Aviseringar
Rensa alla

Flytta hemifrån? Ångest inför att bli vuxen


Ämnesstartare

Hej alla fina um:are!

Har inte hittat någon tråd som handlar om handlar om att flytta hemifrån ur det här perspektivet, men ber om ursäkt ifall det redan finns en.

Jag fyller 20 år till sommaren och funderar på att börja läsa ett universitetsprogram i en annan stad till hösten. Vill börja läsa för att utbilda mig och i framtiden hitta en fast anställning. Har funderat på om jag borde läsa något i min hemstad då vi har ett bra universitet här, eller om jag ska läsa på annan ort. Att läsa hemma har ju fördelar, inte minst ekonomiskt då jag kan bo kvar hemma och att jag är bekant med staden. Däremot vill jag gärna ta del av studentlivet, bo lite mer centralt då jag i nuläget bor lite för långt för att enkelt kunna ta cykeln till stan (och universitet), och för att bo utan mina föräldrar. Och att flytta hemifrån och läsa i samma stad känns lite slösaktigt(?), eller det har i alla fall mitt huvud hittat på, eftersom att jag vet att det kostar betydligt mer än att bo hemma. 

Alternativet att flytta, aktuellt är att flytta till Uppsala, får mig att fundera ännu mera på nästa fråga. Är jag redo att flytta hemifrån? Kommer jag att såra mina föräldrar när jag i så fall flyttar ut? Vet nämligen om att det blev betydligt tommare i huset när min storebror gjorde det för ett par år sedan. Givetvis är det väl något som de såklart har förståelse för, och de skulle nog bli ledsna om jag bor kvar hemma för resten av mitt liv. Jag har läst runt i andra trådar här på forumet, och många skriver att de längtar efter att flytta ut, och flera vänner har också pratat om det. Men jag känner lite ångest över att det kommer bli annorlunda att komma hem igen. Jag känner mig så trygg hemma hos mina föräldrar och i mitt rum... En annan aspekt till det hela är att jag sedan enbart ett par år sedan, ungefär halvvägs genom gymnasiet, "började leva på riktigt". Det låter kanske jätte klyschigt, eller jättebarnsligt, men sanningen är att fram tills dess har jag känt mig som en liten grå dammråtta i hörnet av livet. Har haft några vänner, och ett fåtal aktiviteter vid sidan av skolan, men inte riktigt vågat satsa på någon av dem. Idrotterna har jag slutat vid motgångar, och därför inte blivit en del av gemenskapen i föreningarna. Inte heller på senare år (d.v.s. före mitten på gymnasiet) varit särskild engagerad i att umgås med vänner, eller lära känna nya vänner. Och framför allt, inte har jag vågat prova mig fram och göra fel, misslyckats och sedan skratta åt det. Eller vara med på bilder och skratta åt om det blir fula grimaser, utan om det blir fel, eller fult, eller "blankt" så har jag bara känt mig misslyckad och hopplös. Denna känsla av att vara en grå liten dammråtta har jag även kunnat märka av hemma, fastän i mindre utsträckning, i form att t.ex. inget att berätta vid matbordet och liknande, och många timmar av ensamhet. (Jag kanske har varit deprimerad utan att riktigt veta om det förrän i efterhand?)
Poängen är i alla fall att jag trivs hemma mer än förr, även i min idrottsförening, och bland mina vänner (fastän många av dem har flyttat/ska flytta till andra orter nu).

Ni andra som har flyttat hemifrån, särskilt ni som trivts väldigt bra hemma, har ni funderat över det här? I så fal vad är era tankar? Vad fattade/ eller ska ni fatta för beslut? Och hur har det gått?

Jag vet inte om jag bara har insett betydelsen av vad det innebär att bli äldre och att livet går vidare, kanske? Såg ganska nyligen filmen Goodbye Christopher Robin och det fick mig verkligen att fundera kring det. Har ju tyvärr känt att jag gått miste om flera år av mitt liv då jag var mest ensam och rädd för att misslyckas, och det har nog resulterar i att jag engagerat mig i så många olika saker för att jag säkert vet att jag inte vill tillbaka till den grå trista vardagen. Men det går ju inte att kompensera för det nu, utan istället behöver jag gå vidare och fokusera på nu och framtiden.


