Forumet - Det borde vara så perfekt...

Det borde vara så perfekt...

754 0 17
Jag känner som världens mest patetiska människa just nu, men jag måste skriva av mig innan jag exploderar.

Jag är en tjej på 16 år och går första året på gymnasiet. Jag har väll aldrig haft något RIKTIGT förhållande tidigare och jag övertänker så extremt mycket (är högkänslig)

Detta är i alla fall min situation:
Tack vare en gemensam vän har jag träffat en kille som jag inte träffat sedan jag var ca 10 år. Våra föräldrar känner varandra jättebra eftersom hans pappa är min mosters ex (när dom var i typ min ålder) och då bodde hans pappa i stort sett hos henne. Han är fortfarande nära vän med min morfar och hela mammas släkt, speciellt min mamma även om det sedan LÄNGE är slut mellan honom och min moster.
Killens mamma är dessutom min gamla dagmammas syster och hon var där titt som tätt.

Jag och denna kille har i alla fall börjat ses oftare och är väll nästan tillsammans även om vi inte uttalat något ”datum” så att säga. 

Jag har varit hemma hos honom och jag känner ju hans föräldrar ganska bra så det är avspänt och jättetrevligt, men mina föräldrar verkar inte fullt så entusiastiska...

Mina föräldrar är EXTREMT överbeskyddande och jag överdriver inte. Dom är också ganska så stränga och lite ”gammalmodiga”, speciellt pappa har lite udda värderingar. Man kan väll säga att dom är praktexemplar av ”föräldrarna som står redo med bössan när dottern tar hem pojkvännen första gången”. Jag har ingen avslappnad relation till mina föräldrar och trivs inte hemma så bra som jag borde och dom bråkar mycket både med varandra, med mig och med min lillasyster. 

I alla fall tror jag inte att dom kommer att acceptera vårt förhållande även fast dom känner hans föräldrar och allt. Har i alla fall fått den känslan när jag försökt ta upp ämnet med min mamma, min pappa vågar jag inte ens prata med om ämnet eftersom jag är rädd att han ska dra i handbromsen och förbjuda mig att träffa honom.

Kan tilläggas att att killen har ADHD (som jag knappt ens märkt av då han tar mediciner). Detta gör inte saken mycket enklare tack vare mina föräldrars fördomar.

Detta tar extremt mycket energi av mig just nu speciellt eftersom jag också är högkänslig. Vill inte såra honom heller, jag vill ju inte att han ska tro att jag skäms över honom!
Han ger mig extremt mycket trygghet och jag trivs med honom och hela hans familj. Men så fort jag kommer hem blir det bara en ångestladdad klump i magen som jag inte orkar med. Övervägde därför att avsluta allt med honom, men lät bli dels för att jag inte ville ge upp så fort och också för att jag inte vill såra honom. 

Har flera gånger blivit tvungen att tacka nej när han vill ses på grund av att mina föräldrar inte verkar gilla det och säger att jag inte får. Problemet blir större och större ju längre tiden går. 

Några av mina vänner har ett förhållande och dom verkar inte alls ha haft det här problemet. Dom har tvärt emot berättat att deras föräldrar varit väldigt positiva och stöttat.

Nu till den patetiska frågan, vad ska jag göra?? Någon som vet vad man kan säga till föräldrar som är såhär? Jag vill  inte dölja förhållandet som en löjlig småunge. Dessutom kommer det ju ändå att komma fram till mina föräldrar hur jag än gör med tanke på hur väl våra föräldrar känner varandra..

Vet att jag känner två personer här på ungdomar.se och dom vet vem jag är, men snälla kan ni två knipa käft för klassen om att jag är högkänslig?
Hej! Jag har ett tips! Finns säkert massa andra bättre tips men det är alltid något.

har du sett pll/pretty little liars? Eller kanske du tittar på den nu, isåfall läs inte vidare om jag spoilar något nu för detta händer i säsong 2 avsnitt 14. 

