Aviseringar
Rensa alla

Depression - era historier!


mynona

Hade en latent depression i flera år som dock inte riktigt sjönk under ytan/hur det nu ska utryckas eftersom jag skärmade av mig och distanserade mig väldigt mycket.

Under 2014-15 hände massor med kriser och jag blev mer medveten om omgivning och mindre distant från mig själv och mina känslor, något som fick den latenta/passiva depressionen att utlösas med full kraft med panikattacker, panikångest, ångestanfall mm, varav min självkänsla och självförtroende som dittills varit bra raderades. 

Har sedan några månader långsamt och segt och med åtskilliga återfall börjat återhämta mig och bygga upp självkänslan och självförtroendet igen, undviker negativa triggers och försöker allt vad jag kan att utsätta mig för positiv stimuli (fast jag har inte mycket möjlighet!!!) och det går ganska bra. Jag är fortfarande ledsen och behöver stöd i form av stimuli och bekräftelse och uppmuntran mm, och är ofta svårt att få det från mina vänner för 1) de bor långt bort 2) de vet ej hur jag känner 3) de vet hur jag känner men är irriterade på min ständiga hysteri 4) de vet hur jag känner men är lika knäppa själva 


   
SvaraCitera

Vet inte om jag kommer att tillföra någonting  i denna diskussion eller om detta är off-topic men nåväl.

Även om depression har blivit ett buzzword för att känna sig nere på senare år känner jag mig fått en slänga av tillståndet i samband med en händelse och långvarig arbetslöshet.

I samband med att min tjej avslutade vår relation för en snyggare kille har mitt beteende förändrats monumentalt. Har troligtvis inte bearbetat fler händelser men detta verkar ha utlöst det. Pga. hur relationen avslutades har jag fått tvångstankar kring mitt utseende och ser mig som en nolla jämfört med alla snygga modeller som man tvångsmatas av i tv och på nätet. 

Jag har börjat gå ut på krogen varje helg (ibland även på vardagar) för att dricka kopiösa mängder alkohol, trots att jag saknar pengar. Tror att jag snart kommer utveckla form av alkoholism pga. flertalet periodare som finns i släkten.

Mitt självförtroende och självkänsla jag hade innan relationen känns som bortblåst, jag pratar knappt med nya människor och umgås knappt med de vänner jag har.

Självskadebeteendet i form av ätstörning har kommit tillbaka (fick liknande reaktion i åttan) och idag väger jag nu mer än min pappa (cirka 90 pannor).

Det enda som håller modet uppe är min bästa vän som går igenom en liknande period, dock har han fördelen av att vara snygg.... Finns lite hopp om att plugga till våren kan förändra min situation...att sitta hemma framför datorn triggar endast onda tankar.


   
SvaraCitera