Aviseringar
Rensa alla

Har jag inget liv?


blum
 blum

ohYEA_:

Vem är jag..

filosofen ;))

Nämen aa, jag var också sån, men nu är det bättre. Jag mår bättre och vågar ta mer plats nu. Jag jobbar för att bli en del av ett gäng, några vänner som man trivs med och vet finns där. Så att man har någon att ringa.
I grundskolan hade jag inga såna, ingen ringde mig och jag ringde ingen. Var inte mobbad utan hade folk att käka lunch med och sånt, men då ville man ju så gärna ha en bästis som man gjorde allt med haha.
Det där är ju överspelat sen länge, men just att ha några man kan hänga med på fritid och helger och som bjuder med en på fester, lånar ut strumpor och som man bara kan sitta och lyssna på och prata om fet musik med är jävligt värt.
Man måste nästan vara lite för framfusig, så att det inte blir så att man ses några gånger för att sen glömmas bort. Håll dig kvar i närheten tills du blir någon man räknar med :>

Sen är ju de jag umgås med killar, vilket försvårar saken lite. Knepigt att bli en självklar del av ett gäng killar, men det är bara att våga ta plats så går det med 🙂


   
SvaraCitera

Lindblom:

filosofen ;))

eller hur, wish i waznt [cry]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Kiddo:

Känner att jag babblade på för mycket. Men kortfattat: Berätta om en vanlig vecka i ditt liv. Vad gör du? Hur ofta? Med vilka? Det kanske verkar som en dum fråga, men jag måste veta om jag är ensam om att göra ingenting.

Jag vaknar upp, gör mig i ordning, går till skolan. Tycker att det är rätt soft där eftersom att man är omringad av saftiga tjejer och det finns folk man kan umgås med. Sen åker jag hem o sitter vid datan tills jag går o lägger mig. Repetera för måndag-fredag.

Helg. Jag vaknar upp, sitter vid datan tills jag går o lägger mig med undantag för sånt som ica-ärenden etc. Om jag har tur, dvs. nånstans runt en gång per månad så gör jag nåt med nån annan. ''Nån annan'' är alltid en viss person, som jag känner från att vi gick i samma klass från åttan till nian i en skola med 16 pers.

Det är kul, vi är bra kompisar och så - han tar med sig några av sina kompisar när vi gör saker, jag gör inte det eftersom att jag inte har några. Och en gång per månad är faktiskt rätt så överdrivet ändå... men det beror på också. Tiden innan det här så gick jag med ytterst få undantag aldrig ut och gjorde nåt, det är bara nyligen som det har börjat.

Annars så är det som sagt vakna upp, sitta vid datan, gå o sov för helgerna. Det är inte det att jag är allmänt ogillad eller nåt, jag vet faktiskt inte själv vad det är. Flyttade från alla mina kompisar när jag var 5 år (bagarmossen), och mitt nya ställe (henriksdalsringen) hade folk som jag antingen inte gillade eller var äldre än mig, redan hade kompisar osv, plus att jag inte hade samma intressen osv. som nån annan.

I grundskolan var det ungefär likadant, bara det att jag inte tänkte så mycket på det förrens nån gång i åttan. Kombinerat med att jag då också hade börjat i en ny skola med endast 16 pers och var där allmänt utanför etc., så fick mina nya tankar om vad jag faktiskt höll på med inte mig att må bättre alls.

Mina sociala förmågor som faktiskt var rätt bra i sjuan (sjuan ser jag tillbaks på med mycket nostalgi, kan förklara varför om du vill) totalt krossades därför att jag som förut, inte umgicks med folk annat än i skolan - så om jag var utanför snackade jag inte med nån. Då blev jag bara ännu mer osäker osv, vilket bara gjorde situationen ännu värre.

Sen började jag i nian och då blev det bättre. Jag var nämligen störst i skolan med undantag för en ny tjej i nian, storleksmässigt var jag redan det men åldersmässigt inte. Nu kändes det som om personen som jag nu är bra kompis med vågade umgås med mig, eller så kanske han bara kände sig tvingad till det iomed att det inte fanns nån annan att välja på. Jag vet inte.

Och nu är jag här i gymnasiet. Som person så har jag utvecklats sjukt mycket från sjuan till gymnasiet, jag har inte bara fortsatt på en viss bana. Då menar jag mentalt.

