Hej, jag är en en kille som lider av en lindrig version av social fobi (tror jag). Jag tror mig vara bättre och sämre än vad andra människor är, när jag möter dem som jag inte känner bra sätts det psykiskt-fysiskt bundna maskineriet igång; mitt röstläge blir ojämnt, jag har svårt att hålla ögonkontakt, mitt tänkande blir panikartat och ser mig som fast i en bubbla - jag går med andra ord i min egen värld, då. De flesta nya människor som upplever mig i en kort episod/i korta episoder ser mig förmodligen som ett neurotiskt nervvrak, eller i alla fall någon slags avart.

Eftersom jag tydligen inte hann posta tråden i tid skippar jag fortsättningen och går direkt till frågeställningen: Är det mer attraktivt/socialt accepterat att ha en diagnostiserad personlighetsstörning än att bara vara "udda"? Skulle jag tjäna något, på social mark, om jag gick och blev "han, lirar'n, han den där som har tocken där dystymi, di kallar't"? Det verkar som många 'töntar' får en diagnos och sen plötsligt blir sedda som käcka utan vidare.