   
Citera
L Y S

Hej, det känns som att du inte är helt redo att flytta hemifrån än. Att plugga på universitet är påfrestande så det kan vara bra att ha en trygg plats hemma, samt spara pengar medan du pluggar. Jag flyttade hemifrån till annan stad när jag började plugga på högskola och det blev väldigt ängsligt i början med allt nytt men det blev bra när jag fick mina egna rutiner på plats och började vänja mig vid allt det nya. 

Om man vill vara kvar i det trygga mest p.g.a. ångest inför det nya riskerar det trygga att förvandlas till ett fängelse som man sen föraktar mer och mer... 


   
SvaraCitera
dwadw

Offtopic men vad menar du men leva på riktigt?

Jag har inte gjort något annat än att sitta framför datorn till början av tvåan och det har lett till en massor av problem som ångest, (kanske social fobi idk), har inte någon att vara med alls och har fett svårt att vara social och skaffa vänner. Vilket får mig att må dåligt att jag inte har levt ett riktigt liv och jag är snart 18, alltså att jag har slösat bort min ungdom.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

L Y S:
Hej, det känns som att du inte är helt redo att flytta hemifrån än. Att plugga på universitet är påfrestande så det kan vara bra att ha en trygg plats hemma, samt spara pengar medan du pluggar. Jag flyttade hemifrån till annan stad när jag började plugga på högskola och det blev väldigt ängsligt i början med allt nytt men det blev bra när jag fick mina egna rutiner på plats och började vänja mig vid allt det nya. 

Om man vill vara kvar i det trygga mest p.g.a. ångest inför det nya riskerar det trygga att förvandlas till ett fängelse som man sen föraktar mer och mer... 

Hej, jo sedan kan även tilläggas att jag igår känslosam och hungrig bemötte de här funderingarna som jag haft en liten tid. Har inte pratat särskilt mycket med varken familj eller vänner om förändringarna som blir när man växer upp, eller heller reflekterat över livet och tidens gång från det här perspektivet... 

Vill du berätta lite mer om när du började högskolan och flyttade hemifrån? Hur gammal var du? Och hur var det innan/efter? Varför valde du att flytta just då? Hur känns det nu? (Var det nyligen eller länge sedan du flyttade förresten? Skeptisk)

Det är just även det du skriver om att vilja vara kvar i det trygga p.g.a. ångest som jag också funderar över. Är lite skrämd över tanken att lämna den tryggheten jag har hemma just nu, men om något så vill jag ju inte bli fängslad i rädslan för att lämna det som är tryggt och familjärt.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

dwadw:
Offtopic men vad menar du men leva på riktigt?

Jag har inte gjort något annat än att sitta framför datorn till början av tvåan och det har lett till en massor av problem som ångest, (kanske social fobi idk), har inte någon att vara med alls och har fett svårt att vara social och skaffa vänner. Vilket får mig att må dåligt att jag inte har levt ett riktigt liv och jag är snart 18, alltså att jag har slösat bort min ungdom.

När jag tänker tillbaka på mitt liv så finns det liksom "tidsluckor" som jag känner har varit ganska bortkastade eller nästan meningslösa om jag får uttrycka mig så, då jag varken varit lycklig, inte lagt tid att göra något varken viktigt, lärdomsfullt eller liknande, eller ens tagit det lugnt. Jag har istället ägnat tid åt att bara vara orolig och kritisk, kanske lite sorgen och ensam. Så med att börja leva på riktigt syftar jag på att istället för att fortsätt må och göra sådär, så försöker jag vara aktiv och medveten i vad som händer just nu. Faktiskt umgås med mina vänner och träffa andra människor (covid har inte varit till hjälp för den här biten...). Har även försökt att ägna min tid åt att lära mig nya saker, och nästan ibland lite tvingat mig själv att våga ta "risker". Alltså inte direkt några farliga risker, utan mer vardagliga saker kan man nog tycka. T.ex. höja rösten ibland istället för att mumla, sjunga när jag går utomhus, sjunga hemma, dansa fult med mina vänner. Kommer inte riktig på några bra exempel, men helt enkelt att våga mig ut ur mitt lilla skal av att vara "felfri" och begränsas av det. För att istället våga misslyckas, eller bete mig lite tokigt och sedan från det faktiskt skapa minnen, och utvecklas... Är ganska trött efter den långa dagen som varit idag, så vet inte riktig om det går att förstå vad jag menar, men hoppas att det här låånga svaret gav dig någon klarhet Galen


