Hej alla fina um:are!
Har inte hittat någon tråd som handlar om handlar om att flytta hemifrån ur det här perspektivet, men ber om ursäkt ifall det redan finns en.
Jag fyller 20 år till sommaren och funderar på att börja läsa ett universitetsprogram i en annan stad till hösten. Vill börja läsa för att utbilda mig och i framtiden hitta en fast anställning. Har funderat på om jag borde läsa något i min hemstad då vi har ett bra universitet här, eller om jag ska läsa på annan ort. Att läsa hemma har ju fördelar, inte minst ekonomiskt då jag kan bo kvar hemma och att jag är bekant med staden. Däremot vill jag gärna ta del av studentlivet, bo lite mer centralt då jag i nuläget bor lite för långt för att enkelt kunna ta cykeln till stan (och universitet), och för att bo utan mina föräldrar. Och att flytta hemifrån och läsa i samma stad känns lite slösaktigt(?), eller det har i alla fall mitt huvud hittat på, eftersom att jag vet att det kostar betydligt mer än att bo hemma.
Alternativet att flytta, aktuellt är att flytta till Uppsala, får mig att fundera ännu mera på nästa fråga. Är jag redo att flytta hemifrån? Kommer jag att såra mina föräldrar när jag i så fall flyttar ut? Vet nämligen om att det blev betydligt tommare i huset när min storebror gjorde det för ett par år sedan. Givetvis är det väl något som de såklart har förståelse för, och de skulle nog bli ledsna om jag bor kvar hemma för resten av mitt liv. Jag har läst runt i andra trådar här på forumet, och många skriver att de längtar efter att flytta ut, och flera vänner har också pratat om det. Men jag känner lite ångest över att det kommer bli annorlunda att komma hem igen. Jag känner mig så trygg hemma hos mina föräldrar och i mitt rum... En annan aspekt till det hela är att jag sedan enbart ett par år sedan, ungefär halvvägs genom gymnasiet, "började leva på riktigt". Det låter kanske jätte klyschigt, eller jättebarnsligt, men sanningen är att fram tills dess har jag känt mig som en liten grå dammråtta i hörnet av livet. Har haft några vänner, och ett fåtal aktiviteter vid sidan av skolan, men inte riktigt vågat satsa på någon av dem. Idrotterna har jag slutat vid motgångar, och därför inte blivit en del av gemenskapen i föreningarna. Inte heller på senare år (d.v.s. före mitten på gymnasiet) varit särskild engagerad i att umgås med vänner, eller lära känna nya vänner. Och framför allt, inte har jag vågat prova mig fram och göra fel, misslyckats och sedan skratta åt det. Eller vara med på bilder och skratta åt om det blir fula grimaser, utan om det blir fel, eller fult, eller "blankt" så har jag bara känt mig misslyckad och hopplös. Denna känsla av att vara en grå liten dammråtta har jag även kunnat märka av hemma, fastän i mindre utsträckning, i form att t.ex. inget att berätta vid matbordet och liknande, och många timmar av ensamhet. (Jag kanske har varit deprimerad utan att riktigt veta om det förrän i efterhand?)
Poängen är i alla fall att jag trivs hemma mer än förr, även i min idrottsförening, och bland mina vänner (fastän många av dem har flyttat/ska flytta till andra orter nu).
Ni andra som har flyttat hemifrån, särskilt ni som trivts väldigt bra hemma, har ni funderat över det här? I så fal vad är era tankar? Vad fattade/ eller ska ni fatta för beslut? Och hur har det gått?
Jag vet inte om jag bara har insett betydelsen av vad det innebär att bli äldre och att livet går vidare, kanske? Såg ganska nyligen filmen Goodbye Christopher Robin och det fick mig verkligen att fundera kring det. Har ju tyvärr känt att jag gått miste om flera år av mitt liv då jag var mest ensam och rädd för att misslyckas, och det har nog resulterar i att jag engagerat mig i så många olika saker för att jag säkert vet att jag inte vill tillbaka till den grå trista vardagen. Men det går ju inte att kompensera för det nu, utan istället behöver jag gå vidare och fokusera på nu och framtiden.
