Jag gråter näst intill varje dag. Visst stackars mig. Nej men for real jag är bäst på att hacka lök, speciellt på fredagskvällar då det kommer naturligt när jag inser hur min helg kommer tillbringas. I ensamhet, tristess och färglöst engagemang till vad som egentligen kunde tillbringats. 

Jag har insett att jag har stupat i en grop av depression som jag inte kommer ur. Jag tror en stor del i det hela är att jag praktiskt talat hatar mig själv. Jag är min hårdaste kritiker på alla plan, på ett sämst, förödmjukande sätt.  jämför mig jämt och ständigt med de flesta annars försöker jag höja mig med hjälp av att t.ex tänka jag är iaf snyggare än den.  jag tror inte på mig själv, tvivlar liksom på mig själv, alltid. skulle säga att jag sätter lägre värde på mig själv. Jag tänker liksom att den enda utvägen är att födas om på nytt men hur fan gör man det. Börjar låta som den mest deprimerade sophögen, visst det finns värre fall men jag har tappat greppen om mig själv och situationen. Känner att inget går bra för mig just nu. Mina vänner börjar långsamt tvinas bort vissa helt, skolan går inte ens att prata om vet inte vad jag gör där utan har bara börjat få massa ångest och allt går verkligen bara skit. Har slutat på min enda idrott för ett tag sen och har tappat den fysiska träningen totalt och har ingen som helst fritid mer än att titta på hela parlamentets arkiv. + att jag ska tänka på vilket linje och vilket gymnasium jag vill gå trots att jag verkligen inte har någon aning, vill göra nåt kul typ som estetiskt men känner mig inte tillräckligt engagerad i nåt. (Vill flytta till Götet och gå på schillerksa dock) Med allt detta börjar jag tänka på hur meningslös jag är vilket får mig att bara go loco på situationen och bara peppra på för nu kan det bara gå nerför, visst? 

Egentligen är jag bara en deppig tjej som vill sluta hacka lök och börja hacka en fruktsallad:/ sad