   
SvaraCitera
dwadw

Oswin00:

När jag tänker tillbaka på mitt liv så finns det liksom "tidsluckor" som jag känner har varit ganska bortkastade eller nästan meningslösa om jag får uttrycka mig så, då jag varken varit lycklig, inte lagt tid att göra något varken viktigt, lärdomsfullt eller liknande, eller ens tagit det lugnt. Jag har istället ägnat tid åt att bara vara orolig och kritisk, kanske lite sorgen och ensam. Så med att börja leva på riktigt syftar jag på att istället för att fortsätt må och göra sådär, så försöker jag vara aktiv och medveten i vad som händer just nu. Faktiskt umgås med mina vänner och träffa andra människor (covid har inte varit till hjälp för den här biten...). Har även försökt att ägna min tid åt att lära mig nya saker, och nästan ibland lite tvingat mig själv att våga ta "risker". Alltså inte direkt några farliga risker, utan mer vardagliga saker kan man nog tycka. T.ex. höja rösten ibland istället för att mumla, sjunga när jag går utomhus, sjunga hemma, dansa fult med mina vänner. Kommer inte riktig på några bra exempel, men helt enkelt att våga mig ut ur mitt lilla skal av att vara "felfri" och begränsas av det. För att istället våga misslyckas, eller bete mig lite tokigt och sedan från det faktiskt skapa minnen, och utvecklas... Är ganska trött efter den långa dagen som varit idag, så vet inte riktig om det går att förstå vad jag menar, men hoppas att det här låånga svaret gav dig någon klarhet Galen

aa nej jag förstår.

Jag satt väl mest bra framför datorn och sket i princip allt. Sålde datorn för flera månader sedan och skulle väl säga att jag är i det där "skalet" som du var i förut nu da haha.


   
SvaraCitera
L Y S

Oswin00: Vill du berätta lite mer om när du började högskolan och flyttade hemifrån? Hur gammal var du? Och hur var det innan/efter? Varför valde du att flytta just då? Hur känns det nu? (Var det nyligen eller länge sedan du flyttade förresten?

Jag flyttade hemifrån direkt efter gymnasiet när jag skulle börja studera vidare. Vi bodde ganska trångbott hemma där jag delade rum med min bror, så jag kände att jag ville ha nått eget. Det var ett bra tag sen, nu känns det bra. Alla större förändringar i livet känns omtumlande i början, men sen vänjer man sig och det som var helt främmande förut blir det nya normala.

Fundera ordentligt över vad som känns bäst för dig, det som du sen väljer kommer bli det rätta.


   
SvaraCitera

I slutändan är det upp till dig att fundera över vad du prioriterar och vad som blir bäst för dig. Däremot kan jag berätta om mina egna erfarenheter, ifall det skulle hjälpa till på något sätt.

Jag valde att plugga vidare på universitetet direkt efter gymnasiet, och gjorde det i samma stad. Första året bodde jag hemma, och därefter flyttade jag ut till en studentbostad (fortfarande samma stad), där jag fortfarande bor nu.

Jag är ganska nöjd med hur jag gjorde. Jag har en bra relation med min familj, så jag trivdes hemma. Samtidigt var såklart den ekonomiska aspekten en bonus (blev väldigt mycket pengar över från CSN som man kunde spara och investera). När jag väl flyttade ut innebar det mer frihet, samtidigt som jag ändå hade möjlighet att hälsa på där hemma. Jag tycker då inte att det känns slösaktigt att ha flyttat hemifrån trots att jag bor kvar i samma stad.

