Aviseringar
Rensa alla

Ensamhet. Fly till USA?


Ämnesstartare

Hej.
Jag är en tjej som tidigare och ja, kanske fortfarande har allt jag kan önska i mitt liv. Jag har bra betyg, en egen häst och är väldigt populär och omtyckt i skolan. Mina föräldrar varken dricker eller slår mig, de älskar mig för den jag är o.s.v o.s.v.

I höstas började jag gymnasiet, det Naturvetenskapliga Programmet på en skola fyra mil från min hemort. Jag valde att pendla eftersom jag kände att jag behövde en förändring i mitt liv, att träffa nya männsikor och stå mer på egna ben. Under hela högstadiet höll jag ihop med ett gäng och jag trodde att det vi kände för varann var äkta kärlek (vänskaplig) och vi lovade varandra att alltid ställa upp, i vått som torrt. Jag stormtrivdes på min nya skola och fick massvis av vänner direkt. Plötsligt gjorde mina gamla vänner planer utan att bjuda med mig och behandlade mig som skit. Jag ville redan då bryta ifrån dem, men jag insåg att de var de enda vännerna jag hade i min hemort. Utan dem, vad skulle jag göra på helgerna, utanför skolan?

Men så en dag fick jag nog. Vi hade bestämt att vi skulle ses och när de inte kommit eller hört av sig 2 timmar efter utsatt tid bestämde jag mig för att vara med en annan vän till mig. Det var sista gången vi pratade med varandra. 6 årig vänskap betydde så lite för dem. Det förändrade mig som person. Från att vara trygg i vetskapen om att mina vänner alltid skulle ställa upp för mig står jag nu själv i en slags dimma utan att veta vem jag kan lita på.

Mina klasskompisar i stan är hur goa som helst, men jag har känt dem ett halvår och vet inte vart jag har dom. Just nu umgås jag med andra "mindre nära" kompisar i hemorten som jag vet att jag kan umgås med, men som jag aldrig skulle kunna räkna med om det stormar.
Det senaste har en tanke dykt upp i mitt huvud, om att åka till USA. Kanske ett år som utbytesstudent, bara för att komma bort.
Just nu längtar jag bara bort, till Högskolan, till att flytta ifrån min piss-håla jag bor i och hitta nya vänner för livet. Jag vill så gärna härifrån.
Om jag skulle ta ett år som utbytesstudent är jag medveten om att mina akademiska kunskaper knappast skulle förbättras, men det vore inte därför. Det vore en flykt till något annat. Kanske fegt. Men just nu mår jag grymt dåligt och jag vet inte om jag tar mig ur denna negativa tankespiral på egen hand.

Jag är alldeles för målinriktad och diciplinerad för att tillåta mig själv bli deprimerad. Jag går upp varje morgon, åker buss en timme till skolan och presterar på topp när jag är där. Jag skrattar på rasterna och är alltid omgiven av goa människor. Ibland undrar jag om mina prestationer är det som håller mig uppe. Jag mår psykisk dåligt om jag inte får MVG på ett prov. Jag blir glad om jag får det.

Det har gått så långt att jag kollar på teve-serier, folks bilddagböcker och facebooks och avundas vänskap. VÄNSKAP! Det som alltid varit en självklarhet i mitt liv. Att jag har vänner som finns där för mig. De jag trodde brydde sig om mig allra mest blundade för mitt psykiska tillstånd och stängde mig ute. De, som jag älskat och stått upp för i 6 års tid, kunde inte ha överseende med mig. Med att jag var förvirrad och ovan i min nya roll i stan, att jag inte kände att jag passade in med dem eller med mina gamla vänner. Ingen var som jag. De hade inte överseende med det, utan stängde mig ute från deras liv.

Jag har intalat mig själv att jag är starkare utan dem, att det är bättre såhär.

Ändå sitter jag och avundas vardagssaker som att ha någon att måla tånaglarna med och snacka skit. Det är därför jag vill iväg, jag vill hitta tillbaka till det där. Självklar vänskap. Att alltid finnas där för varann och verkligen ÄLSKA varandra. Alla säger åt mig att "prata med dem" eller "ni kan säkert reda ut det här". Men problemet är att vi inte har något att reda ut och det är det som är det värsta. Det var som om vi tittade varann i ögonen en dag och inte kände kärlek till varandra längre. Inget bråk, ingenting. Bara en outhärdlig tystnad.

