Ahh, ensamhet den horan... inte ens den starkaste av berusningsmedel kan bedöva det. Ta dig ur spiralen innan det är för sent och trösta dig åt att du är inte ensam i din ensamhet, tro mig

det ingår i livet, gubben.

Jhavi:

går du i gymnasiet? finns det ingen där du kan umgås med isf?

Jag ska börja på nått nytt program efter sommarlovet igen tror jag, kanske träffar vänner där. Är två år efter nu, har gått två andra program som jag hoppade av. Där hade jag ju några klasskamrater jag umgicks med lite i skolan, men jag kännde dem inte, och det var inget mer än bara i skolan liksom. 🙁

Ja.

Ja, jag vet. Det är dock inte så många av mina "egna" vänner som känner igen sig i detta och förstår därför inte mig riktigt. :/

Och ja, det med pappa. Jag var ofta ovän och sånt med honom innan han gick bort, men vafan. Jag hade gett det mesta här i världen för att få tillbaka honom.

SaltaKätzchen:

Jag ska börja på nått nytt program efter sommarlovet igen tror jag, kanske träffar vänner där.

Ja, om du har hoppat av innan är det ju inte så konstigt att du inte lärt känna folk. Så tänk inte att du är "fel" på nåt sätt för det är inte bra, tänk bara på att för vissa människor slumpar sig livet som lite svårare än för andra. Det gäller bara att aldrig ge upp, och alltid behålla självförtroendet 🙂

Jag är rätt ensam, har inga coola vänner och definitivt inga tjejvänner. Ägnar dagarna åt att slösurfa och känna mig konstig och dålig.

Just nu har jag fått vara ensam alldeles för länge. Ingen kompis jag vill prata med är inne på msn. Och jag gillar inte att hela familjen är borta nu. Jag inbillar mig att det är nån på mitt rum som alltid.
Jag kan inte riktigt fokusera tankarna eller någonting. Försöker hitta på något att göra, men bara börjar och börjar sedan med något annat.
Nej nu måste jag hitta på något att göra, känner att jag snart bryter ihop...

Ensamhet är ingen dans på rosor nej..

sebbah:

Någon annan som känner sig väldigt ensam & enslig?
Snackar gärna. 🙁

Link:

Min pappa lever visserligen, men jag känner annars igen mig. Jag känner att jag måste göra något, inte slösa bort mitt liv.

jag känner mig som er båda. jag känner mig ensam rätt ofta även om jag har vänner. det känns jobbigt och känner att jag måste göra saker för att inte tänka på det, annars blir det riktigt jobbigt. har svårt att skaffa nya vänner, så det gör inte saken bättre då jag ska börja en ny skola i höst..

legendary:

har svårt att skaffa nya vänner, så det gör inte saken bättre då jag ska börja en ny skola i höst..

Jag tycker det verkar svårare att skaffa vänner när man är äldre än när man var mindre. Jag har svårt att skaffa RIKTIGA vänner som också varar en längre tid. Jag har lyckats skaffa några kompisar som äldre, men annars är det riktigt svårt =/.

just nu gör jag det. sa nej till att hänga med polare trots att jag verkligen behövde det idag.

är ledsen sen tidigare (pga att jag måste flytta vilket ger mig en klump i magen..). och så plussar man på att jag känner mig lite ensam, då mår man riktigt dåligt.

av nån anledning sätter jag mig o spelar tvspel trots att jag vet att jagi nte mår bättre av det... så jag mådde riktigt dåligt nyss. men nu är jag på internet och ska försöka kontakta alla mina internetfriends 🙂

har man intenret så kan man slippa känna ensamhet. det är iaf min erfarnehet 🙂

legendary:

jag känner mig som er båda. jag känner mig ensam rätt ofta även om jag har vänner. det känns jobbigt och känner att jag måste göra saker för att inte tänka på det, annars blir det riktigt jobbigt. har svårt att skaffa nya vänner, så det gör inte saken bättre då jag ska börja en ny skola i höst..

jag är exakt lika dan som du! jag kan känna mig ensam trots att jag har flera vänner. men jag tror att det hela beror på att jag inte ritkigt vet hur jag ska få in mina känslor i relationen. det har blivit en vana att blocka vissa känslor har jag märkt, för att dom inte passar in i sammanhanget...

jag har ganska svårt att skaffa nya RIKTIGA vänner. i min senaste klass trodde jag att vi alla var vänner men så var det tydligen inte. i slutet märkte jag hur flera bara verkade ha tröttnat på mig. och nu har ingen ringt mig. inte ens den personen som försökte vara lite positiv mot mig.

det är något fel jag gör som jag inte känner till. men skulle nån våga säga det till mig så skulle det vara guld värt. jag vet bara vad jag känner. och många relationer som gått åt pipan spelar ändå ingen roll för jag tyckte inte om att spendera tid med personen. men jag gillade att inte vara ensam...

ska också börja ny skola till hösten. har en del nya planer på hur jag ska connecta med människor. det ska vara en rätt så ambitiös klass så jag hoppas att vi kommer att plugga mycket tillsammans. det ger ju möjligheter :). sen så måste jag träna på att vara mer öppen med mina känslor och genom det hitta de personer som _PÅ RIKTIGT_ är bra för mig och dom som _PÅ RIKTIGT_ inte är bra för mig. men allt detta bygger på att jag ska VÅGA visa mig själv mer och det är där litegrann skon klämmer :(. jag får ta en bit i taget. liksom man börjar med småsaker såsom vad man känner för arbetet o sånt o ser om man får respons. sen blir man lite djupare, o djupare o djupare.

långt dte blev, hoppas nån som känner igen sig o kan kommentera orkar läsa igenom detta

DragSpel:

Jag inbillar mig att det är nån på mitt rum som alltid.

omg har din ensamhet gett dig psykiska problem?