Däremot blir det såklart svårare att ta del av studentlivet medan man bor hemma, speciellt om man bor en bit bort som du säger att du gör. Dina föräldrar lär även vara förberedda på att det börjar bli dags för dig att flytta hemifrån, så det lär väl inte direkt komma som en chock om du beslutar dig för att göra det.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

dwadw:

aa nej jag förstår.

Jag satt väl mest bra framför datorn och sket i princip allt. Sålde datorn för flera månader sedan och skulle väl säga att jag är i det där "skalet" som du var i förut nu da haha.

Har spenderat en del av tiden under de där åren till att vara på mobilen och datorn istället också,  (hayday,... Oskyldig

Men har nog insett nu att jag kanske skulle ha investerat min tid i riktiga världen istället. Att vara inne på internet löser inte mina bekymmer Icke!

Fastän titta, här är vi nu Galen


   
SvaraCitera

Hej Rullar ögonen Galen
När det kommer till flytt är det svårt att säga, det finns nog både för och nackdelar. Visst kostar det mer att flytta och bo själv, du kan ju ta lån eller extraknäcka vid sidan av/arbeta utöver studierna, det vet jag flera som gjort/gör men det kan ju bli kämpigt det med, att både engagera sig med studier samtidigt som man arbetar, även om man inte arbetar 100% då så kan det ändå vara jobbigt.
Men det beror ju på vart du har tänkt studera, om du vill studera i Uppsala så måste du ju i princip flytta, om det inte är distans då vill säga. Kanske kan du pendla, men det är väl tveksamt? Det är ju en bit till Uppsala och hem igen, man kan ju alltid studera på tex tågresan men ändå ^^
Men som du säger, om du läser hemma på distans eller studerar vid något närmre universitet/högskola så bör du kanske göra det hemifrån där du bor nu, både ekonomiskt och så samtidigt som du kan ta del av studentlivet, men det är klart, då behövs det ju att skolan ligger relativt nära.

Jag tror samtidigt att det kan vara bra att komma ifrån tryggheten. Jag har delvis mått kasst på grund av att jag mist just den tryggheten av att bo hemma hos mamma och pappa men jag vet ändå innerst inne att det är bra, som en utveckling som gör en starkare. Så om det är så att du mest känner dig instängd och att tryggheten har blivit överdriven så kanske det kan vara bra att testa att flytta hemifrån?
Jag vill inte få detta att handla om mig, men jag känner igen mig precis i det du beskriver, att inte riktigt levt, jag vet ärligt talat inte vad som hände med tiden sedan jag började på gymnasiet tills nu för ett halvår sedan, det känns som om jag inte existerat, legat i någon form av koma. Det är först nu som jag börjat haja till och tänka på vad jag vill med mitt liv, istället för att bara låta tiden passera runtomkring mig medan jag stannar kvar, helt passiv i livet. Mer eller mindre då, om jag inte missförstått dig?
Så det har känts skönt att äntligen "börjat leva" även om det för mig är ett work in progress.

Så ja, om du känner det utvecklande att kanske flytta hemifrån så go for it skulle jag säga, om det inte är annat som tar emot, jag kände lite som dig, att det skulle bli tomt i hemmet när jag lämnade, det märktes ju även när min syster lämnade, precis som du säger när din bror gjorde det, men samtidigt så tror jag att man inte riktigt kan tänka så, det håller inte i längden. Det är nog någonting som de får ta sig igenom. Och du hälsar väl på i så fall också.
Men ja, det är ju såklart den ekonomiska biten också. Om du vill kan du ju alltid försöka hitta något kollektiv eller en rumskamrat så att ni delar på hyran, mat och andra räkningar, så blir det ju betydligt mycket billigare, plus att du kan hitta nya vänner på det viset, men då ska det ju fungera att bo tillsammans också. Men det är ju ett alternativ om just ekonomin känns tungt. Det blir det väl kanske ändå, men inte alls på samma sätt.

