nej. man kan göra ett bra jobb för sin egen skull, men arbetsköparen har köpt ens tid, inte ens produktion. det finns ingen direkt anledning att vara lojal mot denna.

Det heter arbetsköpare, de köper arbetskraft. De kan inte bruka produktionsmedel själva utan behöver extern arbetskraft, de hyr då in denna från arbetarklassen (de som inte äger produktionsmedel) i utbyte mot lön. Lönen motsvarar dock inte det värde du skapar (i så fall hade företaget förlorat pengar på att anställa), utan en del av värdet, mervärdet, stoppar arbetsköparen i egen ficka. Företagen tjänar pengar på vårt arbete och det kallas i marxistisk teori för exploatering. Jag ser personligen ingen som helst anledning att vara lojal mot någon som utnyttjar en.

Relationen mellan arbetsköpare och arbetssäljare, eller kapitalister och proletärer om man föredrar de termerna, är att de vill ha ut så mycket arbete som möjligt ur oss för så liten ersättning som möjligt. Vi däremot (eller de flesta i alla fall, ganska känner personligen ytterst få som på allvar tycker att arbete är något roligt som de vill lägga sin tid på) vill arbeta så lite som möjligt för så hög ersättning som möjligt. Vi har i grunden motstridiga intressen.

iosib:

nej. man kan göra ett bra jobb för sin egen skull, men arbetsköparen har köpt ens tid, inte ens produktion. det finns ingen direkt anledning att vara lojal mot denna.

Låter det inte ointressant för honom, att betala för att någon gör ingenting?

OF 5:

tycker man ska vara tacksam över att någon vill anställa en över huvud taget.

På det personliga planet är det bra, men känner man så, hamnar man lätt i beroendeställning.

Rödingajävel:

Det heter arbetsköpare, de köper arbetskraft.

Motparten blir sålunda arbetssäljare; själv tycker jag inte att terminologin är det viktiga.

Jag arbetar för att tjäna pengar, att tjäna in en stor inkomst till företaget innebär att jag får 33% i lön (t.ex 150.000 intjänat = 50.000 i lön).

Om man inte råkar tycka bra om arbetsgivaren på ett personligt plan så är det inte nödvändigt

Exner:

rsonliga planet är det bra, men känner man så, hamnar man lätt i beroendeställning.

absolut o andra sidan bor vi i ett land där folk spenderar dagarna med att tjata om att det inte finns några jobb och när man väl har ett så är arbetsgivaren ett svin.

Beroende är vi alla som inte är självförsörjande och det är inte hur enkelt som helst att göra något åt. hur mycket vilja man än har.

OF 5:

absolut o andra sidan bor vi i ett land där folk spenderar dagarna med att tjata om att det inte finns några jobb och när man väl har ett så är arbetsgivaren ett svin.

Är väl inte alls konstigt? Hela samhället bygger på att tvinga folk till arbete eftersom du utestängs från många samhällsfunktioner om du är arbetslös/inkomstlös, klart folk vill ha jobb då. Jag vill också ha jobb för att få en inkomst, men inte fan bryr jag mig om de som vill tjäna pengar på mig då jag inte vill jobba från första början utan tvingas till det.

pallo217:

Jag har en fast lön på 23.000:- varje månad, utöver det får jag extra för arbetande timmar som överstiger 160tim/månad. Utöver det har jag även en prestationslön som innebär att jag får 1/3 utav den intjänade inkomsten till företaget. I slutet av månaden beroende på vilket som ger högst månadslön, baseras lönen antingen på antal timmar eller intjänat.

Ah ok, då ber jag om ursäkt. Få har dock den typen av rörlig lön. Det är ju dock en smart strategi från arbetsköpare för att få lojala arbetare, ungefär som att bjuda på resor, personalfester, infiltrera arbetarkollektivet på fikarasterna och andra saker de får lära sig på management-kurser.

Beror väl helt på vad en vill uppnå, va'rå! Eller är frågan om en tycker att människor bara per definition _skall_ känna trohet till sin arbetsgivare? Sedan vill jag ha en tydligare definition utav "lojalitet". Nghn.

MVH trött gnatig

Spartakus:

Men säg att det är fråga om ett litet småborgerligt företag, att du till exempel är någon slags lärling till en yrkeskunnig och att ni arbetar tillsammans och har en konstruktiv och personlig relation på jobbet. Alltså ingen relation som bygger på makt och förtryck. I sådana fall så bör arbetsköparen respekteras.

Fast glorifierar man inte småborgerligheten lite där? Hur ofta har man den typen av relation på ett småföretag? Eller missförstår jag kanske? Enda gången jag kan komma på att man har den typen av relation är ju i nån form av kooperativt ägt företag.