Aviseringar
Rensa alla

Dödlig Kärlek


Ämnesstartare

Finns inte så mycket att säga om denna novell, jag hoppas på att några ska läsa och komma med lite konstruktiv kritik det är allt.

Dödlig kärlek

Det var på teatern han först hade sett henne. Hennes gyllneröda hår hade fångats hans blick på långt håll, hon var så vacker. Mjuka former i ansiktet och naturligt ljust röda läppar som alltid verkade ha ett spelande leende. Mörka ögonfransar som ramade in hennes blåvioletta ögon. Hon var helt enkelt perfekt. Hon påminde så mycket om henne... Han slog det ur tankarna, det här var annorlunda.
Att fånga hennes uppmärksamhet hade inte varit svårt, han hade alltid varit bra på det, en av de få saker han verkligen klarade av. Och de hade bestämt att träffas igen. Han var på väg till henne nu, de skulle gå ut på restaurang och sedan skulle han ta med henne till teatern innan han följde henne hem. Det skulle bli bra, nej mer än bra perfekt.

Den klara signalen ljöd på andra sidan dörren. Ett silkeslent ”Kommer strax!” hördes dämpat genom dörren. Han väntade, han hade inte bråttom. Hon öppnade dörren och steg ut. Hon lyste av sådan livsglädje och värme. Hon log mot honom och hela han uppfylldes av hennes vackra leende.
”Trevligt att träffa dig igen Jonathan.” Han hörde hennes ord men lyssnade inte riktigt, nickade bara uppskattande som svar. Det blänkte till av silver vid hennes öra när hon vred på huvudet och såg på honom.
Han tog lätt hennes hand och började leda henne nerför trappan. Jonathan, han tyckte om hur hon sa det varje gång hon talade med honom. Betonade namnet precis så mycket att han visste att hon tyckte om honom, men inte så mycket att det lät konstlat eller överdrivet.
På vägen till resturangen kunde han inte slita blicken från henne. Han log och småpratade men hela hans tankar upptogs av henne, hennes guldskimrande lockar, hennes klart klingande röst när hon skrattade, hennes vackra ögon. Hur hon såg på honom med den där glimten i ögat. Precis som...
Han hejdade sig, han fick inte låta sina tankar vandra iväg sådär. Istället drog han fram en liten ask ur fickan. ”Här.” Hörde han sig själv säga med djup röst. ”Det är till dig.”
Hon såg förvånat på honom men hennes leende var fyllt av glädje. Han smålog medan hon öppnade asken. Hon drog efter andan och utbrast, ”Men Jonathan!” Han hejdade henne med en gest. ”Jag vill att du ska ha dem.” Sade han lugnt. Hon log ännu bredare och mötte hans blick.
Han kände hur han drogs in i de där blå ögonen. Han visste att han skulle drunkna i dess djup om han inte hejdade sig, men han kunde inte se bort. Hon vred på huvudet och han miste ögonkontakten. Ett blänk av rött och guld. Hon hade satt på sig smyckena, två små rubinröda droppar hängde från hennes öron. Han log varm mot henne. ”Vad du är vacker.” Suckade han.

Efteråt mindes han inte vad som hänt senare under kvällen. Han kunde bara minnas henne. Hennes varma leende och mjuka röst som gjorde kvällen minnesvärd. Hon hade till och med gett honom en kyss innan de skildes åt och ett tyst viskat ”Vi ses” hade avslutat kvällen. Och dom skulle ses igen. Han räknade dagarna, gjorde upp planer.
De skulle gå på restaurang igen och efteråt skulle han ta med henne till biografen. Han räknade dagarna, timmarna, minuterna tills han skulle få träffa henne nästa gång. Han tänkte på henne hela tiden, hon var den vackraste kvinna han träffat. Lika vacker som hon hade varit... Han slog bort tankarna. Hon var den kvinna han älskade.

Tiden gick så sakta men snart skulle han få träffa henne igen. När han fick höra hennes ljuvt klingande röst igen var det det vackraste han någonsin hört. Kvällen de tillbringade tillsammans var underbar, och han hade bara ögon för henne.
Han hade med sig halsbandet den här gången, halsbandet som hörde till örhängena och nästa gång skulle hon få armbandet och sen, sen skulle hon få ringen.
Han kunde knappt vänta tills dess, tills hon skulle vara hans. Men han måste ta det försiktigt, annars skulle hon kanske bli rädd för honom. Hon älskade honom, det visste han redan men, skräcken kunde ändå gripa tag i hennes hjärta om han inte såg upp.
Dagarna passerade, varje gång han fick se henne, fick en glimt av hennes rosenförgyllda hår eller hörde hennes vackra röst blev han alldeles hänförd. Han älskade henne, bara henne över allt annat. Hon blev så överlycklig när hon fick halsbandet, han kunde se det i hennes ögon. Hur lyckan strålade ut mot honom. Han var lycklig när hon var lycklig, mådde bra i hennes sällskap. Njöt av varje sekund de hade tillsammans. Och varje gång när han följde henne hem fick han en kyss som tack för en trevlig kväll. Det var så underbart, det ljuvligast han någonsin varit med om.

