projektarbeteavlin

Har du berättat för någon om dina problem? Min pojkvän vet om det, ingen annan. Förutom nu då.
Och hur länge har du känt på det här sättet? Jag har känt såhär sen jag var 13-14 år.
Har du någon aning om hur det började? Att jag var så glad över att jag bara kunde proppa i mig mat utan att gå upp i vikt, sen märkte jag att jag gått upp kanske ett kilo, då blev jag paff och blev osäker för varje bit mat jag tog i munnen. Dock har det inte varit så himla allvarligt förens jag blev 16 år.

Alkizaliz, Tack så jätte mycket! Modigt att du berättade och tack igen!

jag tycker att spagetti och köttfärssås är jätteäckligt, är den enda jag känner som tycker det.

McLuver: det är nog det tråkigaste som går att äta.

projektarbeteavlin: Varsegod 🙂

Jag äter avsevärt mycket mer mat än majoriteten av ungdomar i min egen ålder. Däremot går jag inte upp ett enda kilo.. Ska faktiskt uppsöka sjuksyster imorgon på grund av de, hoppas hon ger ett positivt besked åtminstone.

Bra eller dåligt får ni själva avgöra, jag anser att det ''Suger''..

Började när jag var kanske 13. Hade fått ett återfall av min depression ett tag innan (som började när jag var 11, gjorde även min OCD), mest för att jag umgicks med en tjej som var gravt deprimerad, ätstörd och självmordsbenägen och ångesten av att vara otillräcklig gjorde att jag mådde sämre.

Hade blivit litet kär i ett band, och satt och kollade på bilder på dem och såg att de var supersmala och tänkte att ''shit, fan vad snygga de är, så där vill jag också se ut! men hur?'' sen kom jag att tänka på folk som inte äter är ju jättesmala, så jag slutade äta. Var princip en störd bantning som blev en sjukdom.

Sov typ 18 h om dagen, gick nästan aldrig på skolan, orkade inte träffa folk, vissa morgnar i åttan kunde jag vakna och känna att kroppen inte ville/kunde röra sig. Blev långa dagar av total svält, som sedan slutade i hets och att jag spydde, tränade sju dagar i veckan, de dagar jag åt (och inte hetsade) fick jag i mig kanske 30 kcal, 60 ibland. Mina leder gjorde ont när jag bara gick på plan mark i flera år efter att jag fick hjälp, kunde inte sova alls till slut, huden blev torr, fällde hår även typ ett - två år efter hjälp och normalvikt, min mens har aldrig blivit regelbunden, har fortfarande problem med magen, blodcirkulationen var inte heller på topp, oregelbundna tarmrörelser fortfarande, orkade ingenting, mina problem med ilskan som jag alltid haft blev värre, skar mig varje dag och hej och hå. Tre år senare så (efter många försök till självhjälp) pallade jag bara inte mer. Var snack om att skicka mig till en äs-klinik och sånt, men jag fick 10 veckor på bup utan kontrollvägningar och sen hem igen.

Efter 2,5 år lyckades jag sluta tänka på kcal och träning och sånt i kanske ett halvår - ett år, mådde ganska bra och kände mig äntligen snygg igen, men det höll inte så länge och jag har fått återfall av min depression igen. Är även inne på mitt fjärde äs-återfall nu, men nu är det inte riktigt det att jag vill bli smal längre, jag klarar bara inte av att äta. Varje gång jag försöker slutar det med att jag springer och spyr. Vågar inte se mig i spegeln för då står jag där i minst en timme och bara glor.

Även efter de tre år (minus återfallen) som jag varit normalviktig så får ändå hjärtklappning och det känns som att det hoppar över ett slag med jämna mellanrum, andingssvårigheter etc. Har under mina friskare perioder fortfarande haft problem med att dricka annat än kaffe och alkohol, kan inte äta saker som jag förknippar med hets, klarar inte av smaken av sötma längre, hatar smaken av mjölk vilket jag inte gjorde innan, etc. Har inte sovit på flera år och känner att jag bara har allmänt fel på hjärnan.

Känner mig inte frisk, samtidigt som jag ibland inte tycker att jag någonsin varit sjuk.
Kan ju säga att anorexin är det värsta jag någonsin gjort mot mig själv.
Förlorade vänner, min mamma blev helt jävla knäpp och lämnade självmordsbrev och mina betyg var åt helvete och hej och hå.

Så här i efterhand känner jag mig som en jävla idiot. 7-8 år av mitt liv helt käpprätt åt helvete.

