Min mamma vill, nej snarare beordrar mig, att jag ska vara hos pappa det här sommarlovet.
Men det vill inte jag!

Den här sommaren kommer antagligen bli den sista med mina härliga vänner, eftersom jag går i 9:an nu.
Och därför vill jag inte missa en enda bit av det, men det förstår inte mamma. Hon kan inte ta hänsyn till eller försöka sätta sig in i min situation.
Alla andra sommrar har varit skitdåliga och dom har alltid förstörts på ett eller annat sätt, så jag tänkte att i år ska bli den bästa nånsin och jag ska vara med kompisar varje dag, cykla och bada, tälta, grilla, kanske äntligen få en riktig pojkvän.. Men dom drömmarna krossades ganska fort när hon sa att jag skulle vara hos pappa hela sommarlovet.
Han bor ca 40 min från stan om man tar buss och huset står mitt ute i ingenstans. Ska jag verkligen behöva stressa med bussstider(bussen kommer en gång i timmen därute) och/eller be pappa köra mig såfort någon frågar om jag vill komma till fotbollsplanen och hänga lite?
Jag menar, det hade ju varit så MYCKET enklare att bara kunna ta på sig skorna och gå dit, när det ligger så nära mammas lägenhet!

Nu bråkar vi väldigt mycket och mamma är oftast hos sin nya "man", också en bit från stan.
Hon säger att hon inte vill att jag ska vara ensam hemma, men det har jag ju varit jättemycket nu dom senaste veckorna!
Jag förstår bara inte skillnaden mellan att vara ensam flera dagar i veckan(så gott som alla)nu och att vara ensam flera dagar i veckan sen!
Hon är ju hyper, hon tror att jag drar åt mig en massa våldtäcktsmän och oinbjudna gäster bara för att jag har FF. Men för det första så skulle jag aldrig ha hemmafest och bjuda in folk som jag inte kände riktigt väl(eftersom dom skulle kunna bjuda in sina vänner, och så bjuder dom in sina osv. osv.)
För det andra så dricker och röker jag inte!
Och för det tredje, så är jag inte den personen som älskar att springa ute långt in på nätterna och prata med vilt främmande personer. Tvärtom, så är jag ganska inåtvänd(även om jag är glad och skrattar och sånt) och lite "socially awkward". Och det är just därför jag behöver det här så mycket! Jag MÅSTE få stanna i stan och vara med mina kompisar, så jag kan skaffa fler vänner och inte vara begränsad till några stycken.

Jag fick till och med bli helt förödmjukad och be till henne i ett desperat försök att få stanna.
Skickade det här smset till henne alldeles nyss;

"Varför kan du inte bara förstå?
Dom här senaste dagarna jag har varit hemma och haft datorn* har gjort så mycket för mitt sociala liv. Jag har fått en massa nya jättehärliga kompisar och det finns till och med en kille jag gillar, som jag tror gillar mig tillbaka.
Snälla. Jag ber dig, kan be dig på mina bara knän om det behövs, förstör inte detta för mig.
Det här är enda gången i hela mitt liv nånting går såhär bra!

Och du vet att jag aldrig skulle dricka, vara med några farliga personer eller ha några hemmafester."

Svar:

"Jag och Janne är jätteglada att du börjat vara ute och ha kul men du måste förstå oss också du hade gärna fått vara själv ibland men det är under visst eget ansvar jag vill gärna lita på dig men du måste du visa att du förstår oss också!
Vi är ju rädda om dig!
Jag vill att du är hos oss(janne har gjort jättefint i stugan alldeles nytt golv o målat väggar o tak) och hos Håkan** Hos oss kan du ta hem kompisar m grilla."

VAFAN!???? Förstod hon inte ett jävla skit av vad jag skrev?? Jag gav upp den sista lilla stolthet jag hade kvar i kroppen och så skickar hon ett sånt svar, där hon inte ens kan använda punkt och orka stava till alla ord!
"Jag vill gärna lita på dig men du måste visa att du förstår oss"? Vad ska det betyda? Hur ska jag möjligen kunna förstå? Hon förstör mitt liv, det förstår jag!
Är det inte hon som ska förstå mig??
"Hos oss kan du ta hem kompisar m grilla"? Så hon menar att mina kompisar ska ta bussen och krångla varje gång dom vill träffa mig? Då ser jag dom max 1 gång i veckan! (Taskiga kompisar som inte kan ställa upp tänker ni kanske, men många av mina kompisar har inte busskort och nu har det blivit jävligt dyrt plus att stressa med tider och sånt är inte särskilt kul! Och det är inte heller kul att åka buss ensam hem klockan 10- halv 11 på kvällen)
Hon är inte "rädd om mig", hon vill bara hindra mig från att vara glad och lycklig. Sålänge alla nära henne är olyckliga så känner hon att hon inte suger antagligen..

Jag pratade med en kompis och hon sa att jag skulle snacka med socialen, men ska det verkligen behövas tas så långt? Men i och för sig.. Det är ju tydligt att jag bara inte kan prata med mamma, eftersom hon inte lyssnar ett skit på vad jag har att säga.
Hon skulle nog(hon skulle)skämmas om jag drog in socialen och polisen och allt möjligt in i det här men då får hon skylla sig själv!

Så vad ska jag göra?
Är det nån som har lite tips, varit i en liknande situation?
Jag behöver verkligen hjälp.. Jag vill inte, inte, inte att den här sommaren ska bli en sitta-inne-och-kolla-på-tv-hela-tiden-sommar!
Ska jag verkligen behöva kämpa så hårt för rätten att bo i mitt eget hem?

------------
Woops, hoppas ni orkar läsa allt xD

*Eftersom jag haft lite problem med skolan så har mamma börjat kalla datorn för hennes och tagit undan och gömt den i tid och otid, som ett inofficiellt straff typ.
Men hon har även tagit bort den när jag skött mig och gått till skolan och så..

**Håkan är min pappa.

ÄNDRAT 2010-06-07 11:35