Har inte hittat någon tråd som handlar om handlar om att flytta hemifrån ur det här perspektivet, men ber om ursäkt ifall det redan finns en.
Jag fyller 20 år till sommaren och funderar på att börja läsa ett universitetsprogram i en annan stad till hösten. Vill börja läsa för att utbilda mig och i framtiden hitta en fast anställning. Har funderat på om jag borde läsa något i min hemstad då vi har ett bra universitet här, eller om jag ska läsa på annan ort. Att läsa hemma har ju fördelar, inte minst ekonomiskt då jag kan bo kvar hemma och att jag är bekant med staden. Däremot vill jag gärna ta del av studentlivet, bo lite mer centralt då jag i nuläget bor lite för långt för att enkelt kunna ta cykeln till stan (och universitet), och för att bo utan mina föräldrar. Och att flytta hemifrån och läsa i samma stad känns lite slösaktigt(?), eller det har i alla fall mitt huvud hittat på, eftersom att jag vet att det kostar betydligt mer än att bo hemma.
Alternativet att flytta, aktuellt är att flytta till Uppsala, får mig att fundera ännu mera på nästa fråga. Är jag redo att flytta hemifrån? Kommer jag att såra mina föräldrar när jag i så fall flyttar ut? Vet nämligen om att det blev betydligt tommare i huset när min storebror gjorde det för ett par år sedan. Givetvis är det väl något som de såklart har förståelse för, och de skulle nog bli ledsna om jag bor kvar hemma för resten av mitt liv. Jag har läst runt i andra trådar här på forumet, och många skriver att de längtar efter att flytta ut, och flera vänner har också pratat om det. Men jag känner lite ångest över att det kommer bli annorlunda att komma hem igen. Jag känner mig så trygg hemma hos mina föräldrar och i mitt rum... En annan aspekt till det hela är att jag sedan enbart ett par år sedan, ungefär halvvägs genom gymnasiet, "började leva på riktigt". Det låter kanske jätte klyschigt, eller jättebarnsligt, men sanningen är att fram tills dess har jag känt mig som en liten grå dammråtta i hörnet av livet. Har haft några vänner, och ett fåtal aktiviteter vid sidan av skolan, men inte riktigt vågat satsa på någon av dem. Idrotterna har jag slutat vid motgångar, och därför inte blivit en del av gemenskapen i föreningarna. Inte heller på senare år (d.v.s. före mitten på gymnasiet) varit särskild engagerad i att umgås med vänner, eller lära känna nya vänner. Och framför allt, inte har jag vågat prova mig fram och göra fel, misslyckats och sedan skratta åt det. Eller vara med på bilder och skratta åt om det blir fula grimaser, utan om det blir fel, eller fult, eller "blankt" så har jag bara känt mig misslyckad och hopplös. Denna känsla av att vara en grå liten dammråtta har jag även kunnat märka av hemma, fastän i mindre utsträckning, i form att t.ex. inget att berätta vid matbordet och liknande, och många timmar av ensamhet. (Jag kanske har varit deprimerad utan att riktigt veta om det förrän i efterhand?)
Poängen är i alla fall att jag trivs hemma mer än förr, även i min idrottsförening, och bland mina vänner (fastän många av dem har flyttat/ska flytta till andra orter nu).
Ni andra som har flyttat hemifrån, särskilt ni som trivts väldigt bra hemma, har ni funderat över det här? I så fal vad är era tankar? Vad fattade/ eller ska ni fatta för beslut? Och hur har det gått?
Jag vet inte om jag bara har insett betydelsen av vad det innebär att bli äldre och att livet går vidare, kanske? Såg ganska nyligen filmen Goodbye Christopher Robin och det fick mig verkligen att fundera kring det. Har ju tyvärr känt att jag gått miste om flera år av mitt liv då jag var mest ensam och rädd för att misslyckas, och det har nog resulterar i att jag engagerat mig i så många olika saker för att jag säkert vet att jag inte vill tillbaka till den grå trista vardagen. Men det går ju inte att kompensera för det nu, utan istället behöver jag gå vidare och fokusera på nu och framtiden.
)
) 
