Aviseringar
Rensa alla

Avståndet tar kol på vårt förhållande


Ämnesstartare

Hey alla! Tänkte lätta mitt hjärta lite här och ni kan även säga vad ni tycker och tänker kring mitt problem. Vad jag ska göra och varför.

Nu i höstas började min kille på ett skidgymnasium 2 mil ifrån mig. Han bor på ett elevhem på vardagarna och kommer hem till sin familj på helgerna. Han tränar varje dag förutom en och en vanlig träningsvecka för honom är på ungefär 14 timmar. Jag är verkligen glad för hans skull att han kom in på det gymnasiet och att han får göra det han brinner för. Igår visade han mig hur hans träningsschema var upplagt och ett videoklipp där han körde maxtest. (Maxtest är när man ska köra tills man inte orkar mer och faller ihop) Jag tyckte det såg hemskt ut och jag blir förvånad över hur seriös han har blivit inom sporten. Året innan höll han nästan på att sluta med längdskidåkningen men nu satsar han verkligen för fullt.

Ja, som ni ser så tränar han väldigt ofta och så avskyr han nästan all teknologisk kontakt. Han hatar att smsa, verkligen AVSKYR det. Detta har gjort att det är väldigt svårt att få kontakt med honom och han börjar glömma mig mer och mer. Han har fullt upp hela dagarna med skola (Han går även naturvetenskapslinjen), träning och kompisar. Vi försöker att ringa varandra men det blir oftast runt 22:00 på kvällen och då är han trött och börjar prata om hur viktigt det är med sömn, att man behöver 9 timmars sömn för annars ökar risken avsevärt mycket med att bli sjuk.

Men nu är jag nästan den enda som försöker få förhållandet att fungera, han har lagt allting på mina axlar känns det som. Han har sagt att han älskar mig men att han har så mycket nu att det blir svårt att prioritera mig före allt annat som måste göras. Jag ställde honom mot väggen igår och frågade: "Men vad känner du för mig egentligen?" Han sa något i stil med: "Asså.. Jag tycker om dig men det är bara så jobbigt allting.. Jag vet inte.."

Med jobbigt så menar han distansen, att vi inte längre går i samma skola. Han vet inte om han kommer att klara av att ha ett förhållande på avstånd mycket längre. Jag frågade då om han hade träffat någon annan men då svarade han nej.

Jag tror att han får skuldkänslor utav att vi träffas och hör av varandra så lite. Han började prata om att vi kanske ska ha en paus men då sa jag att då är det lika bra att vi gör slut istället. Jag sa att kommer jag försvinna ur hans liv föralltid och ta bort allting som varit "vi" och försöka gå vidare. Jag frågade honom även: "Men ska vi göra slut då?" han bara mumlade och sa att han inte visste.

Jag pratade med min mamma om det här och då sa hon att han kanske är rädd för att göra slut eftersom han inte vill såra mig (och ja jag kommer bli sårad och det vet han mycket väl om) så därför gör han inte det.

Men han tycker om mig fortfarande gissar jag för han bryr sig jättemycket om vilka jag umgås med och vad jag gör men ändå så vill han göra slut. Han kan rent av förbjuda mig att umgås med vissa killar för att han blir så svartsjuk och om jag umgås med andra killar mot hans vilja blir han jätteledsen och arg.

Jag förstår honom inte alls, han bryr sig jättemycket om mig men han vill ändå göra slut. Han var dessutom jättejobbig igår när jag försökte prata känslor med honom. Han mumlade till svar hela tiden och hela hans kroppsspråk visade tecken på obekvämlighet. Jag märkte då att jag inte kunde tvinga honom till svar utan nu får han komma själv och säga vad han tycker och känner.

Det jag dessutom tycker är jobbigt är att allting ska ske på hans villkor. Om vi ska träffas så är det för att han är ledig och oftast jag som får avboka saker jag bestämt. T.ex igår skulle jag på julbord med min familj men åkte till honom istället och det gav mig skuldkänslor.

Så i det stora hela är han svår att få tag på, tar aldrig intiativ själv till möte eller kontakt, har svårt för att visa vad han känner och är rätt känslokall, allting ska ske på hans villkor och ja allting är bara så jävla jobbigt.

Jag har försökt lösa våra problem flera gånger men nu orkar jag snart inte längre. Jag ska försöka idag en sista gång och säga det här till honom: Vi måste lita på varandra, berätta allt för varandra, om vi ska smsa behöver vi inte ha såna där "hela dagen"-sms utan "hej jag saknar dig, ring" eller något, att båda ska börja ta intiativ, att vi ska peppa varandra istället för att säga till varandra vad vi tycker är dåligt osv..

Men jag står ändå inför dilemmat att göra slut eller inte.. Han är en riktigt bra kille och jag älskar verkligen honom så jag vill försöka. Men ändå så är allting så sjukt jävla jobbigt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Mina vänner förstår inte riktigt våra problem och jag går sista året i 9:an och vill verkligen inte hamna i någon depp-period. Jag är redan delvis i en men jag vet att det kommer bli så himla mycket värre om vi gör slut, jag skulle inte klara av det. Men jag brukar tänka på mitt favorit citat: "You gotta take chances for the things you care about" för att klara allting.

Men iaf det känns som han lever helt och hållet sitt eget liv medans jag trånar efter honom och ältar hela tiden. Han är liksom mitt liv eftersom jag fått hela förhållandet på mina axlar typ. Jag vill också ha ett eget liv och för att få det måste jag känna mig trygg i förhållandet och veta att han finns där. Men jag vet inte hur jag ska göra..

Aja, vad tycker ni? Någon som sitter i ungefär samma sits eller har ett distansförhållande? Hur gör ni för att få saker att fungera? Vad ska jag göra?


