Så satt man där med darrande fingrar, en god väns försäkrande ord ringandes i öronen. Och man tvingar ur sig, skriftligt, ett litet och blygt: "Öh, alltså du, jag är, by the way, kär i dig."

Tre sekunder senare, universum imploderar, allt blir svart, i den påföljande ljusshowen går du igen varenda solo du hört med pink floyd, genom orden: "Jag med!"

Förvirring, vad var det just hon sade? Förstod jag det där rätt? Nej. Omöjligt. Jag är hennes vän. Hon är kär i killen som har samma namn som jag men går i ettan och inte i tvåan.

Förtydligande, efter tillfällig förvirring återupplivas jag, allt, världen, universum, 42: "Jag menade att jag gillar dig." säger hon.

Diskutera att ensamvargen nu mer är kär i en sjukt awesome person som är kär i mig och som kallar mig för en sjukt awesome person, och tillsammans så strålar vi ut en sjukt awesome aura som rör allt och som får oss att se phett awesome ut.

Peace.