Underlig: Hej! Jag är en tjej på 14 år som har haft en svår tid. Minns inte mycket utav vad som hänt för jag minns mest bara mörker men kan försöka förklara om ni orkar lägga ned eran värdefulla tid på detta (sjukt långt). Så jag gick i en skola som jag trivdes någorlunda med sedan första klass och jag har aldrig haft svårigheter med att få vänner. Dom flesta säger att det är jobbigt att inte ha vänner och att ha svårt för att få vänner (är det säkert) men att se bra ut framför alla sina vänner och alltid vara "den super glada tjejen som altid skrattar, kan få alla att vara glada och hoppar omkring och älskar livet och kan inte känna smärta" är nog minst sagt lika jobbigt. Jag var/är altid sådan... Alla säger "Ååh, tänk om jag hade ditt liv, du är altid glad och kan inte gråta och ditt liv är perfekt, vill ha ditt liv!". Men det är bara mitt jävla skal, inuti är jag skrikandes/gråtandes i tusen båtar. Den som känner alla snackar också alla om och alla snackade så jävla mycket skit om mig och ord som fjortis, tjockis, äckel, översminkad, falsk, ful, hota, vem fan tror hon att hon är osv osv. Sminkade mig sjukt mycket och det var min mask, ville inte visa hur jag egentligen mådde, ville inte visa min sorg bakom mitt lager med smink. Allt gick fort där... Minns inte mycket... Mina föräldrar skildes, min pappa drack oavbrutet, mina vänner svek mig och jag hade inga vänner kvar, min ända vän var min katt och den dog, började se allt i en grå värd, flyttade med mamma till Stockholm mot min vilja, hamnade vid tåg spåret mellan mamma och pappa flera iskalla dagar och varje dag tänkte jag på att hoppa framför tåget. Började en ny skola i Stockholm och där fick jag många vänner första dagen och var dendär över glada tjejen som skrattade hela tiden men efter ett tag blev det samma gamla skit snack om mig där och folk jag inte kände skrek fula saker efter mig. När jag kom hem grät jag och jag drog ned mina persienner, låg i ett kol svart rum i min säng och stirrade upp i taket... Försökte ignorera mina andetag, vara död, inte finnas på denna jorden, inte existera... Varje dag tills jag inte visste om det var natt eller dag längre, visste inte vilken dag det var eller vilket datum, om det snöade eller var sol ute, om det var blommor på marken eller röda nedfallna löv. Minns bara att jag kunde vakna mitt i natten utav att det gjorde sjukt ont inom mig och jag skrek, skrek, grät, kvävdes utav smärtan i själen. Min pappa var/är alkoholist och dum i huvudet men behövde ändå vara hos honom var annan vecka då... Det var hårt att ha en full pappa vid sig som slog i ens dörrar och jag ville aldrig ta hem vänner dit (när jag började få frågor vart jag var). Låg hemma i ett halvt år utan att gå till skolan, mamma hade skrikit utanför min dör för att få mig komma ut, jag kunde inte känna något för min smärta hade bedövat min kropp. Det gråa taket i mörkret och blodet på mina armar var mera intressant än livet där ute. Försökte ta livet av mig för många gånger för stt jag ska kunna ha hållt räkningen nu men det blev aldrig riktigt då att jag hade tillräkligt med mod att ta mitt liv. Mamma bröt sig in i mitt rum... Pappa var också där på något konstigt vänster... Och dom störde mig i mitt fridfulla "nästan död" koma och jag skrek för att dom avbröt mig i mitt lidande, pappa bar upp mig ur min säng och jag skrek och grät ennu mera nu... Pappa släpade mig till bilen och mamma kom sorgsen efter... Allt var bara svart för mig och jag satt bara bak i bilden och skrek tills vi slutat åka och vi var vid något ungdoms psyk sjukhus och två damer i vita kläder och något som såg ut som el pistoler (eller vad det var). Började ställa meningslösa frågor till mig och jag var bara tyst, kunde inte prata. Minns inte vad som hände mörker mörker mörker BUP mörker BUP mörker BUP BUP bytte skola igen gick dit en hel vecka, slutade gå, låg hemma i ett halv år till MÖRKER depression... Sommar lov. Svart... Grått... Ljusare... Ljusare... Ljust... GLAD!! Sommar lovet 2013 gjorde mig glad fick massa vänner, drack, blev våldtagen, var ändå Inter deprimerad... En Estetiskt inriktad skola sa att dom hade plats för mig med musik inriktning jag kom in och nu går jag där. Kan ibland få depression/ångest på nätterna men allt är bättre nu. Går till skolan så mycket jag kan (orkar inte vissa dagar). Musiken var min räddning och jag kan inte gå en sekund utan att ha den med mig på något sätt.
Hej på dig! Det tär på själen när man låtsas känna på annat sätt än man gör. Andra tycker också att man är falsk och det stör sig folk på. Du skulle må bättre av att lite i taget vara mer som ditt riktiga själv, istället för att låtsas. Jag vet av egen erfarenhet så jag är säker på det! Det kanske låter som en klyscha men sanningen frigör själen, alltså att man är sann mot sig själv och inte förtränger sina känslor.