Så nä, du är inte ensam [cool]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Kiddo:

Jag känner mig så ensam att jag en gång fantiserade ihop ett scenario där jag skulle begå självmord genom att hoppa från en bro men bli stoppad av en vänlig själ som jag sedan skulle lära känna på det sättet

käner precis likadant!:(

Kiddo:

Berätta om en vanlig vecka i ditt liv. Vad gör du? Hur ofta? Med vilka? Det kanske verkar som en dum fråga, men jag måste veta om jag är ensam om att göra ingenting.

du är inte ensam, det enda jag kan säga.[sad]


   
SvaraCitera

Alltså, jag känner igen mig lite i vissa saker du skriver, och det enda jag kan säga är väl egentligen att du bara behöver acceptera att du faktiskt är en ensam själ osv. Allt blir så mycket lättare när man har gjort det. Efter det känner du dig troligtvis lite säkrare i dig själv och kan då kanske aktivera dig och söka kontaker. Eller något.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

[love]Kanske är det själviskt, men jag är glad att jag inte är ensam om ensamheten. Tack för alla svar, jag uppskattar det verkligen.


   
SvaraCitera

Heh, en vanlig vecka i mitt liv:
Går till skolan och umgår med folk måndag till fredag. Efter skolan på måndagar åker jag och städar hos min farfar, innan jag käkar och drar på scoutmöte för lite mer socialisierande. Tisdagseftermiddagen spenderas med datorn, surfandes snarare än chattandes. Onsdagskvällar har onsdagscafé om det vill sig, annars är det datorn där med, lika så torsdagar. Fredagskvällar, lördagar och söndagar spenderas också med datorn om ingen ringer mig.

Egentligen har väl inte jag heller någon jag ringer om det är panik eller för att "bara snacka", jag är lite på en kant i min vänskapskrets och troligen alldeles för tråkig för att någonsin bli något annat. Jag klarar mig ändå, har högljudda samtal med mig själv (på engelska av någon jäkla anledning) och accepterar att jag är en social enstöring. Jag har alltid klarat mig själv, när jag är själv utgår jag från egna behöv, det gör jag inte fullt ut när jag är med andra även om jag numera är långt mycket bättre än förut. Man kommer över det. Och håll fast vid kontakten du har med din mor, för jag har inte den kontakten med någon och är det jobbigt är det bra att prata med.

Hoppas det löser sig för dig och att du hittar din plats i tillvaron ^^


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Som några andra redan skrivit så känner jag igen mig i din situation.

Sedan början av 8:an har jag mer eller mindre varit helt själv, slutade gå i skolan och låste in mig i mitt rum i källaren i ca 3 år. [bigsmile]
När jag var 16 tog min bästis från "back in the days" med mig på en psytrance fest och jag fick träffa mycket nytt folk, under ett år var jag ganska nöjd med folket jag kände. Umgicks mest med dem på dessa fester men det var jag ganska nöjd med. Träffar fortfarande en del av dem på de få fester jag fortfarande går på. (Pluggade även in 8an och 9an under denna period)

Nu har jag åter igen gått tillbaks till att sitta i källaren för mig själv. Jag går inte i skolan, jag har inget jobb. Jag går och lägger mig ungefär i tid till att farsan ska åka till jobbet och vaknar någon timma innan han går och lägger sig.

Nu är jag ju visserligen kille men det känns ju lite sak samma. [smile]

NEJ, du är inte ensam om att vara ensam!
Och även folk som har mycket kompisar som de umgås med varje vecka känner sig ensamma ibland. [wink]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Kiddo:

Kanske är det själviskt, men jag är glad att jag inte är ensam om ensamheten. Tack för alla svar, jag uppskattar det verkligen.

Det är lite själviskt men jag blir också glad för att jag inte är ensam om att vara ensam men det gör inte mig mindre ensam.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Jag är några år äldre än vad du är, men jag hade det likadant när jag var i din ålder. Jag har det så nu också. Tyvärr 🙁 Det känns rätt meningslöst, och ibland undrar jag vad det är för mening med att jag lever. Jag har haft stunder då jag tänkt att det vore bättre om jag bara blev påkörd av en bil eller nåt. Jag har tänkt att de hade varit skönt :/
Dödslängtan har jag haft lite för mycket på senaste tid. [sad]
Men jag vill ändå önska dig lycka till i livet! <3 Jag kommer aldrig sluta kämpa om att en dag må bättre, och det hoppas jag att inte du gör heller.
Livet kommer bli meningsfullt, för oss båda.
Det vet jag till 99,9 %
Det gäller bara att ha VILJAN


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Umgås inte heller med någon egentligen. Bara skolan måndag-fredag och så simningen då, men som jag fått skära ner på betydligt pga skador.

