt vatten innan han hällde det i sin strupe.
Utomhus var det ingen dimma alls men det spelade ingen roll för Gerhard som fortsatte sin färd in i skafferiet där han några minuter senare skulle påbörja en helt ny resa full av upptäckter i det okända som han inte längre kunde komma ihåg lika ordentligt som varenda sten och träd på vägen till den där sjön där han brukade sitta och mata myggen med sitt blod medan fisken inte nappade.
Hans skugga var en sällsam skepnad och även om den inte rörde sig lika elegant nu som sjuttiosju så ägnade den sig åt precis de saker som han hade i åtanke, samtidigt som han tänkte dem och oftast när han även gjorde dem.

Spana också in: