Ångesten.
Så vacker.
Så tragisk.
Oändlig och magisk.

Förvirring och hat.
För lite mat.
Vandra i ondska.
Ondska så svart.
Ligga vaken, var eviga natt.

Ensamheten svider.
Och du lider.
Du tynar bort i tiden.
En än gång förlorat striden.

Du simmar mot ytan.
Kipar efter luft.
Men tävlingen du tagit, är alldeles för tuff.

Du drunknar, du dör.
Och ingen något gör.
För hur ska man rädda, något som aldrig fanns?
Något som aldrig med kärlek vanns?

Svaret har vi, på bottens djup.
Inlindat i dy och sup.
Med ögon blå.
Som klaraste hav.
Med hår så svart.
Som, självaste natten.
Under det isande och kalla vatten.