hehe um var mitt liv när jag var deprimerad, och det höll mig vid liv, människorna och hjälpen. tenderar att återvända när jag mår dåligt eller något händer

har inte varit deprimerad på länge, men flyr alltid från ångesten och är mycket nära klippan jämt. är ganska så förstörd, kommer nog alltid vara känslomässigt skör. ha lätt till ångesten och meningslösheten. 

HEJ! När jag var deprimerad så fick jag antidepressiv medicin och fick gå till en psykolog, hjälpte väl för stunden men det som hjälper långsiktigt är att jag nu får göra vad jag vill utan att någon bestämmer över mig och jag lever för dagen bara och gör ingenting tråkigt typ. Lät kanske tråkigt men fungerar asbra

Och är bara med människor som ger mig något och sorterar bort folk som ger mig negativ energi

Jag var deprimerad under höst och vårterminen i sexan. Jag antar att det var för att min mamma hade nyss då flyttat isär från hennes dåvarande flickvän p.ga stora gräl och det var redan jobbigt att behöva flytta och att de flyttade isär. 
Sedan blev jag väl väldigt utstött och det var liksom ingen som fråga deg om jag kunnde följa med och hämta något i skåpet för att slippa lektionen osv... var alltid den som gick bakom mina "kompisar" och blev aldrig bjuden på något riktigt. Även fast jag frågade om jag fick komma så var det "fullt" då. Hamnade i stora bråk med min "bästavän" osv... Jag började känna mig helt värdelös och ledsen helatiden. Började tänka på självmord och kände inte att jag passade in i den här världen. Jag sa till mamma upprepade tillfällen att jag bara kände mig skit nere och fick då gå hem från skolan men hon gjorde inget mer än så. Hon sket fullständigt i det och sa bara " nej men oj då" och gick vidare ut för att röka.

Under jullovet så bestämde jag mig för att byta skola och där blev det inte mycket bättre. Kom inte in i gruppen liksom och bara allmänt avskydde mitt liv och ja, jag satt alltid ensam. Detta lädde till att jag lotsades vara sjuk hela tiden och jobbade hemma för jag pallade verkligen inte med att vara i skolan. Men den blev bättre i 7:an då det började lite nya och träffade då min nuvarande bästavän och mådde extremt mycket bättre. Dock så nu efter jullovet började hennes kompis här och det känns som att bara de är friens nu så ja det har börjat gå neråt igen och har faktiskt inte så stor aning om vad som kommer hända nu...
Men de jag tror som gäller att om man ska komma ifrån en deprition behöver men äkta vänner man kan umgås med så man slipper vara ensam. Ja bra matvanor och sömn med för den delen.

Blev deprimerad ett tag i samband med stressig vardag och otrogen pojkvän. Tror också att p-pillerna jag åt då förvärrade saken, för mådde verkligen skit. Det som hjälpte var att sluta med p-pillerna och dumpa pojkvännen, så mådde jag sakta men säkert bättre. 🙂

Har varit djupt deprimerad tidigare. Det som hjälpte var alkohol men det blev ändå fel efteråt. Jag var ute med äldre killar jämt, sket i allting , kom hem sent varje kväll, och ja det var bara alkohol som gäller. Jag tappade lust för fotbollen och hade missat flera träningar på raken. Jag vet inte vad som händer, men jag började skriva dagbok (EXAKT VARJE DAG). Jag skrev ner allt som jag kände, alltså skriva ut mina känslor.
Sedan när det har gått några veckor så går jag tillbaka och läser texterna om och om igen.
Men i de tiderna jag var deprimerad så var det jävligt jobbig. Skolan sög, och allt var bara dumt. Jag skrek åt alla, och var hela tiden aggresiv. 
jag har fått hjälp av psykologer (först var det helt fuckade) men sedan vart allt bara bra. Jag börjar tänka postiv på allting. Också för jag hade kompisar och föräldrar som hjälpte mig i läger, alltså det var också massa kärlek ifrån de. De gjorde allt för att får mig att mår bra, och tills slut mår jag bra igen. 

Har ju gått några månader, tänkte uppdatera här lite grann. Kan säga att det inte blivit så mycket bättre. Jag har gått i samtalsterapi sedan förra hösten och det har varit skönt att prata av sig och få större insikt om mitt mående och hur jag funkar. Vi har gjort flera övningar som hjälpt mig att lätta på trycket, och jag har fått lättare för att prata om mina känslor och mitt mående. Dock så har mitt mående t om blivit värre under en period. Nu har det gått ett tag utan att det gått varken upp eller ner. Har varit ganska ångestfylld, haft svårt för sociala grejer, haft mycket tankar på döden. Det känns fortfarande helt hopplöst.

Jag verkar lida av Posttraumatisk stress också. Säger "verkar" för att jag inte fått höra att jag har det, utan mer saker som "ja, det där är ett typiskt symptom för det, ja, det du beskriver är väldigt vanligt förekommande vid posttraumatisk stress, det låter som posttraumatisk stress" osv. Det känns jobbigt. Har läst mycket om det på nätet och det är sjukt mkt som stämmer in, så egentligen är det väl inte särskilt överraskande. Är mest bara att det känns som att jag inte orkar gräva mer i hur jag mår, jag vill bara ta slut på allt. 