Så vad jag vill ha är inte att få tillbaka dom. Vad jag vill är att hitta nya, som finns där när jag behöver. Mina klasskompisar är somsagt underbara, men jag vågar inte släppa dem hela vägen in. Vi ses mest i skolan och såna här saker slänger man inte ur sig över en rast. Jag vet inte om jag tar mig ur det här på egen hand. Jag är deprimerad hela tiden.

Jag tar promenader för mig själv och fantiserar att jag träffar någon nyinflyttad, som är precis som jag själv. Och vi blir vänner för livet. Hör ni hur patetisk jag låter??! Denna personen syns det inte ett uns av i skolan. Då är jag glad, skrattig, populär och stundtals ganska dryg. Så fort jag sätter mig på bussen och åker de där fyra milen är jag utelämnad till mina halvkompisar. Såna som man har roligt med när man ses, men aldrig riktigt kommer nära. Det gör ont.

Jag undrar om något skulle bli bättre om jag pratade med någon professionell om det här. Men min mamma jobbar på BUP och där jag bor ligger BUP och Ungdomsmottagningen vägg i vägg. Jag vet inte alls om jag vill att min mamma ska se hur jag mår. Hon vet redan att jag mår dåligt och att jag inte har det lätt just nu.
Men jag funderar på att flytta, att komma iväg från ångest-(min hemorts namn). Samtidigt tvivlar jag på att gräset är grönare... Men som det känns just nu har jag inget att förlora. Här är det en öken, så SO WHAT om det är knastertorra gula grässtrån på andra sidan atlanten. Det är åtminstone gräs. Jag vet att jag låter feg, men ett år i USA skulle nog göra gott för mig. Tror jag. Jag vet ju vad jag har men inte vart jag hamnar eller vad jag får.

Jag vet att deprission och ångestkänslor knappast är en god anledning till att flytta ensam till en annan kontinent. Men jag är för stark och smart för att bli deprimerad. Dock har de här månaderna gjort mig bitter och cynisk. Och jag har insett hur liten min hemstad faktiskt är. Alla känner alla, och tydligen, känner alla mina forna bästa vänner mer än de känner mig. Jag var så bekväm med mina vänner, det var vi mot världen, jag brydde mig aldrig om de andra invånarna i den lilla staden. Vi tyckte nog att vi var överlägsna. Bättre än dem. Nu är jag inte bättre än någon.

Okej, detta var ju egentligen ingen fråga, bara en lång utläggning om mitt liv just nu. Men jag undrar, vad tror du om att ge sig av ett år? Bara som en andningspaus innan jag dyker ner i det mörka kalla vattnet i Sverige igen.
Och tror du att jag kan få professionell hjälp med min permanenta nedstämdhet? Jag vill inte slösa skattepengar på mig, jag är stark och jag kan minsann trycka undan de melankoliska känslorna och prestera på topp. Men på kvällen innan jag somnar finns de ändå alltid kvar. Som en iskall hand som kramar om min hals och hindrar mig från att andas. Jag är ju inte lycklig som det är just nu. Jag bara förnekar och förnekar, men det gör ont i magen när jag tänker på det. Hjälp?


   
Citera
Ämnesstartare

wall of fucking text. läste typ hälften, och du borde vänja dig vid ett liv i ensamhet och misär. misär är karaktärsdanande. ofta att strindberg hade blivit en stor författare om han varit lycklig.

kort sagt: lycka är för folk utan ambitioner.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

mörknäs:

wall of fucking text


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Okej, ni har en poäng. Alla stora har väl varit lite rubbade. Och jag vet att det är wall of fucking text. Men jag är inte särskilt bra på att fatta mig kort.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

firstcamenothing:

vad tror du om att ge sig av ett år? Bara som en andningspaus innan jag dyker ner i det mörka kalla vattnet i Sverige igen.

Vilket år går du? Vet du vad du vill när du är klar med grundskolan?

firstcamenothing:

Och tror du att jag kan få professionell hjälp med min permanenta nedstämdhet?

Faktiskt inte. =/
Finns nog många som har det mycket värre och inte får hjälp...

firstcamenothing:

Jag är ju inte lycklig som det är just nu. Jag bara förnekar och förnekar, men det gör ont i magen när jag tänker på det. Hjälp?