Och så kom kvällen. Hon skulle få ringen av honom idag. Hon skulle få den och hon skulle skratta och le och hon skulle säga Ja. Det rätta ordet sagt med den vackraste rösten. Och hon skulle vara hans för evigt.
Hon märkte att det var något speciellt på gång, hon frågade ett par gånger vad det var med honom just idag. Men han sade hela tiden att det var en överraskning tills senare.
Efter maten tog de en promenad, och hon höll sin hand i hans. Hennes mjuka hud var varm mot hans, varje del i hans kropp gladdes av beröringen. ”Jonathan, vad är det du har hittat på?” Frågade hon igen, han log bara och skakade lätt på huvudet, inte riktigt än. Snart men inte än.
De satte sig ner på en parkbänk och han såg på henne, insöp hela hennes anlete, njöt av att se hennes skönhet. Han drog fram asken ur ficka men tog inte fram den direkt, snart, snart. Hon log mot honom, väntade på vad det var han skulle visa henne. Han drog sakta fram asken så att hon kunde se den. ”Men Jonathan, inte igen.” Orden var menade som en tillrättavisning men han kunde höra glädjen i hennes röst, se förväntan som lägrade sig över henne. Han räckte fram asken mot henne och hon tog varsamt emot den. ”Den här är speciell.” Viskade han till henne. Hon såg med spänd förväntan på honom, sedan öppnade hon asken. Förvåning och sedan förvirring spred sig i hennes ansikte. Hon såg på honom. ”Säg, ja.” Sade han mjukt. ”Säg att du vill bli min, min för evigt.” Hon såg på honom men det var något som inte stämde, leendet var borta. Hon såg nästan lite rädd ut. Nej, nej hon var inte rädd för honom, hon älskade honom. Hon var bara lite nervös, det var ett viktigt beslut hon skulle fatta men hon skulle säga ja. Han visste att hon skulle säga ja.

”Jonathan, jag.” Började hon men tystnade igen. Han väntade, gav henne sin tid. ”Jag kan inte.” Suckade hon.
Han förstod inte, ville inte förstå. De var menade för varandra, såg hon inte det. Han måste få henne att förstå, det var så det skulle vara. ”Vi är menade för varandra, Gabriella. Det är meningen att det ska vara du och jag.” Han sade det lugnt, övertygande. Klart hon skulle förstå. Men istället för att le mot honom som han hade förväntas sig ryckte hon till och såg skrämt på honom. ”Jag heter inte Gabriella.”
Han ryckte till och såg på henne. Det var klart hon var Gabriella, hans älskade Gabriella.

Han hejdade sig, hon hade förändrats, glansen i hennes hår var inte lika klar, hennes röst inte lika silverklingande. Hon var inte Gabriella. ”Vad har du gjort med henne!” Morrade han ursinnigt. Hon reste sig skrämt upp och försökte gå därifrån men han grep tag i hennes arm, hon skulle tala om vad hon hade gjort med Gabriella, varför hon hade härmat hans älskades utseende. ”Var är Gabriella!” Frågade han och skakade henne. Hon började gråta men han brydde sig inte, han ville bara veta var Gabriella var. ”Jag vet inte vem Gabriella är.” Snyftade hon, men han lyssnade inte. Hon måste veta. Han frågade igen men hon svarade inte hon grät bara. Hon var patetisk, hur kunde han någonsin ha misstagit henne för hans Gabriella. Det var självklart ett test, Gabriella testade honom så att han var trogen. ”Jag är dig trogen!” Ropade han ut i natten. Han måste visa att han endast var trogen henne. Kvinnan på marken snyftade fortfarande och bad om nåd, han såg ner på henne utan försoning. En kniv låg i hans hand. Han mindes inte hur den kommit dit men det var självklart vad han skulle göra. Kvinnans ögon spärrades upp av rädsla när han började sig över henne, hon öppnade munnen för att ropa på hjälp men det var för sent. Kniven var redan djupt begraven i hennes hals. Blod rann ut i gräset men han såg det inte. Han vände ryggen mot kvinnan och började vandra därifrån. Han skulle gå till Gabriella, allt skulle bli bra igen.

Ur en tidnings notis dagen efter:
Igår kväll blev en ung kvinna mördad i statsparken.
Polisen har ännu inga misstänkta men tror att det är
samma gärningsman som hittills dödat sju kvinnor,
där Gabriella Nylander var det första offret,
polisen uppmanar allmänheten att vara försiktig och...


   
Citera

Bra novell!!
Har du tips på hur en bra början på en novell är??
Jag ska skriva en kärleks novell i skolan och har inga ideér


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Jag gillar denna novell mycket! Den är kort men ändå innehållsrik. Är dock nyfiken på vad som hände på teatern, efter första träffen på restaurangen [smile]

Fångas upp av det jag läser, får bilder i huvudet och föreställer mig hur både han, hon och platserna runt omkring ser ut.

[y]


   
SvaraCitera

ja den var bra.... när man läser den så hoppar bild efter bild upp i skallen hela tiden [crazy] jätte bra skrivet [smile]


   
SvaraCitera

Riktigt bra skrivet (: 5/5


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

[love]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Tråden låst på grund av inaktivitet


   
SvaraCitera