Ska till psykologen imorgon, vi ska börja planera hur vi ska gå vidare. Han sa att han behöver tänka om lite i min behandling nu när vi konstaterat att jag har symptom på Posttraumatisk stress. Har bara lust att säga: ja, lägg ner den istället bara, varför slösa resurser på nån som bara blir mer och mer knäpp ju mer man försöker fixa den.

Kan tillägga att jag sedan sist har blivit mindre och mindre social. Jag tenderar att tacka nej till att träffa folk, inte orka umgås i mer än 2-3 timmar innan jag måste vara för mig själv... Det är så sorgligt, för jag har aldrig varit sån innan. Jag älskade att umgås, jag tyckte det var det roligaste som fanns att hänga med folk, även om det bara var att sitta och prata om ingenting. Nu är det som att varenda ord jag säger tar femhundra kg energi från mig. Jag känner mig orkeslös väldigt fort. Jag behöver mycket tid för mig själv, samtidigt är det den tiden som känns värst och det är också då jag får som mest ångest. Det är så konstigt. Jag mår skitdåligt när jag är med folk "för mycket" (dvs. egentligen inte särskilt mycket alls egentligen), och jag mår skitdåligt när jag är för mig själv. Resultat: jag mår allmänt skitdåligt hela tiden, och jag kan inte riktigt lösa det. 

Det är det som gör att det känns så himla hopplöst. Jag känner hur jag stänger av mer och mer, och jag är rädd att det kommer att sluta med att jag förlorar människorna i mitt liv.

Inte varit deprimerad i ca 6 månader men de senaste dagarna så har det återvänt igen.

Ska gå till psykolog för första gången om nån vecka, men det lär inte hjälpa så jag vet inte varför jag går dit ens. Har man så pass många defekter som jag har så finns det inget hopp.

Ni som har drabbats av depressioner, vad ser ni som grundorsaken till detta? Är det pga yttre påverkan, händelser, saker som oroar och så vidare, eller kommer det mer inifrån, det vill säga att det inte finns någon exakt yttre förklaring på varför ni drabbats av depression? Går det att sätta en exakt anledning till varför ni har drabbats av depressioner eller är det mer oförklarligt? 

NiklasW:
Ni som har drabbats av depressioner, vad ser ni som grundorsaken till detta? Är det pga yttre påverkan, händelser, saker som oroar och så vidare, eller kommer det mer inifrån, det vill säga att det inte finns någon exakt yttre förklaring på varför ni drabbats av depression? Går det att sätta en exakt anledning till varför ni har drabbats av depressioner eller är det mer oförklarligt? 

För mig är orsakerna till mitt mående tydliga. Psykiska sjukdomar och traumatiska händelser. Främst då.

NiklasW: Ni som har drabbats av depressioner, vad ser ni som grundorsaken till detta? Är det pga yttre påverkan, händelser, saker som oroar och så vidare, eller kommer det mer inifrån, det vill säga att det inte finns någon exakt yttre förklaring på varför ni drabbats av depression? Går det att sätta en exakt anledning till varför ni har drabbats av depressioner eller är det mer oförklarligt?

hade lidit av tvångssyndrom och social fobi i 7-8 år.. och dystymi. vilken är en "lindrig depression", som ansågs vara tillföljd av mina tillstånd. en lägre grundstämning. i vintras/våras blev jag deprimerad. jag vet inte riktigt varför det var dags då. det kanske hade väntats på som en tickande bomb.. jag vet iaf att jag gjorde slut med min pojkvän då. vi var väldigt bra vänner och det försvann. jag vet inte om det var det som utlöste det. det är vidrigt i alla fall. hela mitt tankesätt är förändrat..

men ja. man får ofta just paketet tvång, social fobi och depression om man har otur.

NiklasW: Går det att sätta en exakt anledning till varför ni har drabbats av depressioner eller är det mer oförklarligt?

Vi har lyckats identifiera några utlösande faktorer i mitt fall. För mig handlade framförallt om att jag sedan lång tid tillbaka har tampats med olika trauman som aldrig bearbetats, och när jag sedan var med om ytterligare tre händelser på väldigt kort tid som var psykiskt jobbiga för mig så drabbades jag av depression. Allt hänger på många sätt ihop, men det har nog att göra med att mitt läge från början var väldigt dåligt och jag hade lagt locket på väldigt mycket ångest och känslor som aldrig bearbetats, vilket gjorde att jag var mycket mer sårbar för det som kom att hända senare.

Hejsan.
Vi heter Linda och Stefan och ska starta en podcast. Den kommer att handla om hur vi som ett par har lyckats hålla ihop i snart 10 år med psykisk ohälsa. Kommer även att ta upp mobbing, erfarenheter om psykvården, våran relation och mycket mer.
Vi strävar även efter att ha med folk med psykisk ohälsa och höra om deras liv och upplevelser.

Hjälp oss gärna att få igång podcasten så snabbt som möjligt genom att bidra en slant till projektet via kickstarter, allt är välkommet: Kickstarter

Ni får gärna sprida detta vidare om ni tycker att det låter intressant.

Mail: stefan.hansson81@gmail.com

Är tacksamma för erat stöd.

erbjuder ni pengar? jag är beredd att ställa upp mot ersättning.