Carlo var föreståndare, och tillhörde den vanliga typ av bittra människor som dyrkar det förgängliga till följd av en ständigt närvarande, men sublimt förträngd insikt i sina egna hopplösa förutsättningar, och i de för dessa människor beklagligt kontextvidriga begivenheter och lustar som konstituerar deras enda sanna, men förstås vanemässigt otillgängliga, jag. Liksom de flesta hade han alltså ingen moralisk framåtdrift, ingen konstnärssjäl och inga som helst spår av konstruktiv desintegrering. Han bara bajsade, åt och blickade ut över prärien, där han liknöjt avlade fram tafatta approximationer av korrekta klövdjur - när han inte jobbade, ansträngde sig eller var ensam.

Plötsligt en dag kom en bris från öst och bar på dofter som tycktes härröra ur en annan epok; där fanns toner av salong, liksom av mocka och klapprande, men också av andra ting som är svåra att relatera till och vilkas intresse och charm ligger i just detta, då det ger dem ett sken av otidslig lockelse; evig lycka. Han blev genast uppspelt på ett förnumstigt och självhämmat vis vilket skulle ha producerat en mycket talande, och lika obeveklig som patologisk, modersinstinkt hos hans kvinnliga livskamrat, om någon sådan funnits att tillgå - han stampade i marken som om han stod i ett hörn och lät sina ögon förvridas till ett tafatt och osäkert kisande, med en knappt märkbar tillstymmelse till ånger som krasst sett blott preluderade, men hängde kvar och skänkte hela uttrycket en sklerotisk och oroande karaktär. Vidare befäste detta en mycket komplext internaliserad psykosomatisk varseblivningstendens som var central i hans medvetande; doftfragmenten blev samtidigt allt verkligare och retade hans sinne med en förförelse som enligt hans erfarenhet bara var sammankopplad med falska förhoppningar och en närmast ohanterlig besvikelse, vare sig i form av drömmar eller verkliga, men endast av mystiska bekräftelsebehov drivna, känslomässiga kontakter. Intrycken kulminerade när en motsvarande visuell stimulans instigerades av en horisontslickande buffel som självklart varit, och var, upphovet till den hotfulla rikedom av flyktighet vilken nu alltså kompletterades okulärt och följaktligen tillskrevs ett mycket större realitetsanspråk, i det att den kondenserade och började forsa som en flod mot Carlos hjärnbark. Buffeln, som var ståtlig och inte alls liknade något av hans egna djur, kröntes av en gestalt vars kroppsspråk utstrålade klar och transcendent höghet. Sedan urskilde sig hovarnas ljud och gjorde genom detta även hjärtpulsen till en bidragande angelägenhet. Carlo kissade i byxan. Han var väldigt svettig i pannan också.

Djuret skred oberört framåt och utgjorde en emanationsprincip för den sensoriska kannibali som Carlo fortfarande trodde att han befann sig i, trots att han nu egentligen bara fruktade den överlägsna ryttarens antågande och projicerade detta på allehanda beklämmande och småsinta irritationsmoment för att slippa möta sanningen förrän absolut nödvändigt - det blev emellertid snabbt nödvändigt, när buffeln synkroniserat men otvunget korrelerade med sin ägares vilja i en lättfotad elegans och stannade precist framför Carlo. Mannen, som nu alltså utgjorde ensamt fokus med sin skrämmande särslagenhet, imponerade - och han talade:

"Hur stor kuk har du?"

Carlo blev villrådig, men svarade efter en stunds trög betänketid med en vag överdrift och sade:

"Fjorton"

"Du ser ut som en tretton."

Mannen drog fram en värja ur sin tidlösa klädsel och skar sönder Carlos byxlinning i en säker handvändning; hosorna föll ned och blottade en penis som var väldigt liten - mycket mindre än fjorton - men den var ju slak, eller snarare i det förvisso stela tillstånd som en mycket kall penis intar när den krymper, som den ju gör. Situationen var spännande, om än bara för att Carlo trots tydliga signaler fortfarande underskattade sin korrespondents gudalika väsen.

Ryttaren steg ordlöst ned från fordonets rygg och sträckte på sin egen. Sedan sade han bestämt:

"Vi måste få upp den."

Det var givetvis Carlos penis som åsyftades. Han framlade först bara ett svagt gnyende, men hasplade sedan ömkligt ur sig:

"Jag vet inte, jag är inte så kåt."

Obönhörlig handling tog vid där orden nu slutade.

ÄNDRAT 2010-08-13 03:42

ÄNDRAT 2010-08-13 03:44
Tack Mawns för att du hjälper mig att upprätthålla den tänkta fasad av outgrundlig perfektion som är min varelses enda fasta punkt!