Jag tror att du är rätt ute i det du skrev till LYS om, att man vill ju vara kvar i tryggheten som man lever i, men som sagt, jag tror inte att det blir bra i längden om tryggheten tar överhand i olika lägen. I längden är nog det bästa att försöka möta den trygga känslan som håller ens hand och istället testa något utanför det som känns familjärt och tryggt i ens liv.
Men det kanske inte är jättebra att vara helt oförberedd heller, det känner du ju själv, om du och dina föräldrar känner att det fungerar att bo tillsammans så kan ju det fungera, men det är ju hur just du själv känner.
När jag flyttade, flyttade jag inte jättelångt, jag hade fortfarande kvar en viss trygghet i och med att mina föräldrar inte bodde särskilt långt bort, ungefär 20 minuter. Så de finns ju nära samtidigt som jag fått någonting eget. Det har varit jobbigt men ändå skönt just på grund av det där, att man vågat möta tryggheten som snarare har hållit kvar en som i ett grepp istället för en trygghet som varit bra för en.
Hursomhelst, det är ju hur du känner, detta är bara mina tankar. Men jag hoppas att jag bidragit med något :X

Juste, nu vet jag ju inte vad för någon utbildning du tänkt söka, men om det är en utbildning som kommer vara på distans nu pga corona viruset så kan du ju alltid bo kvar hemma så länge och sedan börja tänka på att kanske flytta när studierna väl börjar undervisas på plats i skolan igen, nu när det blir, det vet man ju inte iofs.
Men hursomhelst ska ju det hela vara hållbart för dig, så du får känna efter för i slutändan är det bara du som vet, även om vi kan komma med lite tankar och idéer.
Jag hoppas att det hela löser sig =) Och tänk på det där med kollektiv/rumskompis också, det är superbra om man hittar någon som det funkar med. Man får en ny vän, det finns trygghet för att man inte är helt själv i sitt nya hem och stad, och det hjälper ekonomiskt och man har varandra i andra situationer också.

Förlåt om det blev stökigt skrivet, känner verkligen att jag måste lägga mig Galen


   
SvaraCitera

Det var lite läskigt att flytta hemifrån när jag började plugga på KTH. Men det var samtidigt väldigt skönt att bli egen... Planera för flytten i tid bara, och glöm inte bort sådana saker som hemförsäkring och liknande.


   
SvaraCitera

Sorry för att bumpa en gammal tråd, men den här artikeln är faktisk tänkvärd:
https://studentbostäder.nu/extrajobb-som-starker-ditt-cv/
Man ska inte ta första bästa extrajobb, utan ta något som du dels trivs med, men också något som stärker ditt CV på sikt!
En arbetsgivare som har två likvärdiga kandidater till ett jobb har lättare att kalla någon till intervju om extrajobben är ungefär kring det du söker jobb som "när du blir stor!

 (tex är det en merit att jobbat på lager om du tänker dig jobba med inköp eller logisktik i framtiden, mendan lagerjobbet inte ses som en lika stor merit om du tänker dig jobba på bank).


   
SvaraCitera

Oswin00

Hur gick det?


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

youngvobb:

Hur gick det?

Hej! 
Ja, jag kan berätta vad som hände sedan. Hämta en kopp te och sätt sig bekvämt Tumme upp