Aria, är en tjej som har ett ganska komplicerat förhållande med sin lärare, Ezra. Eller före-detta-lärare. Och har hållit det hemligt ett tag. Så i detta avsnittet "kommer hon och Ezra ut" för hennes föräldrar, som blir väldigt chockade eftersom de känner Ezra. Och om du ville veta "hur du ska säga" till dina föräldrar är det ett exempel. 
Detta är ju bara en serie men ni verkar ändå ha ganska mycket gemensamt förutom att jag tror inte din pojkvän var din lärare. 
Avsnitt 14, säsong 2, andra halvan av avsnittet och kan ses på t.ex: Netflix 
Lycka till!

Späckhuggaren: Hej! Jag har ett tips! Finns säkert massa andra bättre tips men det är alltid något.

har du sett pll/pretty little liars? Eller kanske du tittar på den nu, isåfall läs inte vidare om jag spoilar något nu för detta händer i säsong 2 avsnitt 14. 

Aria, är en tjej som har ett ganska komplicerat förhållande med sin lärare, Ezra. Eller före-detta-lärare. Och har hållit det hemligt ett tag. Så i detta avsnittet "kommer hon och Ezra ut" för hennes föräldrar, som blir väldigt chockade eftersom de känner Ezra. Och om du ville veta "hur du ska säga" till dina föräldrar är det ett exempel. 
Detta är ju bara en serie men ni verkar ändå ha ganska mycket gemensamt förutom att jag tror inte din pojkvän var din lärare. 
Avsnitt 14, säsong 2, andra halvan av avsnittet och kan ses på t.ex: Netflix 
Lycka till!
Jag berättade igår, det blev ett jävla liv och dom tog till och med mobilen av mig hehe.. Dom vill inte att jag har kille, det är ruskigt tydligt. Mamma verkar dock ha lugnat sig och vi hade ett lite mer avslappnat samtal nu ikväll. Pappa har knappt pratat med mig på hela dagen dock, men jag tror att dom vänjer sig, dom är väll bara skraja.. Jag har faktiskt inte sett pretty little liars men det kanske är på tiden att jag gör det! Tack för att du tog dig tid!! :)

Spana också in:


Bondunge: Jag känner som världens mest patetiska människa just nu, men jag måste skriva av mig innan jag exploderar.
Du har bra föräldrar, lyssna på dom så gott du bara kan.
Visa din far respekt, för det är vad han ska ha.
Respekt betyder: Att tala högt om.
Följ deras råd så kommer du få ett gott liv, bli inte en rebell emot dom det kommer inte leda någon vart.
Var smart, tänk logiskt och långsiktigt, inte impulsivt.

BibelnMedJoel:
Du har bra föräldrar, lyssna på dom så gott du bara kan.
Visa din far respekt, för det är vad han ska ha.
Respekt betyder: Att tala högt om.
Följ deras råd så kommer du få ett gott liv, bli inte en rebell emot dom det kommer inte leda någon vart.
Var smart, tänk logiskt och långsiktigt, inte impulsivt.
Vad är det som är så bra med att ha föräldrar som agerar så med sitt nästan myndiga barn? I den åldern bör man få börja göra sina egna beslut (inom vissa gränser t.ex. droger, alkohol). När man blir 18 kommer man ändå att behöva klara sig mer på egen hand. Om föräldrarna tror/ litar på sitt barn, så borde det inte vara att problem om barnet skaffar en partner. 

Sedan har jag en annan fråga. Det som nog kan visas i min text ovanför är att jag har en väldigt fri uppväxt. Jag får göra mina egna beslut, och vara min egna person till fullo. Det är så mina föräldrar låtit mig vara. Så jag undrar om det också är bra, eller om bara strikta och överskyddande föräldrar är bra i din syn.

Jag undrar detta, då jag läst några av dina andra kommentarer och tycker att ditt tänkande är rätt så intressant.