   
Citera

Vill man verkligen få det att funka och anstränger sig så funkar det nog. Men han verkar inte ha så mkt tid för en flickvän just nu.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

isola:

Men han verkar inte ha så mkt tid för en flickvän just nu.

Mm, håller med och jag tror han har insett det själv. Men han vill typ både äta kakan och behålla den. Eller något..


   
SvaraCitera

LinaBlondina:

Men han vill typ både äta kakan och behålla den. Eller något..

Det är inte snällt mot dig, inte mot han själv heller egentligen. Prata med honom om det.


   
SvaraCitera

LinaBlondina:

distansförhållande

Två mil är ju inte ens distansförhållande, det är ju max en halvtimme med buss? [surprised] Det är ju mer pga av tidsbrist som ni inte ses, inte pga av distansen?

LinaBlondina:

Någon som sitter i ungefär samma sits eller har ett distansförhållande?

Jag hade distansförhållande på 50 mil i ett år, det fungerade, eftersom bägge ville. Nu bor vi ihop [party]

Hade jag varit i din sits så hade jag gjort slut, eftersom:

- ni är unga, ni lär flytta längre i från varandra pga. högskola/universitet i framtiden och liknande. Känns inte som att ni riktigt kan börja planera för en gemensam framtid, speciellt inte om han blir riktigt duktig och börjar tävla och då kommer han ju att vara ännu mer frånvarande.

- din pojkvän verkar inte vara intresserad/ha ork att hålla ett förhållande vid liv. Bättre att göra slut innan allt brakar ihop och ni skiljs som ovänner.

- Du verkar inte få ut så mycket av ert förhållande, eftersom ni inte ses ofta, han vill inte sms och är trött när ni pratar i telefon. Känns inte så värt att satsa massa tid och energi och känslor, när inget ges tillbaka. Du är ju inte nöjd med hur det ser ut nu, men det finns inget som du kan göra för att få det bättre.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Baader_Meinhof:

mer pga av tidsbrist som ni inte ses, inte pga av distansen?

Jo, men distansen bidrar också eftersom jag slutar skolan 16:00, det tar en timme med buss och han måste äta och sedan dra på träning 18:00. Så om vi skulle bott närmare skulle ja kunnat vara med honom i två timmar där i mellan men nu kan jag inte det.

Baader_Meinhof:

- ni är unga, ni lär flytta längre i från varandra pga. högskola/universitet i framtiden

Jo, jag kanske flyttar 10 mil ifrån honom nästa år eller så börjar jag på samma skola som honom nästa år. Hans skola är enbart bra om man vill gå HR lr skidgym och jag funderar på NV, SP lr media och bra skolor för det är 10 mil härifrån. Så funderar på om jag ska gå på hans skola första året och sedan byta till någon av de bättre skolorna. Jag skulle trivas på hans skola (har många kompisar där) men man vill ju ändå ha en bra utbildning. Det som är bra med om jag börjar på hans skola är att jag kommer kunna bo hos honom då några dagar i veckan (han kmr skaffa lägenhet nästa år) plus att vi kommer att gå i samma skola. Men ja, min utbildning är ju också viktig och den finns 10 mil ifrån mig. Jag har verkligen ångest över gymnasievalet.

Baader_Meinhof:

- din pojkvän verkar inte vara intresserad/ha ork att hålla ett förhållande vid liv.

Ja, på grund av att vi aldrig träffas så orkar han inte riktigt.. Men mitt val finns ju till det nästa år, men frågan är om vi kommer hålla ihop så länge. Vi har varit ihop i över ett år nu.

Baader_Meinhof:

Du verkar inte få ut så mycket av ert förhållande, eftersom ni inte ses ofta, han vill inte sms och är trött när ni pratar i telefon. Känns inte så värt att satsa massa tid och energi och känslor, när inget ges tillbaka.

Sant, jag vill ha förändring men det är bara han som kan lösa det.


   
SvaraCitera

LinaBlondina:

Men ja, min utbildning är ju också viktig

Ja, så välj verkligen det som är bäst för dig! Välj inte samma skola som din pojkvän bara för att han går där, utan ska du gå där så ska det ju vara för att det finns en utbildning där som du tror passar dig.

LinaBlondina:

Sant, jag vill ha förändring men det är bara han som kan lösa det.

Ja. Du borde förska ta ett riktigt snack med honom nästa gång ni ses och verkligen prata igenom ert förhållande. Det verkar ju som att allt är på hans villkor nu och det kommer ju ingen av er att må bra av i längden?


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Baader_Meinhof:

Ja, så välj verkligen det som är bäst för dig!

Mmh, jag tror jag kommer må bra av vad jag än väljer. Jag vill ju på hans skola för där vet jag att jag kommer trivas med umgänget plus att jag inte behöver flytta hemifrån då. Men om jag väljer de bättre skolorna måste jag flytta hemifrån och på dem skolorna så kommer jag inte känna så många. Så ja, båda har sina för- och nackdelar. Svårt val det där med gymnasiet.

Baader_Meinhof:

Ja. Du borde förska ta ett riktigt snack med honom nästa gång ni ses och verkligen prata igenom ert förhållande. Det verkar ju som att allt är på hans villkor nu och det kommer ju ingen av er att må bra av i längden?

Riktigt sant det du säger men han vill ju bara sjunka genom jorden så fort jag tar upp det. Han måste komma själv och säga vad han tycker men det är lättare sagt en gjort. Jag skulle vilja prata med han och hans mamma samtidigt om det här faktiskt. Hon kommer försöka vara på bådas sida (hon är väldigt förstående) och hjälpa oss till en gemensam lösning och dessutom kommer min kille att känna sig trygg om hans mamma kanske är med.. Förhoppningsvis!


   
SvaraCitera