Aviseringar
Rensa alla

Deprimerad


Ämnesstartare

Jag är en kille från Göteborg. Jag är 29 år gammal. Utåt sett har jag ett till synes rätt bra liv. Jag har ett bra jobb, välbetalt, ser bra ut (har många sagt i alla fall), jag är vältränad, är en ganska trevlig person skulle jag väl säga själv. Brukar kunna få folk att skratta, så genomtråkig är jag väl inte heller. Men ändå har jag praktiskt taget inga vänner. Eller jo, jag har bekantskaper som jag kanske träffar någon gång ibland, någon enstaka gång om året typ, men jag har ingen som faktiskt känner mig, på riktigt. Det finns ingen som någonsin hör av sig och frågar hur jag mår, eller om jag vill hitta på något. Helgerna är alltid tysta och det gör mig så grymt deprimerad. Jag har varit deprimerad i praktiskt taget hela mitt vuxna liv, men det har gått upp och ner i perioder.

Det gör ju heller inte saken bättre att jag är så dålig på att prata människor och skaffa nya vänner. Jag är ganska introvert, lite av en enstöring och en nörd. Även om jag vill så kan jag inte öppna upp mig själv för andra. Så min ensamhet är väl egentligen mitt egna fel. Jag är dålig på att prata med människor, jag är hellre tyst än att bara snacka kallprat.

Jag har en flickvän, otroligt nog, men hon vet inte om hur jag mår egentligen. Vår relation är också inte så bra längre. Vi har inget gemensamt sexliv, har inte haft på 2 år, och det finns inte speciellt mycket kärlek heller. Det känns som att vi mest bara är ihop utav bekvämlighet, och det är bra för henne eftersom jag jämt ställer upp för henne med allt möjligt, men själv får jag inte mycket tillbaka.

Jag har ofta självmordstankar. Ibland tänker jag att det hade varit bättre för alla andra om jag inte fanns. Och om jag tog mitt liv kanske någon faktiskt hade lagt märke till mig. Dock hade jag inte kunnat uppleva hur det hade känts, för jag hade varit död, vilket gör det lite meningslöst.

Mitt liv består bara av jobb och träning. Träningen är det enda som ger mig positiv energi nog att ta mig runt. Men det räcker inte heller. Jag behöver vänskap och kärlek i mitt liv. Jag vet inte hur länge till jag orkar med detta.


   
Citera
Ämnesstartare

okej jag säger inte det här ofta, men jag vet hur det känns. du kanske är lite för gammal för mig men jag skulle lätt kunna lyssna på det du har att säga. du verkar allmänt som en skön man som man vill hänga med och jag gillar inte hur du mår dåligt så där, du förtjänar det inte. det är bra att du vet vem du är och att du kan säga fina saker om dig, det är jag glad för.

och det med dina självmordstankar. det skulle absolut inte vara bättre om du dog. även fast du är nästan 30 år gammal så har du något framför dig och jag tycker verkligen inte om att du ska slösa bort det. du har en flickvän, berätta för henne. berätta för henne hur hennes fina pojkvän känner och mår. du kan även skriva med dina bekanta och försöka bilda en bättre vänskap.

du klarar det. upp med hakan


   
SvaraCitera

Jag är 17 år och jag finns om du vill prata då jag kan relatera till din situation. Åldern bryr jag mig inte om alls. 

Jag har varit och sitter fortfarande i samma situation som du sitter. Senaste gången jag träffade någon på fritiden var för 2,5 år sedan. Men jag har lärt mig att ha kul ensam och nu föredrar jag att inte träffa någon.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

hxiley: du kanske är lite för gammal för mig men jag skulle lätt kunna lyssna på det du har att säga 

måste man vara i samma/närheten av din ålder för att du ska kunna lyssna på en? 

hxiley: du har en flickvän

snarare en vän 


   
SvaraCitera

Hyacint:

måste man vara i samma/närheten av din ålder för att du ska kunna lyssna på en? 

Precis, jag vet faktiskt inte varför åldern spelar någon roll. Jag har kompisar som jag brukar spela med som är 4 år yngre och en av dem är också 8 år äldre än mig. Åldern skall aldrig behöva vara ett hinder för att få stöd eller ha roligt med varandra. 


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Hyacint:

måste man vara i samma/närheten av din ålder för att du ska kunna lyssna på en? 

så en 14 åring kan lyssna på en 30 årings problem

nu är jag inte 14 men


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

hxiley:
okej jag säger inte det här ofta, men jag vet hur det känns. du kanske är lite för gammal för mig men jag skulle lätt kunna lyssna på det du har att säga. du verkar allmänt som en skön man som man vill hänga med och jag gillar inte hur du mår dåligt så där, du förtjänar det inte. det är bra att du vet vem du är och att du kan säga fina saker om dig, det är jag glad för.

och det med dina självmordstankar. det skulle absolut inte vara bättre om du dog. även fast du är nästan 30 år gammal så har du något framför dig och jag tycker verkligen inte om att du ska slösa bort det. du har en flickvän, berätta för henne. berätta för henne hur hennes fina pojkvän känner och mår. du kan även skriva med dina bekanta och försöka bilda en bättre vänskap.

du klarar det. upp med hakan

fint och bra skrivet


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

hxiley:

så en 14 åring kan lyssna på en 30 årings problem

nu är jag inte 14 men

förklara du istället varför en 14-åring inte kan lyssna på en 30-åring och varför valde du just åldern 14 som ett exempel?

så vitt jag vet så har ts inte lagt ut en kontaktannons men du kanske missuppfattat och tror det 


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Hyacint:

förklara du istället varför en 14-åring inte kan lyssna på en 30-åring och varför valde du just åldern 14 som ett exempel?

så vitt jag vet så har ts inte lagt ut en kontaktannons men du kanske missuppfattat och tror det 

skit i det


   
SvaraCitera