Hur länge har det varit såhär?
Det kommer alltid sämre och bättre tider. Jag tror att oftast är det bästa bara att ta sig i kragen, hålla sig på benen och genomlida skiten. Förändringar händer! Vare sig man vill eller inte. (Fråga bara de som inte vill ha förändringar...)
Sedan kan ju ett år utomlands vara bra på andra sätt - men det måste ju vägas mot eventuella nackdelar. Och beroende på vad källan till ditt problem är - så är det osäkert om en flykt(?) till USA hjälper.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Myksa:

Hur länge har det varit såhär?

Jag har alltid varit en positiv person. Jag har liksom tryckt undan allting. Men jag känner mig ofattbart ensam och det har pågått sedan höstlovet, alltså i typ tre månader. Jag kände mig mer eller mindre nedstämd innan med, men de var inte allvarligt.

Myksa:

Vilket år går du? Vet du vad du vill när du är klar med grundskolan?

Jag går ettan på Gymnasiet, Naturprogrammet. Jag har hela framtiden planerad. Lumpen efter studenten, Sedan något år tågluffande genom världen. Efter det ska jag gå på Chalmers och utbilda mig till civilingenjör och nånstans på vägen ska jag la träffa den rätta och bli på smällen. Thats my life fram till trettio. Sedan blir jag nog arbetsnarkoman och går in i väggen och åker in på behandlingshem och när jag kommer ut därifrån inser jag att det enda rätta är att jobba med bistånd i afrika.... Typ.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

firstcamenothing:

Okej, detta var ju egentligen ingen fråga, bara en lång utläggning om mitt liv just nu. Men jag undrar, vad tror du om att ge sig av ett år?

Sen är du tillbaka igen. Inget har förändrats.

Tycker du ska försöka hitta bra vägar här hemma istället, om inte annat kan du försöka hitta en lägenhet i en större stad och byta skola. Gå dina 3 år, sen har du möjlighet att flytta/plugga vidare/jobba eller vad du nu vill.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Pickaboo:

Sen är du tillbaka igen. Inget har förändrats.

Jag har ju förändrats. Plus att då kommer jag till en ny klass.
Fast visserligen älskar jag min gamla klass...


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

firstcamenothing:

Jag har ju förändrats. Plus att då kommer jag till en ny klass.

Har du förändrats tillräckligt för att du ska ha motivation 3 år och för att dina bekymmer nu inte ska göra dig något?


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

firstcamenothing:

Typ.

Du har verkligen allt planerat! [tard]
Men du missade en sak. Någonstans bland allt det där kommer du upptäcka att allt inte alls är som du tror och det inte allt kommer bli som du planerat...


   
SvaraCitera

Oj, jag känner igen mig där. Verkligen. Du är inte ensam.

Jag är precis på samma tankeplan - att "fly" till USA, göra något helt nytt och uppleva helt nya grejer i mitt liv. Och jag tror du kommer göra rätt val, vilket beslut du än fattar, för på basen av din text förstår du kristallklart var du står.

Måste bara tillägga att det kändes konstigt härligt att läsa din "utredning" - den var på något sätt så komplett - i varje fall för mej.

Pickaboo:

Sen är du tillbaka igen. Inget har förändrats.

firstcamenothing:

Jag har ju förändrats.

Precis och det är vad som räknas.


   
SvaraCitera

Det är aldrig bra att fly ifrån sina problem, eller hur?


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

firstcamenothing:

Det senaste har en tanke dykt upp i mitt huvud, om att åka till USA. Kanske ett år som utbytesstudent, bara för att komma bort.

Vad hjälper det att fly någonstans? Tror du att du kommer få bättre kompisar än dina kompisar inne i stan som du har känt i ett halvår? Risken är att du kommer komma hem utan att ha några kompisar alls här hemma.

Ge dina nuvarande kompisar i din klass chans att lära känna dig bättre istället för att fly från dem. Visserligen stack jag själv från Sverige till Kanada när jag var 15 år.. men jag har lyckats att ha kvar mina kompisar här hemma. Sen om det bl a har för att de tycker att det är fräckt att känna någon som lirar hockey i Kanada vet jag inte. Men de finns där för mig iallafall när jag är och hälsar på!

Sen när jag väl kom dit och inte kände en jäkel så gav jag de chansen istället för att inte lita på de. Det tycker jag att du ska göra med de du känner!


   
SvaraCitera
Jeay_L

Flytta till Ensamheten?


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Främlingslegionen!


   
SvaraCitera