Det här är vad Schelling har att säga om emfatiskt vetande. Han säger (i föreläsning VII): I en sats som "Klockan är en maskin" - där subjektet och predikatet är förbundet ur renodlat tänkande - är kopulan "är" utan varje eftertryck, emfas. Om satsen ska bli en emfatisk sats så måste subjektet vara sådant så att som lika gärna kunde vara som inte vara: a är b, om det också kunde vara inte-b. 

Vetande i denna mening innefattar alltså alltid möjligheten till en motsats, och det är därför ett vetande som kräver val, eftersom att valmöjligheter bara finns där det finns visshet. (Här måste jag tillägga att för Schelling så är ett sådant vetande som bevisar motsatsens omöjlighet, enbart en subjektiv abstraktion och därför "nästintill inget" som han uttrycker det). 

Det som behöver förklaras nu är ordet "emfatisk". Det har en fysikalisk bakgrund, och innebär genomskinlighet: satsen "a är b" kallas på så sätt emfatisk, eftersom att det låter alternativet "a är inte lika med b" skina igenom. Av det redan sagda så framgår det att det matematiska vetandet inte är något egentligt vetande, eftersom dess motsats aldrig visar sig möjligt. Till och med de apagogiska bevisen slutar tillsist med en i naturen grundad omöjlighet,  i det att antaganden som görs i detta bevis bara utgörs av subjektiva fakta, utformade för att bilda detta bevis. Vissheten i matematiken är därför en helt annan än vissheten i filosofin. 

Är det bara jag som tänker på ennie nu eller? Hen gillar att göra inte-b när det presenteras b.