HiddenMe:
Vad är det som är så bra med att ha föräldrar som agerar så med sitt nästan myndiga barn? I den åldern bör man få börja göra sina egna beslut (inom vissa gränser t.ex. droger, alkohol). När man blir 18 kommer man ändå att behöva klara sig mer på egen hand. Om föräldrarna tror/ litar på sitt barn, så borde det inte vara att problem om barnet skaffar en partner. 

Sedan har jag en annan fråga. Det som nog kan visas i min text ovanför är att jag har en väldigt fri uppväxt. Jag får göra mina egna beslut, och vara min egna person till fullo. Det är så mina föräldrar låtit mig vara. Så jag undrar om det också är bra, eller om bara strikta och överskyddande föräldrar är bra i din syn.

Jag undrar detta, då jag läst några av dina andra kommentarer och tycker att ditt tänkande är rätt så intressant.
Du vill väl förbli under deras kärlek?
Eller vill du bli statens barn?
tro mig, statens barn är förvirrade.
Din relation med dina föräldrar misslyckas att blomstra för att du inte visar din fader respekt i sina beslut, vad är egentligen viktigast för dig?
Att gå den väg du tror är bra, eller att behålla din relation med din far?
Är den inte värd mer för dig än att du ska ha rätt?
betyder det ingenting för dig att han har uppoffrat sig för din skull?
Finns det inte ens en liten sak att säga om honom för att visa din respekt för han?
kommer han hem innan 03 på natten?
Bra börja med att tacka han för det.
Lägger han mat på bordet?
Bra tacka honom för det.
Det är lätt att se hans fel, men tänk på att din roll är inte att vara farsan i familjen, din roll är att vara en bra dotter, och syster om du nu har syskon.
Jag är 25 år, och min relation med mina föräldrar är viktigare än nånsin, jag är fortfarande under min faders auktoritet och hoppas vara det tills han dör.

Wow, jag blev förvånad att du tyckte att mitt tänkande är intressant haha, jag är inställd på att 90% av svaren jag får är envisa och stolta.
Mitt tänkande är grundat ifrån bibeln.
Allt vad jag skrivit här kan jag spåra upp för dig direkt ifrån bibeln.

Angående överbeskyddande föräldrar.
Är dom verkligen överbeskyddande, eller är det du som utsätter dig för onödiga faror?
Faran att förlora sina föräldrar är inte att leka med.
Du har en möjlighet PGA NÅD att ärva deras ägodelar, deras kunskap, deras tid, deras råd, deras kärlek och skydd säg mig på vilket sätt är din stolthet mer värd än det?
Det är bokstavligen så att du får ta del av vad dom lärt sig och samlat på sig under 2 hela livstider, jag lovar dig, hur högt du än tror om dig själv så har du fel, din relation med dom är värd mer än istortsätt allt annat du kommer få välja mellan, och framför allt mer värd än ensamheten.
Och tro mig, jag bodde i en kojja ensam i 3 månader utan pengar mitt i vintern i 21 minus.
Jag vet vad ensamhet betyder.

BibelnMedJoel:
Du vill väl förbli under deras kärlek?
Eller vill du bli statens barn?
tro mig, statens barn är förvirrade.
Din relation med dina föräldrar misslyckas att blomstra för att du inte visar din fader respekt i sina beslut, vad är egentligen viktigast för dig?
Att gå den väg du tror är bra, eller att behålla din relation med din far?
Är den inte värd mer för dig än att du ska ha rätt?
betyder det ingenting för dig att han har uppoffrat sig för din skull?
Finns det inte ens en liten sak att säga om honom för att visa din respekt för han?
kommer han hem innan 03 på natten?
Bra börja med att tacka han för det.
Lägger han mat på bordet?
Bra tacka honom för det.
Det är lätt att se hans fel, men tänk på att din roll är inte att vara farsan i familjen, din roll är att vara en bra dotter, och syster om du nu har syskon.
Jag är 25 år, och min relation med mina föräldrar är viktigare än nånsin, jag är fortfarande under min faders auktoritet och hoppas vara det tills han dör.

