Hej, jag är en tjej som är 15 år. Jag har aldrig skrivit om detta eller pratat med någon så mycket men nu kände jag att jag ville skriva av mig en del här. Hoppas någon annan med social fobi kan ge lite tips.

Iaf, nu har jag börjat tvivla på om jag kanske har social fobi. Mamma nämnde det någon gång och sedan dess har jag inte kunnat släppa det. I skolan kan jag vara nervös och ha ångest i flera veckor/månader innan vi ska tex redovisa muntligt m.m. Jag tänker på det jätte länge innan och tänker hur jag kanske kan komma undan eller så börjar jag träna på det jag ska säga hur långt innan som helst. Jag har alltid varit ganska blyg men själv kännt nu att det kommit till ett värre stadie eller vad jag ska säga. I 7an kunde jag vara med på idrotten de flesta lektioner då det inte var tex höjdhopp då alla kollade på mig. Jag har alltid varit känslig mot idrotten, ända sedan jag började skolan så började jag fråga läraren om jag kunde få schema för hela terminen på allt vi skulle ha på idrotten. Grejen är den att när jag rör på mig lite (utan att ens vara varm) så blir jag jätte lätt röd, särskillt på händer, och jag skämms så otroligt mycket för det. Det var lixom ett första själ till varför jag ville avstå.. nu hela 8an har jag skolkat från varje idrottslektion, har alltså IG i det nu.

Jag fick IG i Engelskan också för jag rusat ut när vi skulle göra muntligt. Min engelska lärare är oxå störd, hon förstår ingenting och det går inte att prata med henne om det. Det ända hon gör är att håna mig och säga " Hur fan tror du att du kommer klara dig? Du klarar ju absolut ingenting! " De orden skärde så jävla hårt i mitt hjärta har bara lust att skrika till henne att hon vet fan inte hur mycket jag lidit och kämpat med VARDAGEN! Blir så trött på såna.. hon visar mig svart på vitt att jag är onormal. Men i alla fall.. till slut fick jag G i det, då jag gjorde en skriftlig uppsats. Jag är så trött på att alltid höra från alla " du borde ta för dig mer " , "räck upp handen mer så kommer du få VG " Osv.

Tex om jag ska prata i telefon med någon jag inte känner så börjar jag skaka och svättas riktigt mycket, jag börjar prata snabbt som tusan och är så otroligt rädd för vad personen ska tycka och tänka om mig. Jag vill att alla ska tycka bra om mig och är jätte rädd för dålig kritik. Jag har länge nu kännt ångest när det gäller skolan och i 9an är det muntliga prov på engelskan i nationella osv. Jag tänker på det nu, när det är ett år kvar. Kan ligga hela natten och gråta och bara vilja dö för att jag vet att om ett år kommer det som är omöjligt för mig äga rum. Jag kommer inte veta vart jag ska ta vägen.

Fester & nya kompisar är också en av alla grejerna som är så otroligt jobbiga. Visst, om jag dricker och är ganska regält påverkad av alcohol funkar det ganska bra, men fortfarande lite jobbigt. Nya kompisar är bara att glömma, det funkar inte, jag funkar bra ihop med många människor, jag tror att om jag inte haft social fobi (om jag nu har det) - så skulle jag ha hur mycket kompisar som helst. De som känner mig tycker jag är världens underbaraste, omtänksammaste och roligaste personen de känner typ. Men med nya personer blir jag så sjukt obekväm att jag helst avstår. Jag tar alltså för givet att de tänker dåligt om mig.

När man lever som jag blir man jätte bra på att tolka ansiktsutryck efter som att det är sjukt viktigt för mig att alla tycker bra om mig. Om någon rycker minsta lilla i ögonbryn, kanske sättet den pratar på eller bara vänder sig om. Så kan det skära i mitt hjärta totalt.

Jag har också en sjukt dålig syn på mig själv, när jag är själv hemma kan jag tycka jag är OK, söt osv. Men såfort jag är med andra känner jag mig som den undergivne, ful, äcklig, för blyg & den töntigaste.

Jag har försökt med skolkuratorn men det värsta jag vet är att prata face to face med någon jag inte känner, och särskillt om jag måste prata om vad jag tycker är jobbigt. Sitter med klump i halsen och när jag kommer hem gråter jag bara och tänker hur konstig och dålig hon måste tyckt jag var. Och jag vet att för att bota social fobi måste jag göra det jag är räddast för. Noway... klarar det inte. Orkar verkligen inte det.

Grejen är den att detta sliter så mycket på mig.. och jag orkar inte höra att folk undrar varför jag aldrig vill med och festa eller varför jag sitter vid datan hela tiden, varför jag inte klarar av idrotten eller varför jag avstår från lekar på skolavslutningar / fester&firanden. Tanken av att vara i centrum får mig att direkt svettas och blir orolig. Det uppkommer nån slags "adrenalinkick" eller "instingts" - känsla av att jag måste fly, måste finna utväg fort, osv. Så de senaste året har jag fått ganska kraftiga självmordstankar.

Någon som känner igen sig, eller vill säga något till mig så skriv gärna.. skulle bli jätte glad. Kramar på er alla 🙂