Forumet - Gymnasiet

Gymnasiet

639 0 12
Hej,
Är det meningen att gymnasiet ör den bästa tiden i ditt liv? Tycker faktiskt att det är en av de sämsta/tråkigast.
Jag går i ettan och sp långt som jag har kommit så ör det det tråkigaste och en av de sämsta fiderna i mitt liv, jag har fått vänner men de är fett tråkiga, inget taskigt menat men tror att ni kan hålla med om att säga ”hej bajskorv” är inte roligt. Det är skämmigt (alltså att de tkr att det är roligt). Vi har väldigt mycket grupperingar och det könns som om jag inte oassar in i min klass och mår skit varje gång jag ska till skolan. Eftersom jag redan nu inte passar in känns det som om jag kommer vara fett ensam på studenten dvs att jag inte kommer bli bjuden till studentmottagningen, studentfest, kompishäng tillsammans. Jag kommer vara ensam.

Alltså det är väl olika för alla. Skulle inte säga att det har varit den bästa tiden i mitt liv just pga skolan. Men jag tyckte iaf att det var kul att gå till skolan och det tyckte jag inte tidigare.

Sen tycker du ju ändå att dina kompisar är fett tråkiga så varför vill du då bli bjuden till deras fester för? Kan förstå lite vad du menar men ändå inte. 

Spana också in:


Asstriid: Alltså det är väl olika för alla. Skulle inte säga att det har varit den bästa tiden i mitt liv just pga skolan. Men jag tyckte iaf att det var kul att gå till skolan och det tyckte jag inte tidigare.

Sen tycker du ju ändå att dina kompisar är fett tråkiga så varför vill du då bli bjuden till deras fester för? Kan förstå lite vad du menar men ändå inte. 
Hahah, vi ör två tjejer
nej men jag hatar verkligen skolan och fattar inte hur man kan tycka att det ör kul att gp dit, vad fick det dig att tycka det är kul att gp till skolan? :)
handlar om att försöka hitta de positiva aspekterna, förutsatt att det går. hade själv en hatkärlek till mitt gymnasium. avskydde de långa dagarna och pendlingen, mängden plugg(särskilt över loven) och värderingarna där. men jag tyckte även mycket om kurserna, alla aktiviteter(att vara utbytesstudent t.ex), lärarna och mina kompisar där vilket i slutändan gjorde det mer värt att gå där.
Min upplevelse av gymnasiet var inte asnice heller. Jag var väldigt ensam i grundskolan så jag ville verkligen hoppas att saker skulle förändras och att jag skulle ha mer gemensamt med mina nya klasskamrater. Men nej. Det var superstressigt, ensamt, och tråkigt. De få vänner jag lyckades få utnyttjade att jag var desperat, vilket för att göra en lång historia kort bland annat ledde till att jag fick göra gymnasiearbetet åt dem. Jag fick mina betyg till slut på något mirakulöst sätt efter att totalt kolapsat in i nåt sorts personligt helvete med konstanta panikattacker. 

Nu, några år senare, har jag fått diagnosen Autism, så det förklarar ju varför jag haft så mycket problem med relationer. Jag önskar att jag hade vetat om det tidigare, för då hade jag nog haft en bättre chans att förstå och ta tag i mina problem. 

Jag vet inte riktigt vad min poäng är. Jag är förkyld och försöker distrahera mig lite just nu så det här är nog liiite svamligt. Men jag antar att jag inte gillar när folk påstår att vissa skeden i livet "ska" vara dem "bästa" och "sämsta". Hur man mår i en viss situation kan bero på många saker och alla åldrar har sin charm och sina baksidor. Man får helt enkelt försöka acceptera den situation man är i, göra det bästa man kan av den, och lära sig att njuta av det som är bra trots att många saker oundvikligen alltid är dåliga.