Forumet - Beteende förändring.

Beteende förändring.

277 1 4
Okej! Så jag lever i en familj där mina föräldrar alltid bråkat och skrikit på varandra och oss. Det har självklart speglat av på mig och jag höjer rösten och skriker lätt i bråk. Jag har en kille som är konflikträdd och jag har igenom det börjat inse att jag går på lite hårt och blir lätt arg/ledsen och höjer rösten. Det är en ovana jag verkligen skulle vilja få bort för jag vill liksom inte vara en sån person helt enkelt, vill inte att det ska spegla av på mina barn sen när dom existerar haha. Så är det någon som har tips på vad man kan göra för att bryta vanan? 
Har absolut ingen erfarenhet och är ingen psykolog, men vill gärna "hjälpa" till.

Det enklaste är väl att gå till en psykolog och få hjälp med att hantera ilska  och konflikter. Om du inte känner för det så kan du göra en egen reflektion när du känner att du håller på att spåra ur. Tex, du vet att du precis kommer börja skrika på någon, du stannar och tänker ett steg till, "varför blir jag arg?", "kan jag på något sätt lösa det här utan att höja rösten?". Det hjälper ibland också att gå iväg till ett annat rum/plats där du kan lugna ner dig. 

Om det här inte hjälper i stunden så kan du efteråt skriva ner alla dina känslor på papper, tex göra en "arg dagbok". Skriv vad/vem som gjorde dig arg, hur du hanterade situationen och vad du kan tänka på tills nästa gång. Var öppen med personerna omkring dig  och prata om dina problem, tex med din pojkvän.

Hela processen med att försöka bli mindre "hetlevrad" kommer ta tid och det kommer vara svårt, det är alltid svårt att bryta mönster som man växt upp med. Det är riktigt bra att du redan reflekterat och igenkänt dina egna problem, du har redan tagit första steget!

Donkeking: jag går på lite hårt och blir lätt arg/ledsen och höjer rösten. Det är en ovana jag verkligen skulle vilja få bort
Som Towe ovan skriver, första steget är insikt i att det finns ett problem och det har du redan avklarat så du är redan på väg mot en förändring. Nästa steg är uppmärksamhet i nuet, försök vara uppmärksam de gånger du höjer rösten, gör inget mer än att bara notera det för dig själv. Sen när du har blivit bättre på att i nuet uppmärksamma de stunderna kan du ta i med olika tekniker som t ex att ta ett djupt andetag precis när du känner att du är påväg att skrika, så du lugnar ner dig precis tillräckligt för att inte behöva höja rösten.

Det tar tid att förändra vanor, och ibland återfaller man i gamla vanor för en stund, men om du arbetar med det här konsekvent så kommer du ändra vanan till slut, utan tvekan.


Towe: Har absolut ingen erfarenhet och är ingen psykolog, men vill gärna "hjälpa" till.

Det enklaste är väl att gå till en psykolog och få hjälp med att hantera ilska  och konflikter. Om du inte känner för det så kan du göra en egen reflektion när du känner att du håller på att spåra ur. Tex, du vet att du precis kommer börja skrika på någon, du stannar och tänker ett steg till, "varför blir jag arg?", "kan jag på något sätt lösa det här utan att höja rösten?". Det hjälper ibland också att gå iväg till ett annat rum/plats där du kan lugna ner dig. 

Om det här inte hjälper i stunden så kan du efteråt skriva ner alla dina känslor på papper, tex göra en "arg dagbok". Skriv vad/vem som gjorde dig arg, hur du hanterade situationen och vad du kan tänka på tills nästa gång. Var öppen med personerna omkring dig  och prata om dina problem, tex med din pojkvän.

Hela processen med att försöka bli mindre "hetlevrad" kommer ta tid och det kommer vara svårt, det är alltid svårt att bryta mönster som man växt upp med. Det är riktigt bra att du redan reflekterat och igenkänt dina egna problem, du har redan tagit första steget!
Finns det psykologer att gå till för sånt här? För jag har så många saker jag behöver öva på? 

Spana också in:


Donkeking:
Finns det psykologer att gå till för sånt här? För jag har så många saker jag behöver öva på? 
Finns absolut psykologer/stödgrupper att gå till för att lära sig hantera ilska. Ser att du är minderårig så du kan försöka kontakta BUP eller en vårdcentral. Du kan kanske fråga dina föräldrar om de kan ta kontakt för dig? Annars så borde det finnas en kurator på din skola, be hen att ta en kontakt åt dig, tex till BUP. Finns alltid hjälp att få.