Wow, jag blev förvånad att du tyckte att mitt tänkande är intressant haha, jag är inställd på att 90% av svaren jag får är envisa och stolta.
Mitt tänkande är grundat ifrån bibeln.
Allt vad jag skrivit här kan jag spåra upp för dig direkt ifrån bibeln.

Angående överbeskyddande föräldrar.
Är dom verkligen överbeskyddande, eller är det du som utsätter dig för onödiga faror?
Faran att förlora sina föräldrar är inte att leka med.
Du har en möjlighet PGA NÅD att ärva deras ägodelar, deras kunskap, deras tid, deras råd, deras kärlek och skydd säg mig på vilket sätt är din stolthet mer värd än det?
Det är bokstavligen så att du får ta del av vad dom lärt sig och samlat på sig under 2 hela livstider, jag lovar dig, hur högt du än tror om dig själv så har du fel, din relation med dom är värd mer än istortsätt allt annat du kommer få välja mellan, och framför allt mer värd än ensamheten.
Och tro mig, jag bodde i en kojja ensam i 3 månader utan pengar mitt i vintern i 21 minus.
Jag vet vad ensamhet betyder.
Okej. Det var väldigt intressant att läsa ditt svar, men även roande. Mitt svar till de frågor som du ställt är att jag inte är beroende av deras kärlek. Min fars kärlek har jag redan nekat, jag väljer att inte ha någon kontakt med honom. Jag och min mor flyttade därifrån för en månad sedan och de ska nu skilja sig. Det var en stor lättnad för mig, trots att min far inte gjort något olagligt mot mig så har han fått mig att må dåligt. Lika så har min mor haft problem med honom som inte går att lösa. Min far har problem med att visa respekt och förståelse vilket är något jag, som barn både behöver och förtjänar. Min egna väg är viktigare än mina egna föräldrar, men jag har haft tur att de stöttar mig i mina beslut.

Jag behövde ändå lämna min far tillsammans med min mamma då varken hon eller jag kan bo med honom. Det är även så att det är min mor som satt mat på bordet förr, och det är det nu också. Jag vet själv hur ensamhet är, jag är själv väldigt ensam. Men jag är mindre ensam tack vare hjälpen som staten är skyldig mig. Mina föräldrar har uppmuntrat mig till att bli en egen person, som kan göra beslut själv då de litar på mig. Även om det är något som de ogillar så respekterar de mitt beslut ändå. Speciellt nu när jag bara bor med min mor, så kommer jag att få ett bättre liv, med en förälder som stöttar mig. Men som jag ändå inte är fullt beroende av när det kommer till mitt liv.

HiddenMe:
Okej. Det var väldigt intressant att läsa ditt svar, men även roande. Mitt svar till de frågor som du ställt är att jag inte är beroende av deras kärlek. Min fars kärlek har jag redan nekat, jag väljer att inte ha någon kontakt med honom. Jag och min mor flyttade därifrån för en månad sedan och de ska nu skilja sig. Det var en stor lättnad för mig, trots att min far inte gjort något olagligt mot mig så har han fått mig att må dåligt. Lika så har min mor haft problem med honom som inte går att lösa. Min far har problem med att visa respekt och förståelse vilket är något jag, som barn både behöver och förtjänar. Min egna väg är viktigare än mina egna föräldrar, men jag har haft tur att de stöttar mig i mina beslut.