Jag sökte programmet som jag talade om samt en kurs till och fick under sommaren besked att jag var antagen till båda. Bestämde mig för att tacka nej till programmet och istället läsa kursen då den kändes lite "nu eller aldrig, eller i Stockholm" och är i ett ämne jag tycker är väldigt intressant. Vid sidan av mitt befintliga jobb fick jag en anställning på ett annat jobb under höstterminen, och tänkte att det är en god idé att spara ihop lite pengar inför att senare flytta. Det blev tillsammans heltids arbete inkl. kursen. Det jag nämnde om att känna mig som en liten grå dammråtta, ledde till att jag också tog beslutet att ta tag i något som jag visste bidrog till "dammresterna", nämligen träning. Jag började träna igen och planerade in ungefär 4-5 timmar per vecka. Om du/ni redan börjar ana det, ja det blev väldigt mycket som skulle göras varje vecka, och inte minst då det var "spretigt" schemalagt på dagtid, kvällar och helger, samt den långa transportsträckan från jobb 1 till jobb 2. (Lärdom barn, jobba inte så utan reglerna om dygnsvila och 5-dagars arbetsvecka är motiverade Icke!). Sedan kraschade livet i början av vintern, och detta gick inte att hålla uppe trots envisa försök. Efter julen tänkte jag flytta och läsa ett program som jag tänkte på samtidigt i mars, och vilket jag blev antagen till. Men jag ställde om planerna och valde att stanna hemma och börja om det jag hade tänkt för hösten. Jag tänkte, varför flytta iväg när jag mår så dåligt och ser mer hopp och fler möjligheter om jag stannar kvar? Att vara nära familjen och mina vänner i en svårare tid är värdefullt, särskilt när man trivs så bra hemma som jag äntligen gjorde.

Nu har nog det hypotetiska teet kallnat, och du kanske har somnat, men kort sammanfattat så stannade jag kvar och nu mår jag mycket bättre än då! Det känns verkligen som om jag för första gången gjorde rätt val. Inom närmsta framtiden kommer jag nog börjar plugga något program, men inte precis just nu. Riktigt så bråttom behöver det faktiskt inte vara Sover


   
SvaraCitera

Oswin00:

Hej! 
Ja, jag kan berätta vad som hände sedan. Hämta en kopp te och sätt sig bekvämt Tumme upp

Jag sökte programmet som jag talade om samt en kurs till och fick under sommaren besked att jag var antagen till båda. Bestämde mig för att tacka nej till programmet och istället läsa kursen då den kändes lite "nu eller aldrig, eller i Stockholm" och är i ett ämne jag tycker är väldigt intressant. Vid sidan av mitt befintliga jobb fick jag en anställning på ett annat jobb under höstterminen, och tänkte att det är en god idé att spara ihop lite pengar inför att senare flytta. Det blev tillsammans heltids arbete inkl. kursen. Det jag nämnde om att känna mig som en liten grå dammråtta, ledde till att jag också tog beslutet att ta tag i något som jag visste bidrog till "dammresterna", nämligen träning. Jag började träna igen och planerade in ungefär 4-5 timmar per vecka. Om du/ni redan börjar ana det, ja det blev väldigt mycket som skulle göras varje vecka, och inte minst då det var "spretigt" schemalagt på dagtid, kvällar och helger, samt den långa transportsträckan från jobb 1 till jobb 2. (Lärdom barn, jobba inte så utan reglerna om dygnsvila och 5-dagars arbetsvecka är motiverade Icke!). Sedan kraschade livet i början av vintern, och detta gick inte att hålla uppe trots envisa försök. Efter julen tänkte jag flytta och läsa ett program som jag tänkte på samtidigt i mars, och vilket jag blev antagen till. Men jag ställde om planerna och valde att stanna hemma och börja om det jag hade tänkt för hösten. Jag tänkte, varför flytta iväg när jag mår så dåligt och ser mer hopp och fler möjligheter om jag stannar kvar? Att vara nära familjen och mina vänner i en svårare tid är värdefullt, särskilt när man trivs så bra hemma som jag äntligen gjorde.

Nu har nog det hypotetiska teet kallnat, och du kanske har somnat, men kort sammanfattat så stannade jag kvar och nu mår jag mycket bättre än då! Det känns verkligen som om jag för första gången gjorde rätt val. Inom närmsta framtiden kommer jag nog börjar plugga något program, men inte precis just nu. Riktigt så bråttom behöver det faktiskt inte vara Sover

Härligttt, ingen idé att tvinga fram nåt

hypotetiskt te får inte tillräcklig cred


   
SvaraCitera