Hur som helst, en vanlig vecka då då.
Måndag Skola 8.00-14-15, Träning 16.30-18.30
Tisdag Skola 8.00-15.00
Onsdag Skola 8.00-14.05
Torsdag Skola 8.00-15.00, Träning 16.30-18-30
Fredag Skola 8.00-14.15
Lördag Träning 8.00-10.00
Söndag Träning 18.15-20.15

Tar kanske iofs lite längre tid med träningen då det som står där är själva träningen och då är inte inräknat att man byter om innan och efter träningen.
Sedan så är juh tävling vissa helger, men det blir väldigt sällan pga skadorna.
Resten av tiden spenderas så gott som alltid vid datorn.
Har la oftast någon att umgås med i skolan, dock så är vi typ tre "tjejgäng" i klassen. Ett stort där de "populära" är och sedan två stycken där det är en och en. Alla är juh egentligen jättesnälla och låter mig vara med, men man känner sig juh inte alltid precis önskad där och sådär.
På träningen så är jag äldst (bortsett från en man på ~45), simmar mest för att mina föräldrar vill, hålla mig i form och för att jag får massa dåligt samvete när jag vet att jag aldrig mer kommer träffa en del människor, även om de inte precis någonsin har pratat med dem, men man har juh sett dem så många gånger och vet vilka de är typ.
Senaste gången jag var med någon var för ungefär ett halvår sedan. Ett utav kompisparen i klassen kom förbi, antar att de inte hade något annat för sig. Annars så har jag nog inte träffat någon på kanske ett och ett halvt år på det viset.
Fester är ingenting som jag är intresserad av. Jag dricker inte eller liknande och det är inte direkt jättekul att vara den enda som inte dricker eller så..
Annars är det nog bara typ läger som jag umgås med folk egentligen. Så skulle jag sluta simma skulle jag sitta här vid datorn 24/7..


   
SvaraCitera

Kiddo:

Måndag till fredag går jag såklart i skolan

DU HAR INGET LIV.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Jag har ännu mindre liv.


   
SvaraCitera

Måndag- Ledig
Tisdag- Ledig
Onsdag- Ledig
Torsdag -Ledig
Fredag-Ledig
Lördag -Ledig
Söndag-Ledig

Sysselsättning: Vad som faller mej in, men mest köra upp luktsuddgummin i näsan och ligga och snooza, sitta på handfatet och prata med min spegelbild i timmar, busringa, o Erica min flickvän, fast hon säger att hon är tillsammans med nån annan o anmäler mej ofredande hela tiden, jävla slampa [mad] älskar dej puss erica.[cute] hejdå

DetBortglömdaBarnet:

Det bortglömda barnet

Men hu, låter som en bok av Torey Hayden lr dyl, men hoppas de kommer ihåg dej snart, du får vara irriterande


   
SvaraCitera

Jag tror vi alla haft en sådan period då vi känt oss ensamma. När jag började sjuan var jag väldigt blyg och hade svårt för att "visa mig". Det resulterade i att jag inte hade kapaciteten att ta kontakt med nya människor. Jag vågade inte. Visserligen hade vänner med mig från en tidigare klass, men det var inga andra i klassen som fick upp ögonen för mig, och det berodde säkerligen på min blyghet.

Mitt självförtroende sjönk dessvärre pga olika problem vilket gjorde att jag kände mig ännu mer dålig och fick ännu svårare för att ta kontakt med människor. Men medan tiden gick byggde jag sakta men säkert mitt självförtroende. Det var inte förens i mitten av högstadiet jag började komma kontakt med de resterade från klassen jag inte kände.

Nu i höst började jag gymnasiet. Jag började i en helt ny skola, men helt nya människor som jag aldrig hade träffat förut. Från början var det läskigt, men med tanke på hur mycket jag har växt på tre år klarade jag det väldigt bra tycker jag.

Kan det vara ditt självförtroende eller självkänsla som spökar? Det känns som att du måste ta lite eget initiativ. Skaffa lite kontakter. VÅGA skaffa dig kontakter. Jag lovar att det känns genast mycket bättre med lite fler människor i ditt liv som förgyller din vardag. Lycka till! 🙂


   
SvaraCitera