Har en kompis som är bipolär. I många aspekt är han helt förändrad jämfört med förut.

Granna:

Typ 2

Okay. Typ två är inte samma sak som det första man tänker på när man hör ordet manodepressiv eller bipolär. De flesta tror att sjukdomen endast gäller dem som blir maniska och flippar ur. Det väsentliga i just bipolär är dock att det föreligger en bipolaritet. Bipolär typ två är bipolär sjukdom som dock inte har manier eller psykoser. Man pendlar mellan djupa depressioner och hypomanier. En hypomani är en period när man är upprymd och glad och sover rätt lite och känner sig pigg och alert och att man orkar med allt – men man är inte psykotisk och ens i närheten så ‹galen› som de som är maniska.

En rätt intressant kvinna som heter Ann Heberlein, som är forskare i teologi med inriktning etik och moral, har skrivit en bok om sitt liv med bipolär sjukdom typ två. Den heter ‹Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva›. Den är väldigt bra! Så ett hett tips är att köpa den eller låna den på biblioteket. Den visar även att man, fastän man har en svår psykisk sjukdom, kan komma väldigt långt i livet.

Psykiatrikerna har sagt att jag har något som liknar bipolär typ2, och när jag var inlagd valde de att lägga mig på avdelningen för bipolära, men jag har inte riktigt det då jag har för snabba skiftningar (mellan flera gånger om dagen till någon gång i veckan). Under de två senaste åren har det iofs lugnat ner sig och blivit långsammare förändringar, och mindre, men vet hur det kan kännas och hur osäker man känner sig varje gång det skiftar.

Det är liksom inte bara det att man mår dåligt när man går nedåt, utan även osäkerheten för att man nyss var så glad, och när man går uppåt (särskilt efter en längre period nere) brukade jag alltid bli så rädd för jag inte visste hur länge det skulle vara, och hur jag skulle bete mig. Det finns en trygghet i depression som inte finns när man är "hög", man kan liksom inte lita på sig själv.

Har dock aldrig fått någon diagnos, utan bara läkarnas hypoteser och början till ett par utredningar jag alltid avbrutit själv.

Skriv till mig om du vill, kanske kan fungera som bollplank, men kolla även in bipolarna.

Stringburka:

a, men jag har inte riktigt det då jag har för snabba skiftningar

Cyklotymi?

Hampie:

Cyklotymi?

Har aldrig hört ordet, så det är ingenting de pratat med mig om iaf.

Hum... Kollar på symptomen nu iaf, och en hel del jag känner igen från mig själv - särskilt att växla mellan mycket kreativitet och apati, och att ofta byta intressen/hobbies/jobb osv. Tänker dock inte försöka självdiagnosticera, sånt leder alltid åt helvete. Dessutom har det blivit bättre över åren, åtminstone har jag blivit bättre på att hantera det, och är så glad att slippa skrynklarna sen ett år tillbaka.

Stringburka:

Tänker dock inte försöka självdiagnosticera, sånt leder alltid åt helvete.

Självfallet. Man har en tendens att passa in sig själv i en diagnosmall när man ser den – även om man egentligen inte passar in. Tänkte mer om de kanske sagt ordet och dy glömt bort det (måste googla varje gång jag skall stava till det!), eftersom det är något slags bipolärt grejs.

Stringburka:

Dessutom har det blivit bättre över åren, åtminstone har jag blivit bättre på att hantera det, och är så glad att slippa skrynklarna sen ett år tillbaka.

Psykiatrar som är så mysiga :(.

Hampie:

Man har en tendens att passa in sig själv i en diagnosmall när man ser den – även om man egentligen inte passar in.

Ja precis. De har inte nämnt något om det, men verkar ju stämma bättre in än vanlig bipolär iaf.

Hampie:

Psykiatrar som är så mysiga :(.

Det kanske en del är (har haft en hyffsad psykiatriker och två bra psykologer, och en hyffsad kurator, men resten har inte funkat bra alls) men det är skönt att slippa gå på möten två gånger i veckan, det är skönt att slippa piller med biverkningar, det är skönt att slippa liksom hela faderullan. Inte just psykiatriker som personer, mer skönt att känna sig om inte frisk, så åtminstone självständig.

Hampie:

Okay. Typ två är inte samma sak som det första man tänker på när man hör ordet manodepressiv eller bipolär. De flesta tror att sjukdomen endast gäller dem som blir maniska och flippar ur

Den beskrivningen stämmer bättre in på mig. Hade ärligt talat dålig koll på vad som skiljer dem åt.

Granna:

Den beskrivningen stämmer bättre in på mig. Hade ärligt talat dålig koll på vad som skiljer dem åt.

Väldigt dåligt av din behandlare att inte förklara vad diagnosen innebär :P.

Nåja :3. Kom i håg att ta medicinen och ha ett regelbundet liv, så kommer nog allt gå bra 😀

Hampie:

En hypomani är en period när man är upprymd och glad och sover rätt lite och känner sig pigg och alert och att man orkar med allt

Dedär lät väldigt positivt, brukar hamna i en period då jag sover ca 3 timmar och vaknar bing och är hyperpigg, sen kan jag vara ute och promenera ett dygn i sträck, utan att äta, och vare sig bli hungrig lr trött, känner mej bara speedad. Brukar ta 2 atarax till natten för att sova och somna inom 2 timmar, men dessa perioder kan jag ta 5 men de biter inte, blir inte en uns dåsigare. Man känner sig lixom odödlig.
Tyvär använder jag sällan denna energi till något positivt och gör ofta ogenomtänkta saker, som att gå och köpa en ny mobil för 2000 bara för att jag inte hittar laddaren till den gamla på momangen, beställa märkliga saker från nätet som jag inte minns jag beställt, vara otrevig lr överglad åt folk, på ett sätt som gör att de tycker jag beter mej "som nån annan"
Denna speedperiod varar ca en vecka, och det går Minst en månad tills nästa, men ibland 2. Efter speedveckan sover jag en vecka, däremot känner jag sällan deprimerad. Är jag bippo Hampie psykolog?

Matsy:

atarax till natten för att sova

atarax SUGER. be om att få byta. atarax ges för typ allergier också. för mig funkar den inte alls. och jag skulle verkligen inte rekomendera den till sömn.

theelinstyle:

Mår så himla dåligt.

Kram!

Hampie:

‹Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva›.

Den har jag läst. Den äger.

Min mamma och min kompis är bipolära. När jag var liten märkte jag inte av det så mycket (hos min mamma) men nu när jag är äldre och förstår mer märker jag verkligen av det och det är skitjobbigt ibland. Jag och mamma pratar inte om det så mycket och mina syskon, pappa och jag pratar inte heller om det. Den enda jag kan prata med om det är min kompis som också är bipolär. Om det är så jobbigt för mig kan jag inte ens tänka mig hur det är för dig, eller för min kompis och mamma.