Jag behövde ändå lämna min far tillsammans med min mamma då varken hon eller jag kan bo med honom. Det är även så att det är min mor som satt mat på bordet förr, och det är det nu också. Jag vet själv hur ensamhet är, jag är själv väldigt ensam. Men jag är mindre ensam tack vare hjälpen som staten är skyldig mig. Mina föräldrar har uppmuntrat mig till att bli en egen person, som kan göra beslut själv då de litar på mig. Även om det är något som de ogillar så respekterar de mitt beslut ändå. Speciellt nu när jag bara bor med min mor, så kommer jag att få ett bättre liv, med en förälder som stöttar mig. Men som jag ändå inte är fullt beroende av när det kommer till mitt liv.
Det där kommer att vara dåligt för dig och din mamma.
du mår dåligt över att behöva vara under hans auktoritet.. 
Det är så världen vill att du ska bete dig, som en rebell, att din egen vilja är viktigare än att hålla ihop med din familj, som för övrigt är en livslång relation.
Kan du inte säga till din pappa tack för något?
Det måste finnas en liten grej han gjort rätt, säg att du respekterar honom för det.
Han vill inte ha din kärlek, han vill ha din respekt.
Likväl så ska inte du ha respekt, du ska ha kärlek, ömhet, han ska säga "jag älskar dig" 10 gånger om dan, varje dag till dig, du ska INTE ha respekt.
Inte heller din mor, även hon ska ha kärlek.
Han kanske bristen på den punkten, men att ha en dålig far är inte en anledning att vara en dålig dotter.
Din egen väg kommer leda till döden.
Jag kan bara säga detta, att en familj är det viktigaste som finns, du kommer inte hitta något bättre.
Anledningen att er familj är under en förbannelse är för att ni inte tjänar Gud.
Jag säger sanningen till dig, du ser ju på frukterna av ditt liv att det inte är välsignat av Gud.
Detta eftersom att du inte bekänner Jesus som messias med din mun, och tror i ditt hjärta att Gud har rest honom ifrån de döda.

Tror du förresten att jag säger detta av någon annan anledning att jag visar dig kärlek?
Nej, detta är kärlek, sanningen som inte många kommer att erbjuda dig ute i världen, troligen väldigt få i Sverige, dom vill hellre att du ska vara bekväm i en illusion än att du ska få höra sanningen.
Men jag är ingen som respekterar personligheter, jag älskar människan och sanningen och Gud.
Om du någonsin hör sanningen, så bli ppåmind om att den som säger det älskar dig, så som kärlek faktiskt är.
Men den som är rädd för sanningen han är ond och jobbar för mörkret.

BibelnMedJoel:
Det där kommer att vara dåligt för dig och din mamma.
du mår dåligt över att behöva vara under hans auktoritet.. 
Det är så världen vill att du ska bete dig, som en rebell, att din egen vilja är viktigare än att hålla ihop med din familj, som för övrigt är en livslång relation.
Kan du inte säga till din pappa tack för något?
Det måste finnas en liten grej han gjort rätt, säg att du respekterar honom för det.
Han vill inte ha din kärlek, han vill ha din respekt.
Likväl så ska inte du ha respekt, du ska ha kärlek, ömhet, han ska säga "jag älskar dig" 10 gånger om dan, varje dag till dig, du ska INTE ha respekt.
Inte heller din mor, även hon ska ha kärlek.
Han kanske bristen på den punkten, men att ha en dålig far är inte en anledning att vara en dålig dotter.
Din egen väg kommer leda till döden.
Jag kan bara säga detta, att en familj är det viktigaste som finns, du kommer inte hitta något bättre.
Anledningen att er familj är under en förbannelse är för att ni inte tjänar Gud.
Jag säger sanningen till dig, du ser ju på frukterna av ditt liv att det inte är välsignat av Gud.
Detta eftersom att du inte bekänner Jesus som messias med din mun, och tror i ditt hjärta att Gud har rest honom ifrån de döda.

