"Jung," sade hon, hon brukade kalla mig för "Jung", men inte när hon tilltalade mig, "Anders," sade hon, "vad är det där Akademgorodok egentligen?", "Jag uttalade mig en gång om det, men glömde bort att göra det" svarade jag, gav en tyst repressalie till mig själv för att överge saker alltför lätt och svarade på riktigt:

"Akademgorodok,
det utseendemässigt undernärda består främst av ändlösa grå
lägenhetskomplex och några få byggnader vars funktion är att vara
viktiga utan särskild arkitektirisk elegans. Kulturcentrat Дом
ученых beskrivs exempelvis av Reymer Klüver som ”Ännu
en ansiktslös betongbyggnad från den nyktra Chrushtchev-eran. Inte
längre Stalin-barock och inte ännu Breshnevs pretentiösa
klassisism”.

Desto mer intrikat är stadens
infrastruktur, långa skruvade vägar genom skog och betong gör det
lätt för en besökare, obekant med området, att ändlöst förvirra
sig i en labyrint av grönska och studenter. Ob-reservoaren som
tidigare nämnts liknas på grund av sin ofantliga storlek vid ett
hav och lovar många spektakulära solnedgångar under somriga
nätter, för att åter citera Hr. Klüver ”Det är lätt att
föreställa sig att man står framför ett verkligt hav. Den
akademiska småstaden bakom oss skulle då vara en välsignad ö där
det brukade finnas en frihet vars like ej står att finnas någon
annanstans” "

"Men," inflikade hon, "hur är det egentligen? Att faktiskt vara där, menar jag, är livet kul eller bara funktionellt?", jag tänkte efter om något annat, "Om det kan jag inte uttala mig." följt av "men Novisibirskguide.com uttalar sig om
saken som: ”När det gäller att ha roligt är Akademgorodok inte
särskilt annorlunda från någon annan stad – barer,
biljardhallar, bastuklubbar, idrottsplatser och nattklubbar. Den enda
skillnaden är att klubbarna här är mycket billigare än i Europa
och är alltid fyllda med vackra flickor!”
"Skönhet och funktion i en härlig union" konstaterade hon, och jag höll med.

Senare, vid ett helt annat tillfälle såg jag en bekant person, och denne undrade varför jag slutat vara kryptisk.
- Jag har inte riktigt haft orken, plus att ingen ändå fattade någonting, vilket förvisso är poängen med att vara kryptisk, men om någon hängt med en aning skulle ha varit trevligt. Kanske någon gör så någon annan gång, kanske fattar de, kanske kan den se de hemliga meddelanden jag lämnade överallt där var tomt.
-Men, i slutet av dagen är det ändå bara nonsens, och jag försöker vara mer verklig, helt enkelt.
En artig hetsfras av samma art senare så gjorde jag något annat, efter det ytterligare något, och så småningom skrev jag det här.
Under tiden jag inte skrev det här, däremot, skrev jag något helt annat:

"Till en början (och en bokstavlig
början), var, så vitt vi vet, vårt universum en singularitet.
Fysiskt så innebär det en väldigt koncentrerad punkt där allt
finns, men jag väljer att tolka det som att singulariteten även
rymmer mer abstrakta egenskaper (pga, varför skulle det inte?), att
alla tänkbara möjliga händelser och utgångar var konstanta inom
singulariteten och att inget skedde efter en linje så som vår
uppfattning av händelsers ordning, att idag är en dag och imorgon
en annan osv."

Sen fastnade jag och tröttnade.

Slut för idag, tack för idag.

Och jag dansade bland träden och jag sjöng för ljung och sten,
och min visa var så hög som aldrig mer,
och den slocknade som glansen av himlens sista sken -
det var om aftonen, då solen hon gick ner.