Kan du prata med någon irl om allt det här?
Kram 
Aaron: Music is love music is passion music is everything ,Music is my playmate , my lover , and my crying towel
Amen! Music is my religion.
träna lite och sitt inte uppe på nätterna och sov på dagarna så mår du bättre det gör mer än vad man tror
Aaron:
Music is love music is passion music is everything ,Music is my playmate , my lover , and my crying towel
Haha vår är nog tvilling själar vännen 🙂
Patrick:
träna lite och sitt inte uppe på nätterna och sov på dagarna så mår du bättre det gör mer än vad man tror
Jo jag försöker och jag ska försöka lite till nu när du säger det. Nu när jag börjat gå till skolan har det jämnat ut sig mer men jag har fortfarande svårt att sova på nätterna eftersom det är då alla tankar och känslor kommer.
Aaron:
I musik himlen vem vet
Vi* jo men då lever jag nog praktiskt taget i musik himlen. 🙂
Razor:
Hej på dig! Det tär på själen när man låtsas känna på annat sätt än man gör. Andra tycker också att man är falsk och det stör sig folk på. Du skulle må bättre av att lite i taget vara mer som ditt riktiga själv, istället för att låtsas. Jag vet av egen erfarenhet så jag är säker på det! Det kanske låter som en klyscha men sanningen frigör själen, alltså att man är sann mot sig själv och inte förtränger sina känslor.Kan du prata med någon irl om allt det här?
Kram
Du har så rätt med det där med att det tär på själen att låtsas känna på något annat sätt än man gör och jag börjar vara mera mig själv nu. Vågar fortfarande inte visa mig utan smink för någon (skulle vara min död) men snart så hoppas jag att jag känner mig bekvämare i mig själv (svårt att göra efter alla fula ord om mitt utseende).
Jag har inte så många att prata med än men när jag känner att jag kommit närmare mina nya vänner i min nya klass så kanske jag vågar få ut något.
Åh, kram på dig med vännen! 🙂 <3
Underlig: Du har så rätt med det där med att det tär på själen att låtsas känna på något annat sätt än man gör och jag börjar vara mera mig själv nu. Vågar fortfarande inte visa mig utan smink för någon (skulle vara min död) men snart så hoppas jag att jag känner mig bekvämare i mig själv (svårt att göra efter alla fula ord om mitt utseende). Jag har inte så många att prata med än men när jag känner att jag kommit närmare mina nya vänner i min nya klass så kanske jag vågar få ut något. Åh, kram på dig med vännen! 🙂 <3
Det är svårt det där, å ena sidan frigör man själen när man är mer sig själv men det har sin baksida...man blir mer utblottad och risken är större att man blir sårad. Ta det i små steg så att det blir stadigt.
Det kan vara en stor hjälp att ha någon typ av förebild som man ser upp till, någon att dra kraft från och försöka bli mer som. Någon som är starkare än en själv och är sån som man själv vill vara. Kan vara någon i ens närhet eller någon karaktär från film, böcker o.s.v. Har du någon/några förebilder?
Razor:
Det är svårt det där, å ena sidan frigör man själen när man är mer sig själv men det har sin baksida...man blir mer utblottad och risken är större att man blir sårad. Ta det i små steg så att det blir stadigt.Det kan vara en stor hjälp att ha någon typ av förebild som man ser upp till, någon att dra kraft från och försöka bli mer som. Någon som är starkare än en själv och är sån som man själv vill vara. Kan vara någon i ens närhet eller någon karaktär från film, böcker o.s.v. Har du någon/några förebilder?
Du är så jävla klok människa! Ååh, det är fint att du bryr dig btw, blir så glad. :)Har tyvärr ingen förebild som jag kommer på sådär självklart just nu. Kanske bra att få förslag... Har du någon förebild själv? 🙂
Underlig: Du är så jävla klok människa! Ååh, det är fint att du bryr dig btw, blir så glad. :)Har tyvärr ingen förebild som jag kommer på sådär självklart just nu. Kanske bra att få förslag... Har du någon förebild själv? 🙂
Jag är en av gamlingarna på UM, visdomen kommer med åren, typ. 
Jag har en del, mest människorättskämpar (exempelvis Nelson Mandela, Martin Luther King) och andra som kämpar för sin rätt att behålla sina värden (Ayn Rand m.fl.).
Det är bra med förebilder för man hämtar kraft från karaktärer som är starkare än man själv. Man är en lärling och lär sig av en mästare innan man har blivit en mästare själv. Så är det alltid. Prova om du vill, det kan inte skada.
Sen kom jag på en till grej, fantasins kraft! Innan du i verkligheten försöker dig på saker, testa först i fantasin. Föreställ dig hur du är starkare och hur du klarar av saker. Skriv historier om det fungerar bättre att ordna tankarna. Det blir för hjärnan som en simulering av verkligheten och du tränar dig att vara på ett annat sätt, utan risken att bli sårad.
Underlig: Det märks att jag skippat ett år i skolan. Beklagar.
Det är lugnt. Ville bara påpeka det för gör det lättare för folk att läsa.