Tror du förresten att jag säger detta av någon annan anledning att jag visar dig kärlek?
Nej, detta är kärlek, sanningen som inte många kommer att erbjuda dig ute i världen, troligen väldigt få i Sverige, dom vill hellre att du ska vara bekväm i en illusion än att du ska få höra sanningen.
Men jag är ingen som respekterar personligheter, jag älskar människan och sanningen och Gud.
Om du någonsin hör sanningen, så bli ppåmind om att den som säger det älskar dig, så som kärlek faktiskt är.
Men den som är rädd för sanningen han är ond och jobbar för mörkret.
Jag vill börja med att säga alla vägar leder till döden. Jag tror inte på gud. Jag tror mer på vetenskap och logik. Jag älskar sanning, och är en ärlig person. Men en tanke är bara en tanke, man behöver inte köpa en tanke bara för att den finns. För att en tro är inget man kan ta på den finns bara inom en, vilket är därför det är en tanke.

Hela min familj och släkt är oreligiös så vi har inte traditionen, eller tanken att män ska ha mer än kvinnan eller barnen. Det är något som vi alla inom släkten och familjen håller med om och följer. Med min far finns både bra och dåliga saker, och kärlek men även en viss respekt till och från båda håll. Men kärlek räcker inte. Om man måste anpassa sig så mycket som jag och min mor gjort då bryter man ner sig själv. 

Vi är alla starka människor, och kan klara oss igenom det här. Vi vill leva ett glatt liv, vilket jag nu kan. Man behöver inte älska sina föräldrar, och man är egentligen inte helt beroende av dem heller. Då vi alla är en enskild person, med ett eget huvud och liv. 

Är det du kallar sanningen tron på att gud finns?
Jag som gillar sanning, fast inte tror på gud jobbar jag för mörkret då?
Vad är det egentligen som säger att gud finns, förutom ord. Finns det verkligen något bevis på att historierna är sanna? 
Är det inte viktigare att man är lycklig i sitt nuvarande liv än att man följer bibeln till sin död, men lever ett olyckligt liv? Eller är det omöjligt (att vara olycklig) om man följer bibeln och tror på gud?

HiddenMe:
Jag vill börja med att säga alla vägar leder till döden. Jag tror inte på gud. Jag tror mer på vetenskap och logik. Jag älskar sanning, och är en ärlig person. Men en tanke är bara en tanke, man behöver inte köpa en tanke bara för att den finns. För att en tro är inget man kan ta på den finns bara inom en, vilket är därför det är en tanke.

Hela min familj och släkt är oreligiös så vi har inte traditionen, eller tanken att män ska ha mer än kvinnan eller barnen. Det är något som vi alla inom släkten och familjen håller med om och följer. Med min far finns både bra och dåliga saker, och kärlek men även en viss respekt till och från båda håll. Men kärlek räcker inte. Om man måste anpassa sig så mycket som jag och min mor gjort då bryter man ner sig själv. 

Vi är alla starka människor, och kan klara oss igenom det här. Vi vill leva ett glatt liv, vilket jag nu kan. Man behöver inte älska sina föräldrar, och man är egentligen inte helt beroende av dem heller. Då vi alla är en enskild person, med ett eget huvud och liv. 

Är det du kallar sanningen tron på att gud finns?
Jag som gillar sanning, fast inte tror på gud jobbar jag för mörkret då?
Vad är det egentligen som säger att gud finns, förutom ord. Finns det verkligen något bevis på att historierna är sanna? 
Är det inte viktigare att man är lycklig i sitt nuvarande liv än att man följer bibeln till sin död, men lever ett olyckligt liv? Eller är det omöjligt (att vara olycklig) om man följer bibeln och tror på gud?
Om du hade haft respekt för att jag redan tagit denna lektionen och säger till dig vad som är rätt och riktigt så hade du lyssnat på mig.
Men eftersom att du hellre lyssnar på din egen hypotes om livet så utlämnar jag dig till djävulen.
Han kommer att visa dig vart den vägen leder, jag ber bara att du får klarhet en dag och på den dagen blir påmind om att din familj är viktig.
Om den dagen är för långt borta så kommer din far att sitta i en rullstol och inte ens minnas ditt namn.
Gud och sanningen är densamma, om du lär känna sanningen så lär du känna Gud, är det via världens vetenskap eller dina misslyckanden spelar ingen roll.