Lejonhjärta:

Jag äter avsevärt mycket mer mat än majoriteten av ungdomar i min egen ålder. Däremot går jag inte upp ett enda kilo.. Ska faktiskt uppsöka sjuksyster imorgon på grund av de, hoppas hon ger ett positivt besked åtminstone.

beror troligtvis på att du är gravid med någon form av cpvarelse som äter all mat du sväljer i dig för att överleva och sedan föda sig själv genom att riva sig ur din mage :S

föddes själv på detta sätt mvh

McLuver:

beror troligtvis på att du är gravid

Ledsen om jag gör dig besviken men jag är man.

det började i 7an 8an..tror jag, kmr fortfarande inte ihåg det..(går i tvåan nu)

hade en kompis som försökte gå ner ivikt, var pro ana.. hon var väl överviktig men det var inte vanlig bantning utan det var ju spy upp osv.. och så en dag på idrotten så berätta hon om en hemsida (ana mia hemsida-anorexia-bulimia) där en tjej gått ner 5 på typ 2 dagar elr ngt.

och jag hade alltid stört mig på att jag aldrig var sådär pinnsmal som andra, så jag började med att dra ner på maten, även om jag aldrig ätit spec mkt..och ja jag gick ju ner i vikt, men inte sådär jättemkt. åt alltid upp det på helgerna typ.

men sen i 1an så blev det väldigt intensivt (skulle träffa en tjej som jag tyckte väldigt mkt om och hon var (är) verkligen..modellsmal, så jag kände väl press där att se "bättre ut"

så jag började motionera mycket,varje dag och åt jättelite, gömde mat på rummet, hällde ut näringsdrycker (kronisk tarmsjukdom så måste alltid dricka sånt) osv.. så var jag som smalast. mamma kom jag såklart på mig och kontaktade min doktor som sedan kontaktade BUP..

där gick jag i kanske 6-7månader tills jag gått upp i vikt och då jag ljög o sa att jag var frisk. men jag gick ju bara upp i vikt för att slippa BUP och vägandet.....

kommer nog aldrig psykiskt bli frisk från äs, känner jag. går inte, vill inte.

gewitter; Riktigt bra skrivet. Tack för att du delar med dig.
teganandsara; Tack tack!

Hur känner ni som har ätstörning att ni vill bli bemötta av människor runt er? Hur ska era föräldrar tex, agera när det gäller er och mat? Hur vill ni att vänner ska vara? Och håller ni allt för er själva eller pratar ni med någon om eran ätstörning eller att ni har problem med maten?

Jag har gjort misslyckade bantningsförsök hela mitt liv (sen jag var typ 9). Men jag var ganska normalviktig. När jag fyllde sexton vägde jag mer än vad jag någonsin gjort och kände mig riktigt fet (65 kilo till 72 cm). Så jag bestämde mig för att gå ner i vikt på ett ätstört sätt (och sen skulle jag äta normalt igen när jag nådde min målvikt).

Jag började mejla med en tjej som var ätstörd på riktigt. På två månader gick jag ner över 10 kilo och jag var riktigt lycklig. Alla kläder satt skitsnyggt och jag kände vilken power jag hade över min kropp (och hur enkelt det ändå var att förändra den).

Dock var det inte riktigt så enkelt att bara börja äta normalt. Tjejen jag mejlade med varnade för att jag var på väg in i ätstörningsträsket och vips så var jag där. Jag kunde inte börja äta normalt igen.

Jag började hetsäta. Det hände att jag köpte choklad och gömde mig i skogen och vräkte i mig allting jättefort. När jag var 17 gick jag in i en lätt depression under en kort period och började spy efter att jag hetsat. Jag kunde äta upp till 10000 kcal på någon timme. Sen svälte jag mig själv i några dagar och började skära mig i tungan och knyta hårda band runt magen som gjorde att jag fick blåmärken. Bara för att jag inte skulle äta.

När jag var 16 och 17 hade jag kanske mens 2 eller 3 gånger.

Nu är jag 18 och jag äter normalt och min mens är regelbunden. Jag tänker inte speciellt mycket på kcal och sånt längre men jag saknar det ätstörda livet. Ätstörningen tar så stor del av ens tid att det känns som om någonting saknas (men sen saknar jag ju inte bulimin eller ångesten, utan det är "smekmånaden" som man brukar säga med ätstörningen som jag saknar). Så jag är rädd (men samtidigt glad) för att ett återfall kan komma när som helst..

Och nej jag berättar inte för någon om min ätstörning. Skulle ALDRIG kunna göra det. Om man ska få någon att bli frisk från en ätstörning ska man göra det svårt för den ätstörda att komma undan middagen och slippa frukosten. Inte ge några komplimanger eller kommentarer om vikt och storlek (typ: oj vad smal du ser ut, för det är peppande! ibland blev jag så glad över sånna kommentarer att jag inte åt på många dagar). Börjar man äta helt normalt som ätstörd så frisknar man till lite. Mina hungerkänslor kom tillbaka och jag kände mig mätt när jag ätit.

Du får gärna skicka ett pm.

Tack Tilde!! Bra skrivet. Jag skickar om jag kommer på någonting mer sen.

BTW, är det någon speciell anledning till att du bara riktar in dig på tjejer?

Stringburka:

BTW, är det någon speciell anledning till att du bara riktar in dig på tjejer?

Jag måste avgränsa mig i mitt arbete och eftersom jag måste hitta en målgrupp kändes det som det enklaste sättet. Det är också fler procent av tjejer som får ätstörningar än killar.