En man har inte mer än kvinnan, det handlar om olika roller, din arm är väl inte värd mer för dig än ditt ben?
Dom jobbar väl tillsammans för samma mål?
Så ock är det med kvinnor och män.
Hur kan du avgöra att du inte behöver din familj?
På samma vis i så fall som ett öga kan säga till handen, jag behöver inte dig.
Eller handen till huvudet, jag behöver inte dig.

Ja du befinner dig i mörkrets rike.
Det gör man tills man är född igen i helig ande.
Det finns bevis för Gud, men ditt problem är inte bevis, ditt problem är att du inte vill vända dig ifrån dina synder.

Det finns 2 olika lyckor, den mer permanenta, och den tillfälliga.
Att råna en bank gör en tillfälligt lycklig men det är inte hållbart.
Att tjäna sina egna pengar med hårt arbete gör en lycklig långsiktigt men det går långsamt och kräver ansträngning.
på samma vis kommer du att känna dig lycklig av ensamhet i en kort period, men sen kickar dina behov av närhet, umgänge, en mening, ett schema, frukost på bordet, vägledning OSV in.
Men om du istället arbetar hårt och inte ger upp på dem du redan har som ger dig dessa, då får du en långvarig, stabil -  lycka.
Notera att samma problem som du har nu kommer att uppstå i dina nästa relationer, då ditt hjärta är detsamma.
Om du anser att allt vad som är fel beror på din far så misstar du dig, studera dig själv INNERLIGT och ärligt, om du är utan synd så fortsätt i så fall att klandra honom.
Men om du själv har begått brott emot dina medmänniskor med lögner, ilska, bitterhet och hämnd, sluta i så fall kasta anklagelser på honom för med samma mått som du dömer ska du själv bli dömd.
Försök inte ta ut dammkornet ur din nästas öga innan du lyckats ta ut bjälken ur ditt eget öga. 
Jag ser din tro men jag delar den däremot inte. Alla väljer själv hur man ska leva sitt liv, ditt nuvarande val är detta. Precis som mitt val är att leva mitt liv utifrån min egna vilja, då jag tror på att det här livet är det enda jag kommer att ha.
För mig är definitionen av familj, en egen vald samling av människor man älskar. Inte vem man biologiskt är släkt med. Min familj kommer ändras med tiden, och jag känner inget tvång på att ha den ett visst sätt. 

Det du nämnde om att man bara känner sig lycklig av ensamhet en kort tid är korrekt i mitt fall. Jag har redan upplevt behovet att någon att lita på, någon att umgås med mm. Men det är fortfarande okej för mig, för att jag gör mitt bästa med mitt liv. Jag är dessutom inte helt ensam, men det behöver egentligen inte ha med min mor att göra. Jag tror på att min glädje blir större när jag jobbar för det jag vill och önskar med mitt liv. Jag kämpar för mig själv, och det kommer jag alltid att göra. Jag accepterar att olika religioner finns, jag accepterar din livsstil, tro och religion. Men jag kan inte dela den, eller förstå den helt ut. Men det är okej för mig, då jag vet att jag kan vara glad utan den. Utan någon att tillbe.

Du får säkert ett bra liv med den vägen du valt. Då vi alla har olika vägar som passar just för oss. Det är det fina med livet, att vi alla är olika.
Som ett tillägg, till din extra text så säger jag att ingen är felfri. Inte jag, inte du, inte någon. Men det här är mina känslor mot honom. Han är inte orsaken till alla mina problem, vissa problem äger ingen ansvar för. Men det är ändå så då mina känslor inte fungerar ihop med honom på ens fungerande nivå så var saker tvunga att bli på det sätt det blev.